När jag läste ISOFs rapport om allmänhetens attityder till nationella minoriteter och minoritetsspråk såg jag en intressant utveckling. Det var färre som kände till sverigefinnar i undersökningen från 2025 än den från 2020.
Detta har legat i mitt huvud och jäst en del. I och med att jag intresserar mig för sverigefinnars status och likaså det finska språket försöker jag alltid hålla mig uppdaterad om den här typen av siffror. Det är med förhoppningen att det ska kunna säga något om hur minoriteters status kan (eller inte kan) förändras över tid.
Det finska språket är något som oftast brukar sägas ha sämre status än andra minoritetsspråk. Trots att man kallar Finland och finländare som ”nordiska bröder” i vissa sammanhang kan finska språket ses som fult och oattraktivt.
Ändå finns det en mängd forskning som pekar mot en positiv utveckling de senaste 25 åren. Senast var det en undersökning som gjordes av språkvetaren Ellen Bijvoet 2024 för ISOFs räkning. Visserligen handlade det om olika brytningar av det finska språket, men slutsatserna i studien används för att dra slutsatser kring språkets status generellt. Så det känns ändå relevant.
Ellen Bijvoet försvarade redan 1998 en avhandling där hon menar att finskan inte längre uppfattas som ett lågstatusspråk. Detta sammanfaller också med en del magister- och masteruppsatser från 90-talet jag läst och som knyter an till ämnet. Alltså borde statusen redan ha förändrats redan på 90-talet?
Men det finns de sverigefinnar jag talat med som beskrivit sina egna erfarenheter där de fått kommentarer när de talat finska. Ja, jag har också hört personer prata om finska som ett fult språk. Då kan jag inte finska utan jag har bara tagit upp att jag är sverigefinsk men inte kan språket.
SVT kultur rapporterade 6 december 2017 om en novusundersökning som visar på en attitydförändring. Majoritetssvenskar kan visserligen inte mycket om Finland (och det har man sällan gjort). Men man kunde se ett ökat intresse för Finland och finländsk kultur.
Samma reportage tar även upp att flera sverigefinska artister börjat anamma sina finska rötter. Anna Järvinen och Lisa Miskovsky nämns. Nu kan vi även tala om Markus Krunegård och Miriam Bryant i det sammanhanget.
Men betyder det att det verkligen är inne att vara finne? Att det är en bra situation för det finska språket i Sverige?
Enligt Bijvoet (i undersökningen från 2024) finns det vad som kallas för en brytningshierarki. Det handlar alltså om att vissa brytningar och accenter väcker positiva eller negativa känslor hos andra. Denna hierarki sammanfaller enligt Bijvoet med en språkhierarki.
Språkhierarkin beskrivs som att svenska och engelska står högst upp, följt av skolspråk (tyska, spanska, franska), grannländernas språk (danska, norska) följt av de nationella minoritetsspråken (samiska, finska, meänkieli, jiddisch och romani chib) där de ”stora immigrantspråken” är längst ner.
Ellen Bijvoet skriver att det är överraskning att en finsk brytning väcker mycket positiva attityder i Sverige idag. Hon menar att det kan jämföras med de negativa attityderna till finskan som dominerade efter andra världskriget fram till sent 1990-tal.
I rapporten spekuleras det kring vad som kan ha påverkat finska språkets förändrade status. En tanke i rapporten är att det beror på en ökad mångfald och det har lett till att finska fått en högre status. En annan att man fått status som nationell minoritet. En tredje att NATO-samarbetet har påverkat statusen.
Själv har jag lite svårt med dessa förklaringar. NATO-samarbetet inleddes ju för inte så längesedan. Det sammanfaller ju inte med den förändring som synts i attityderna från novusundersökningen 2017.
Att det skulle ha att göra med den ökade mångfalden vet jag inte heller hur väl det stämmer. Då borde ju även andra minoritetsspråk ha högre status. Kan man se samma tendens för serbiska, turkiska eller grekiska? Eller varför inte jämföra med ett andra nationella minoritetsspråk som samiska eller romani chib? Där tror jag inte att man kan se en korrelation mellan bättre status och ökad mångfald.
Sen kommer ju frågan om det skulle bero på statusen som nationellt minoritetsspråk. Ja, det är möjligt men då kommer vi tillbaka till ISOFs attitydundersökning från 2025. Där framgår det att färre känner till sverigefinnar som nationell minoritet i jämförelse med undersökningen från 2020. Det kan jämföras med att fler känner till samer, judar och romer som nationell minoritet idag än tidigare.
Detta gäller ju dessutom bara attitydundersökningar. Där kan man fråga sig hur man ska räkna. Ska man räkna till stödet för att ett minoritetsspråk ska fortleva eller bara att bryta på finska? Där tror jag att vi får helt olika svar.
Eller ska man räkna hur det politiska stödet ser ut? Då har vi ju alla förvaltningsområden som inte gör sitt jobb. Vi har den hårdare retoriken som politiker i riksdagspartier förespråkar. Ja, där verkar saker röra sig åt ett helt annat håll.
Nej, dessa attitydundersökningar har väl samma tillkortakommanden som opinionsmätningar kan ha. Urvalet påverkar resultatet. Frågorna påverkar svaren.
Och vem vet, det kanske finns skillnad om du frågar om finska språkets status i Haparanda, Umeå, Piteå, Stockholm, Kalmar, Malmö eller Göteborg.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
