För några år sedan sprang jag på en gammal digital artikel i Illustrerad vetenskap från 2015. Titeln löd ”En genmutation får finnar att vältra sig i våld och sex”. I artikeln, som numer verkar borttagen från tidskriftens hemsida, framgår det att den ”ovanliga mutationen” än så länge bara hittats hos ”etniska finländare” vilket sannolikt skulle bero på ”Finlands historiska isolering i norr, som i långa perioder har skurit av den finska genpoolen från omvärlden”.
Och vad menas med det? Enligt artikeln leder alkoholkonsumtion i samband med alkohol till impulsiva beslut som leder till ”besvärliga följder” i form av ”oskyddat sex, fyllekörning eller dålig kontroll över hur mycket pengar man gör av med”. Samma forskning blev även omskriven i Hufvudstadsbladet och SVT Nyheter samma år. Om än med vissa variationer.
Sedan dess har DNA-baserad släktforskning blivit en riktigt stor grej. De flesta har säkert hört talas om Ancestry, 23andme eller något annat större företag som erbjuder sina tjänster till den som kan betala. I tidningar som riktas till släktforskare skriver de spaltmeter efter spaltmeter för att ledsaga den nyfikne om vad de ska göra med dessa DNA-tester.
Själv har jag inget större intresse för att ta något DNA-test. Anledningen kommer jag till lite senare. Samtidigt vill jag vara tydlig med att jag förstår de som vill. Det kan antingen vara en kul grej att lägga till den befintliga släktforskningen man gjort, eller hitta okända släktingar. Så, DNA-släktforskning har verkligen sina förtjänster.
Vad som förbryllar mig är språkbruket kring DNA och gener. Jag vet inte om någon reagerade på vad jag citerade ovan. För när vi talar om DNA talar vi trots allt om någonting som kan mäta historiska förändringar på mikroskopisk nivå över ett tidsspann som sträcker sig längre än någon nationalstat existerat. Ändå talar man om ”Finlands historiska isolering”.
Låt mig ta ett annat exempel: I en artikel från Yle daterad 24 oktober 2008 har vi titeln ”genetiska skillnader mellan öst och väst”. Det framgår att de genetiska skillnaderna mellan ”öst- och västfinländare är större än man hittills har trott”. Ja, den är ”betydligt större” inom Finland ”än mellan hela länder i Europa”. Studien man rapporterar om menar att ”västfinländare, och särskilt finlandssvenskar” genetiskt sett står rätt närmare svenskarna än ”östfinländarna”.
Eller så kan vi ta ett annat exempel från Yle daterat 19 augusti 2016. Den har titeln ”DNA ljuger inte: Finländare är annorlunda” och menar att finländarnas arvsmassa ”skiljer sig så mycket från övriga européers att det är skäl att tala om en separat grupp”. Det handlar då om en artikel i tidskriften Nature där det framgår att ”vissa genförändringar” är ”betydligt vanligare hos Finländare än hos andra européer eller asiater vilket gör det motiverat att tala om finländare som en genetiskt separat grupp”. Främst då på grund av en förändring i genen AKT2 som påverkar insulinresistensen och förekommer hos ”en procent av finländarna” men inte finns någon annanstans i världen.
Men är det inte lite konstigt att prata om nationaliteter i förhållande till gener? De som kan sin historia om nationalstater vet att de inte sitter i biologin. De är föreställda gemenskaper. Kategorier som baseras på föreställningar om nationalitet eller etnicitet är godtyckliga. Det är sociala och politiska fenomen. Ändå verkar DNA kunna säga någonting om nationella gemenskaper som funnits kortare tid på planeten än mänskligheten självt.
Här blir det ju klurigt. För en etnolog som mig är det uppenbart att människor tolkar in saker i DNA-forskningen som målar över våra egna föreställda gemenskaper på ett biologiskt fenomen som totalt struntar i vad människan själv sysslar med. Vi tolkar DNA på ett socialt och kulturellt vis när vi engagerar oss i DNA-baserad släktforskning.
Vi kan ta ett annat exempel som verkligen sätter fingret på vad jag menar. Det är en artikel i Sveriges radios vetenskapsradions nyheter från 28 november 2018. Där framgår det att man för första gången har gjort en genetisk analys av arkeologiskt dna från Finland ”som ger en bild av hur landet befolkats för längesedan”. Och lite längre fram i artikeln skriver man att ”människor från Sibirien fanns på Kolahalvön för runt 4000 år sedan och sedan vandrade in i Finland”. Men fanns Finland för 4 000 år sedan? Eller ens 2 000 år sedan?
Om vi skulle acceptera den här beskrivningen rakt av ger vi rum för vad som brukar kallas för primordialism. Det innebär kort sagt att man skulle tro att gemensamma identiteter är eviga och aldrig förändras. Men tittar vi i historieböckerna är det ju märkligt att ens prata om att så skulle vara fallet. Om vi tycker det låter konstigt borde vi fråga oss varför vi pratar om ”Sverige” eller ”Finland” så långt tillbaka i tiden att vi nästan hamnar i järnåldern.
Så, vad kan man säga om DNA-baserad släktforskning, som också den lider av samma problem att lägga ett socialt och kulturellt täcke över DNA i sina erbjudanden till ivriga släktforskare? Det är ju förenklingar, helt klart. Men precis som släktforskning generellt är en stor grej i det samtida Sverige handlar det mer än om att bara få reda på sitt genetiska material. Som människor har vi ett behov att skapa berättelser, och vi gillar gärna att skapa berättelser om oss själva. Företag som säljer DNA-kit till släktforskare erbjuder just berättelser till människor.
Problemet är att berättelser av det här slaget, berättelser som handlar om nationaliteter och etniciteter, är något som humaniora och samhällsvetenskapen kan säga mer om än naturvetenskapen. Den senare är väl utrustad att prata om den biologiska mänskliga variationen, vilket DNA handlar om. Men när vi börjar forma berättelser om det senare blir det ju ibland lite väl märkligt.
DNA-företag och även släktforskare har gått ut med att resultaten ska tolkas med en nypa salt. I slutändan har man inte genetiska data från hela jordens befolkning vilket gör att man får träffar som i en nära framtid då fler bidragit med sitt DNA till företagen kanske ändras. Resultaten kan till viss del skilja sig mellan föräldrar och barn.
Betyder det att man ska strunta i att betala för att få hem ett DNA-kit? Nej, det behöver ju inte vara anledningen. För min del är det snarare andra faktorer som gör att jag inte vill syssla med DNA-släktforskning. De företag som tjänar multum på att folk världen över köper deras tjänst tar betalt för att du ska bli en del av deras ständigt växande databas. När du sen betalat för att bli det kan de göra i princip vad som helst med dina DNA-resultat. Och det gör de. De säljer den vidare till farmakologiska företag eller andra som är intresserade och tjänar på så sätt ännu mer pengar.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
