19 maj hölls en interpellationsdebatt i riksdagen. Riksdagsledamot Mirja Räihä (S) la fram en fråga till kulturminister Parisa Liljestrand (M). Det har hållits interpellationsdebatter mellan båda under olika tillfällen tidigare. Jag har tagit chansen att lyfta fram dessa debatter som en del i mitt ordinarie rapporterande om minoritetspolitikens utveckling i Sverige.
Det ska sägas med en gång att jag blev rätt förvånad över vad jag läste i den här interpellationsdebatten. Den handlar om tre förslag som MUCF lagt fram i sin första rapport om minoritetspolitiken i Sverige. Främst handlar det om punkter som rör statsbidrag till nationella minoriteter, riksorganisationer eller organisationer av riksintresse och statsbidrag till samiska organisationer. Det är de två första punkterna. Den tredje punkten är att regeringen ska besluta om en processfond där enskilda eller organisationer kan söka medel för att bekosta domstolstvistar.
Samtliga tre punkter är oerhört viktiga. Statsbidraget för de nationella minoriteternas organisationer har minskat en hel del under den sittande regeringen. I det långa loppet kommer detta att drabba arbetet med minoritetspolitiken då dessa organisationer faktiskt utför majoriteten av det viktigaste arbetet kring området. De finns där som observatörer och bevakar nationella minoriteters intressen. De deltar på samråd och ställer frågor som måste ställas. Med minskade medel blir detta svårt om inte omöjligt att utföra på en behövlig nivå.
Men vad säger då kulturminister Parisa Liljestrand? Kort sagt svarar hon inte på några av de punkter som finns i den inledande frågan.
”Regeringen har under mandatperioden gjort flera insatser inom minoritetspolitiken. Bland annat har regeringen beslutat om en strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism och om flera åtgärder för att nå målsättningarna inom den. Regeringen har även skapat långsiktighet för språkcentrums verksamhet genom att föra in uppgiften att ansvara för språkcentrum i myndighetens instruktion.
Insatserna inom ramen för den nationella minoritetspolitiken bidrar till att uppfylla målet för politikområdet. Men det finns fortfarande utmaningar, och det krävs också att ett fortsatt arbete görs för att målet ska uppnås. Rapporten om minoritetspolitikens utveckling 2025 utgör ett viktigt underlag i regeringens fortsatta arbete. Med det sagt kan jag inte föregå regeringens kommande arbete inom ramen för den nationella minoritetspolitiken.”
Men detta har inget att göra med den inledande frågan, vilket också Mirja Räihä påpekar i sitt svar till Parisa Liljestrand.
Hur svarar då Kulturministern på riksdagsledamotens förtydliganden av sin inledande fråga? Bland annat säger hon att
”Jag är medveten om att det finns utmaningar för de nationella minoritetsorganisationerna, till exempel när det gäller att kunna delta i samråd. Detta är något som ofta kommer upp när de talar med mig och regeringen. Det kan också handla om att resurserna inte räcker till.
Jag kan dock inte här och nu säga vad regeringen avser att göra med den rapport vi fick i slutet av mars. Eventuellt kan den få konsekvenser för kommande budget, men den processen kan jag inte föregripa.”
Hon lägger även till att hon inte uppfattade det som att interpellationen skulle handla om att ”räkna upp hur många kronor och ören regeringen lägger i de olika potterna för minoritetspolitiken”. Hon menar att de satsningar som regeringen gör är ”långtifrån allt” som man faktiskt sysslar med inom området. Sen säger hon att
”jag vet att det har funnits kritik mot att samråden och diskussionerna inte följdes på ett bra sätt inför denna flytt. Men regeringen har varit mån om att så långt det är möjligt ändå möta kritiken och beakta den, och vi gjorde de förtydliganden som behövde göras. Vi höll med i diskussionerna vad gäller kompetensförsörjningen till MUCF och vikten av att det finns en långsiktighet i arbetet.”
Hon avslutar sitt anförande med att säga att hon tycker att ”det finns en poäng med att lyfta fram att det inte alltid är så att kronor och ören, alltså pengar, till organisationer och regeringens arbete med att främja minoriteternas delaktighet och inflytande behöver hänga ihop.” Hon säger att det kan vara så att det hänger ihop ibland men att det inte alltid är så. ”Det handlar också om att se över de övergripande systemen och se till att det finns en långsiktighet i den samverkan vi bygger upp och att denna samverkan fungerar på absolut bästa sätt för både minoritetsorganisationerna och regeringen”, säger hon till sist.
