Det är en regnig lördag som jag sitter och funderar på tre böcker jag har framför mig. De är alla skapade av sverigefinnar. En ny generation författare på alla sätt. Jag skulle kunna skriva om dem var för sig men det är samtidigt relevant för mig att skriva om dem på en och samma gång. Det finns ett gemensamt tema hos dessa böcker som kan summeras med förlust, sorg och ilska.
Jag var på Hornstulls bokhandel för att delta på boksläppet för Ali Jonassons diktsamling I tystnad hit som ges ut på Verbal förlag. Han har tidigare gett ut serieboken Finnkampen på samma förlag. Om den senare boken gör anspråk på att beskriva sverigefinnarnas historia i Sverige, är den förra av mer privat och intim karaktär.
I Tystnad hit tycks kretsa kring Ali Jonassons familj, särskilt hans mamma, än något annat. Det är inget negativt men mitt intryck av diktsamlingen, och jag är inte jättebra på att läsa dikter (och ännu mindre att skriva dem), är att det är en slags elegi eller sorgsen reflektion. Diktsamlingen slutar på ett sätt som får mig att känna, eller tolka en känsla, av att författaren känner sig ha förlorat någonting. Eller kanske håller på att förlora någonting.
Det här med att känna förlust och sorg är intressant, eftersom det går in i Sanna Laaksos debut Jag börjar sakta förlora min sisu som ges ut på Sol förlag. Boken är en blandning av dagbok tillsammans med illustrationer. Laakso beskriver livet med sin mummi och ukki under åren 2020 till 2024. De hinner båda gå bort under den här perioden.
Boken är fylld av goda minnen, de minnen som vi helst vill spara, och de mer jobbiga, de som vi helst vill glömma. Hur äldreomsorgen är på väg ner i botten. Hur det drabbar anhöriga som måste sätta sig i bilen och rycka in när välfärdsstatens sista smulor inte räcker till.
Det är en naken och privat skildring, som frågor om döden, sorgen och förlust oftast är, där Sanna Laakso reflekterar över vad det innebär att förlora sin plats i tillvaron som ett sverigefinskt barnbarn. Vad är hon nu? Det är väl en frågeställning som vi alla blir tvungna att ställa oss där den äldre generationen alltmer trillar av pinnen och inte längre finns. Nu är det vi som måste ta över stafettpinnen och göra avtryck.
Den tredje boken jag sitter med kanske inte ses som stå särskilt nära Ali Jonasson och Sanna Laaksos böcker. Vi tillhör VISST Sveriges historia är en antologi som Alexandra Salmi agerat redaktör för och som ges ut av Sverigefinska ungdomsförbundet. Antologin började som en kampanj på sociala medier i kölvattnet till att planerna på att lägga ner undervisning om nationella minoriteters historia i svenska skolan. Det är här temat med ilska kommer in.
För vad krävs inte för ett sådant projekt som detta om inte ilska? Det kan också komma från känslan av sorg, en sorg över att minoritetspolitikens löften inte förverkligas, en känsla av förlust, en förlust av ett erkännande så som minoritetspolitiken ändå är för sverigefinnar, romer, samer, judar och tornedalingar.
Antologin samlar olika bidrag från samtliga nationella minoriteter. Det är personliga berättelser som samsas med ett anspråk att utbilda läsaren. Intrycket kan framstå som spretigt, men vi är ju också väldigt olika även om vi samlas under samma paraplyterm ”nationella minoriteter”. För att inte tala om att det är väldigt olika människor som av eget val (eller inte) har en plats i de fem nationella minoriteterna.
Jag har själv bidragit med en text till antologin. Alltså kan jag framstå som jävig i det jag skriver om detta. Men jag är samtidigt vän med Ali Jonasson och Sanna Laakso. Så det är samma sak där. Ändå tror jag att jag behöver skriva någonting om dessa tre böcker. För det finns något viktigt i alla tre. Det handlar om behovet att kommunicera, att berätta om sitt liv. Det är inte bara att bekänna någonting. Det handlar om att göra sverigefinskhet, att ta plats och skapa rum för inte bara oss själva utan andra människor också.
Den som är intresserad av nationella minoriteter, eller mer specifikt sverigefinnar, kan alltså läsa tre olika sorters litterära verk. Den som inte vet vad de ska hitta sin plats i den sverigefinska minoriteten kan läsa dessa tre böcker och förmodligen känna igen sig i de frågor som tas upp. Kanske blir läsaren sugen på att också berätta sin historia. De kan se att man kan berätta sin historia utifrån många olika former, som dikt eller dagbok eller vad det kan vara, och att alla känslor som dessa historier innehåller är relevanta.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
