Kultur| Stephan Skougaard: Här ska jävlar i min själ säljas konst!

privat bild: Källargatan 5, Backarna
48Shares

Jag är både skakad och rörd! skriver Stephan Skougaard på sin facebook. Hjärtligt tack för all fin respons på min lilla stund i rampljuset. Jag är läst alla era fina kommentarer, det kommer att ta några dagar innan jag landar igen. Men vi kör igen på tisdag efter påsk. Samma tid samma kanal. Tack igen!

Det innebär att att tisdagen den 14 april 19.00 kommer Stefan återigen läsa ur sin bok via sin facebook-sida. Vill du lyssna klicka in dig HÄR.

Under tiden kan ni njuta av hans berättelse nedan.

Här ska jävlar i min själ säljas konst!

Vi tar oss ut på Backarna och året är 1948. Kirseberg, eller Backarna som vi Malmöiter säger, hörde vid den här tiden inte till de mest fashionabla kvarteren i stan. Pågarna här ute var fruktade i hela stan.

Det sägs att om man mötte en backatös på dans, kunde man inte följa henne hem till porten som sig bör, utan man fick vackert ta adjö under järnvägsbron vid Lundavägen. Där gick nämligen gränsen till det beryktade Backarna, och där fick man passa sig. Och det fanns mycket att passa sig för:

Backabusarna, gänget från Gula faran och inte minst pågarna i Tattradalen.
Men som alltid var ryktet betydligt överdrivet. Talar man i dag med gamla backabusar, så mitt i alla historier om fattigdom och elände så är det alltid ord om gemenskap, grannsämja, värme och småstadsidyll som dominerar.

Vi skall göra ett kort nedslag i denna idyll. Adressen är Källargatan 5 på Backarna. Huset är ett typiskt gatuhus i ett plan. Två rum och ett litet kök. Det byggdes år 1866. Nu är det 1948 och det är dragit och kallt. Huset värms upp av av en liten oljekamin i det större av rummen, och av vedspisen i köket.

I detta lilla hus växer en av landets största idrottsmän upp. En idag bortglömd os-hjälte vid namn Carl Westergren. Han tog tre Os-guld i lika många viktklasser, och det var snudd på att han knep ett fjärde. Han hade kvällen innan match ätit middag på krogen. Och när en skåning äter så gör han det ordentligt. Den goda maten hade lagt sig som några gram för mycket runt midjan. Han vägde för mycket vid invägningen och fick därmed aldrig nån chans att ta sitt fjärde guld.

Kalle flyttade så småningom till Floragatan och det kom nya hyresgäster till det lilla huset på Backarna. Nämligen Edvin och Anna-Greta. Edvin, en 39 årig affärsman, cirkusartist, mångsysslare och levnadskonstnär och hans 17 år yngre hustru Anna-Greta. Ett oskyldigt litet småländskt affärsbiträde som följde sin make i vått och torrt. I alla väder stod hon vid hans sida, redo att hämta snuset eller koka hans kaffe. Till Källargatan kom de nyårsdagen 1948.

privat bild

Edvin hade en höstdag någonstans kommit över några tavlor billigt. Affärsman som han var så såg han möjligheten att sälja dom vidare och tjäna sig en slant. Han beordrade därför sin hustru att lasta den gamla bilen, sätta sig bakom ratten och göra sig klar för avfärd.

Här ska jävlar i min själ säljas konst! 

Men försäljningen gick trögt. De hade kommit ända till Helsingborg utan att ha sålt en enda tavla. Då får Edvin ett av sina många infall. Han tar ett par målningar under armen och knallar in i Zoegas kaffebutik på Drottninggatan i Helsingborg. Ser till att få fatt i förmannen och berättar om dennes livs chans att göra sitt livs klipp. Mannen förklarar att han inte har den sortens kontanter just nu, men är mycket förtjust i konsten. –

Okej, det kan väl hända att du är utan pengar. Men kaffe har du ju gott om! tyckte Edvin.

En dryg timme och några affärssnapsar senare bar det hem till Malmö igen. Med Anna-Greta bakom ratten i en bil som nu var helt befriad från konst, men upp till taklisterna proppfylld med prima Zoegas.

Väl hemma sent på kvällen lastar han i mörkret, in kaffet i det lilla huset, medan Anna-Greta blandar till en kaffegök åt sin driftige make. Fru Freij i huset intill kommer förbi och gör stora ögon när hon får syn på allt det goda och hett eftertraktade ransoneringsfria kaffet. Edvin säljer ett kvarts kilo till den lyckliga damen, som genast skyndar hem till närmsta väninna och berättar om den gode Edvin och hans kaffe. Väninnan och hennes syster dyker upp och får också köpa lite av det svarta guldet.

Nästa morgon knackar det på dörren. Anna-Greta öppnar och möts av en försvarlig folksamling utanför dörren, alla med börsen redo. Edvin rättade till slipsen och började försäljningen. Skaran med kaffekärringar växte och Edvin hade snart upprättat en liten temporär kaffehandel i huset och folk strömmade till. Ett tag är det kö nästan ända ner till Norra Bulltoftavägen.

Mörkret lade sig över förstaden, lagret var tömt, kaffepengar hade fått en ny innebörd och de välsignade tavlorna hade förräntat sig flera gånger om. Alla var nöjda.

Det skulle firas. Anna-Greta hade fått på sig finaste klänningen och Edvin var klädd i de gråa byxorna till finkostymen och en nystruken skinande vit nylonskjorta. De skulle gå ner till Östergård. Där hölls det gårdsfest som vanligt på helgerna. Anna-Greta hoppades att musikanterna som brukade komma, skulle dyka upp i kväll.

Hon var lycklig och ville dansa. Men innan de gav sig iväg så skulle det värmas på ordentligt i kaminen så de slapp att frysa när de kom hem på kvällen. Han såg till att det brann ordentligt i den lilla kaminen. Den var glödhet och Edvin stärkt av en kaffegök, eller två. För säkerhets skull  fyllde han på ytterligare lite olja ur oljeflaskan, skruvade på korken och ställde flaskan i från sig, ovanpå kaminen!  

Smällen hördes ända bort till skolan, Backauniveritetet. Det brann i trasmattorna på golvet och den lilla tyllgardinen i fönstret. Den brinnande oljan hade stänkt över hela rummet. Allt var sot och eld. Anna-Greta fick panik och i hopp om att få hjälp sprang hon ut genom dörren, rakt över gatan och in i den lilla verkstan tvärs över gatan. 

Min man brinner! Min man brinner! I fruktan för sin mans liv skrek hon.

En av verkstadsgubbarna tog sig in i huset tillsammans med Anna-Greta. Elden var släckt men röken låg tät i det lilla rummet. Allt var svart. Det enda som syntes i den svarta röken var en skinande vit tandrad, (han hade tänder då).  Där stod Edvin rak som en fura, med kläderna sönderbrända och delar av skjortan fastsmält mot skinnet. Han stod mitt i förödelsen och tittade ömt på sin kära hustru. Kolsvart från topp till tå mullrade han:

Var i helvete har du hållit hus?

Så gick det till den enda gången Anna-Greta vek från sin mans sida.

1977 rev man huset och idag finns där en liten minnesskylt över den gamle brottaren. Gå gärna dit och ta en promenad på, i mitt tycke, Malmös finaste gator. Brottarhjältar i all ära, men varje gång  jag går förbi Källargatan  så tänker jag istället på historien om Edvin och Anna-Greta.

Stephan Skougaard
redaktionen@dikko.nu

48Shares