När vi snart närmar oss det kommande valåret är det värt att summera i stora drag vad den sittande regeringen har gjort för nationella minoriteter under de gångna åren. Svt Uutiset publicerade 7 juli i år en artikel där juristen och experten Marie Hagsgård kritiserar hur Sverige behandlar nationella minoriteter. Hon är aktiv i Europarådets rådgivande kommitté för skydd av nationella minoriteter och i den samiska sanningskommissionen. Hon menar bland annat att det fortfarande finns kvar utmaningar trots ökad medvetenhet bland allmänheten om de nationella minoriteterna. Och språkens ställning behöver också förbättras.
Ja, denna nyhet borde ju diskuterats lite närmare i de breda mediaflödena. Dessvärre såg jag ingenting sådant under sommaren och det kan hända att denna kritik hamnar i skymundan för andra politiska frågor som anses viktigare. Lite som när europarådets expertkommitté publicerar ännu en granskning som ger Sveriges minoritetspolitik lågt betyg.
Men låt mig ta fram några konkreta exempel som jag själv skrivit om. Vi kan inleda med hur modersmålsundervisningen har attackerats än mer sedan den sittande regeringen kom till makten. Man utlyste tidigt en utredning om modersmålsundervisning trots att det redan kommit en sådan 2019. I samband med det kom också ett och annat debattinlägg som menade att modersmålsundervisningen är en kostnad för samhället och skolan.
När utredningen var klar visade det sig att man inte kunde dra några raka slutsatser om modersmålsundervisning var bra eller dåligt. Det fanns inga djupgående studier kring detta i svensk kontext, menade man. Detta fick inte helt oväntat konsekvensen att modersmålsundervisningens kritiker nu kunde avfärda forskares röster och fortsätta sin strid att avveckla det helt.
Sen kommer hela cirkusen med språkcentrum för de nationella minoritetsspråken. Dessa grundades under den förra regeringen med en fastställd finansiering som löpte ut under 2024. Tyvärr blev det så att den sittande regeringen inte gav några klartecken om hur man skulle fortsätta finansiera dessa språkcentrum. Personalen hamnade i limbo och samtliga valde att söka sig vidare. Alltså var de år man använt för att bygga upp dessa språkcentrum i princip kastade i toaletten.
I efterhand kan man undra var alla som brukar prata om slöseri med skattebetalarnas pengar tog vägen. Borde de inte ha intresserat sig för att regeringen drog fötterna efter sig kring detta? Eller ansåg man kanske att allt var i sin ordning? För om det är någonting som hela cirkusen slösade på var det både tid och pengar.
Till slut valde man att permanenta dessa språkcentrum, men genom att minska anslaget. Det gjordes utan att man förberedde ansvariga för verksamheterna. Att göra så är ju långt ifrån ansvarsfullt. Dessutom valde regeringen att ta delar av det anslag som går till de föreningar som representerar nationella minoriteter och föra över till språkcentrum. Trots att dessa föreningar är en viktig del av den språkliga revitaliseringen.
Sen blev det en utredning av public service. Och vad kunde vi vänta oss där om inte besparingar hit och besparingar dit. Nationella minoriteters redaktioner har alltid varit pressade sedan 25 år tillbaka. Alltså kan man inte påstå att utredningens förslag och politikers beslut har varit särskilt välkomna. Hur man ska ha råd med utbudet av nationella minoritetsspråk i public service återstår att se. Kanske man skär ner på någonting annat?
Den svenska kulturkanon har också varit ett intressant kapitel. Inte nog med att ansvarig för utredningen Lars Trägårdh valde att kalla nationella minoriteter för vansinne och någonting man borde lägga ner. Nej, det gick inte heller att få några raka svar om vad han menade med något av dessa uttalanden varken från honom eller kulturministern. Inte heller verkade kulturministern intresserad av att besvara frågor kring kulturkanons innehåll och de nationella minoriteterna.
Regeringen har även valt att flytta ansvaret för uppföljning av minoritetspolitiken från Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget till MUCF. Det är möjligt att det kan gå bra, men det är också oklart hur verksamheten ska fungera. Det innebär att kompetens som byggts upp hos Länsstyrelsen i Stockholm kan komma att försvinna.
Dessutom har man valt att göra detta trots att det funnits en hel del andra frågetecken kring beslutet. Exempelvis har man tagit ett snabbt beslut och utan dialog och samverkan med representanter från de nationella minoriteterna. Bara en sådan sak borde ju få vem som helst att undra varför man driver på en sådan förflyttning av ansvaret för uppföljningen så fort. Dessutom ska allting vara klart 1 januari 2026 samtidigt som man ska slås samman med myndigheten för stöd till trossamfund (SST).
Nå, det finns mycket man kan säga om den här regeringen. Att säga att den gör ett dåligt jobb inom minoritetspolitikens område vore en underdrift. Nog skulle jag våga påstå att det vi hittills sett har varit bland det värsta inom just detta område. Och det säger ganska mycket. Det är möjligt att vi kanske får en annan regering med en annan minoritetspolitik riktad till de nationella minoriteterna. Eller så sitter regeringen kvar. Oavsett så kommer de beslut som tagits av denna regering att få återverkningar för de nationella minoriteterna under lång tid framöver.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