Visst, det låter väl bra med långsiktighet, men det var inte minoritetspolitiken generellt som interpellationen verkade handla om. Det handlar om förslag från MUCFs rapport som jag nämnt ovan. Inte heller i detta anförande får frågorna några svar.
Mirja Räihä säger i sitt svar till kulturministern att hon saknar en konsekvensanalys där man tar med möjligheten att delta på samråd och vad det kan hända med inflytandet för minoritetsgrupperna. Hon är förstående att det inte handlar om budgetarbetet, det framgår också av den inledande frågan till Parisa Liljestrand att interpellationen inte ska handla om det.
Kulturministern svarar med att hon är ”medveten om att det kan finnas utmaningar för de nationella minoritetsorganisationerna när det gäller att delta i samråd” och att resurserna inte allt räcker till. Ändå understryker hon, återigen att hon inte kan förgripa regeringens arbete med budgetpropositionen.
Sen kommer något som jag blev lite förvånad över. Jag vet inte om jag tolkat det rätta, men jag ska åtminstone göra det tydligt för den som läser vad jag läst in i kulturministerns svar. Hon tar upp att Mirja Räihä är positiv till MUCFs som ansvarig för uppföljningen av minoritetspolitiken. Liljestrand verkar samtidigt reagera på att hon nämnt att 22 organisationer som representerar de fem nationella minoriteter kritiserat flytten.
”Det är precis det här, herr talman, som är skillnaden mellan den här och den förra regeringen – skillnaden mellan oss i Moderaterna och Socialdemokraterna: Vi moderater vågar fatta beslut även om det riktas kritik mot dem och även om alla kanske inte håller med om att det kommer att bli toppen. Vi vågar fatta besluten ändå, för vi vågar tro på det vi gör.
Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är att vi i Moderaterna genomför vår politik därför att vi tror på den, medan Socialdemokraterna genomför sin politik om någon annan säger att det de gör är bra nog. Annars väntar de, herr talman. Resultatet av den politiken och den regeringen ser vi i Sverige i dag. Det är den röran som vår regering har fått städa upp, i område efter område och på departement efter departement.”
Här kan man undra om det handlar mer om den sittande regeringens utmaning inför valet. Det är dåliga opinionssiffror och då kan det hända att kulturministern valt att prata om detta. Som om inte det vore nog säger hon någonting direkt efteråt som får mig att verkligen tro att det handlar om något annat än bara minoritetspolitik:
”Det handlar om minoritetspolitiken. Det handlar om rättspolitiken. Det handlar om polisväsendet. Det handlar om människors rätt till trygghet. Det handlar om människors ansvar. Det handlar om människors rätt att få behålla mer av det som de arbetar ihop. Det ska löna sig att vara en sjyst medborgare i Sverige i dag.
Vi moderater tror på det vi gör, och det är därför vi genomför det, även om det riktas kritik mot det ibland. Precis på samma sätt tror jag på det vi nu gör inom minoritetspolitiken. Jag tror att det kommer att bli bra på sikt.”
Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå dessa uttalanden från kulturministern. Är allting bra bara för att man gör någonting? Nej, så är det ju inte. När det kom till språkcentrum var man inte särskilt snabb att strida till handling. Istället valde regeringen att dra ut på det hela in i det sista. Att man vill få det att framstå som att den här regeringen är bättre bara för att den gör det den tror på är rätt märkligt.
Inte kan man heller säga att den föregående regeringen INTE gjorde någonting inom minoritetspolitiken. Det finns många exempel som visar att alla regeringar sedan år 2000 har gjort någonting för minoritetspolitiken. Att det sedan varit en kräftgång många gånger är väl mer ett systemproblem snarare än särskilda regeringar att göra.
Jag skulle säga att den nuvarande regeringen faktiskt är den regering som agerat till att försämra för minoritetspolitikens förutsättningar. Det handlar främst om att man valt att dra in det ekonomiska stödet till nationella minoriteters organisationer i sådan omfattning att arbetet kommer att bli lidande för lång tid framöver. Att kulturministern väljer att stoltsera med dessa bakslag som om de vore framsteg för minoritetspolitiken är märkligt.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
