”Väntar ni på att jag ska dö eller vad fan är det med er?”

Fragment. Korridoren utanför läkarens rum. Han hade avsatt 15 minuter för att skriva ett nytt recept på antibiotika som var för svag för att rå på lunginflammationen.

In på rummet. Han tog fram blocket, skrev ut receptet, jag gled av stolen. Svart.

Frisk luft. Dom bar mig till ambulansen. Dom bar mig mellan tummen och pekfingret, en i armen, en i benet. Lätt, lätt, som en papperspåse… Ambulansen. Varför sätter dom inte på sirenerna? Är jag redan död? Kanske. Det är det sista jag minns… Inga sirener.

Centrifugen. Jag minns att allting snurrade runt åt alla håll, framåt, bakåt, snurrar framåt och bakåt och spinner, åt alla håll samtidigt. Ljuset fladdrar som en gammal filmprojektor där stora delar av filmrutorna är svarta.

Rummet i rymden, rymden i rummet. Det finns bara ett golv i rummet och jag flyter upp genom rummet. Där på något slags brits ligger jag alldeles naken och det ser lite konstigt ut, det sticker ut en massa slangar och sladdar ur mig och det kryllar en massa små människor runt mig där jag ligger, dom fixar och dom donar. Febril aktivitet.

Universum. Jag lämnar rummet bakom mig och stiger ut i den mycket blå rymden. Lustigt nog är det väldigt varmt och behagligt? Högre och högre flyter jag upp genom den blå rymden som blir blåare för varje ögonblick och så småningom ser jag inte mig själv där nere på britsen längre men det är helt OK för jag har det bra och det blir bara bättre och bättre ju längre tiden går, blåare och bättre, varmare också… Jag lämnar bara av och jag mår oförskämt bra.

NEJ! Det dånar genom hela universum, hela alltet, varenda cell i kroppen dånar NEJ! i samklang med Universum och jag stannar liksom upp, där på min färd genom det blåaste blå och då dyker mina barns ansikten upp inuti mina ögon och jag känner att jag kan inte lämna dom, jag får inte lämna dom, inte nu och inte såhär…Inte så och fan inte nu.

Faller handlöst genom himlarna, snurrar vilt i spinn med mig själv, genom stormiga skyfall och brännande sol och griper efter Gud genom fallet, jag ber bara för att upptäcka att jag har glömt barndomens böner, inte ens Gud som haver barnen kär får jag till och jag svärjer mig genom samtalet med Gud, i skam och förbannelse över att jag inte ens kan be för mitt liv på ett någorlunda vettigt sätt och detta tillstånd varar hela långa natten mellan den andre och tredje mars 2011. Ridå.

Det går någon eller några dagar. Det är helt blankt. Borta ur manuskriptet. Fel i bokföringen. Det fattas dagar och nätter i det som utgör jag. En ogripbar tanke.

Ny gryning. Jag minns er, där ni satt som på rad längs väggen nere vid fotändan av sängen.

Tysta. Tittandes på era händer och knäskålar. Ni såg vattenkammade ut. Till och med farsan som var skallig såg vattenkammad ut. Istället för att bli glad över att se er så blev jag förbannad och frågade några av er vad fan ni hade där att göra?

”Väntar ni på att jag ska dö eller vad fan är det med er?” Då ljög ni allihop och sa nej, nej, vi är bara här och hälsar på. Det trodde jag inte på men var nöjd med att haft orken att fräsa ifrån och sedan somnade jag förmodligen om.

Prognosen var dyster. Beräknat 18 månader på sjukhus, om det gick bra så väntade ett slags serviceboende med assistans någonstans. Det blev inte 18 månader, inget anpassat boende. Jag skrev ut mig efter 3 1/2 vecka och åkte hem. Hem.

Då tänkte jag inte på att min son Gustaf inte var där, men min andre son Kalle dök upp och alla blev glada, han tog sig ner från Umeå och det var roligt att se honom igen. Och han hade en sådan stilig keps på sig som jag blev avundsjuk på och som jag ett par dagar senare fick hjälp av honom med att lura av farsan bilnycklarna och så rymde jag med Kalle till Samarkands köpcentrum här i Växjö och letade reda på en liknande keps som han hade. Ja? Ligga på sjukhus utan att ha keps? Det går ju bara inte.

Stora luckor. Kaffe och menlösa ostmackor minns jag. Vackert röd lingondricka. Landstingets gula filtar som inte värmer. Kissa i en flaska sittande i sängen. Hjälplös. Rådlös.

Det jag trodde var slutet var även en början på en flera år lång resa, med delvisa funktioner intakta, andra helt borta. Långa grå år. 2011 till 2021. Tio år. Nu räknar jag inte mer.

Happy Svensson
redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS