Ledare| Vad är aktivism? Alltså aktivism på riktigt!

Skärmklipp twitter
67Shares

Aktivism är när människor och grupper gör aktiviteter för att påverka, göra motstånd mot eller förändra orättvisor i samhället. Jag läste någonstans att som resande/rom föds man till aktivist. Det håller jag inte med om, att vara aktivist är inget man föds till utan något man väljer att bli genom att engagera sig i olika frågor.

Att hjälpa våldsutsatta kvinnor på sin fritid är aktivism. Men när man blir anställd på ett härbärge för våldsutsatta kvinnor eller föreläser om när man hjälpte de våldsutsatta kvinnorna då upphör aktivismen och det blir ett arbete.

Vad är då aktivism? Som etnolog vill jag nog hävda att berättelsen är grunden för aktivism. Men berättelsen skapar på sin höjd medlidande och sympati så det behövs mer. Aktivismen handlar om viljan att hjälpa, göra skillnad och en uppmaning till aktivitet, handling eller mobilisering.

Riktig aktivism handlar alltså inte om att visa upp sig eller berätta samma berättelser om och om igen. Till exempel när jag föreläser om minoriteten romer så är det just det jag gör, föreläser. Jag utför ingen aktivism, speciellt inte om jag får betalt för föreläsningen, då är det ett arbete.

Nätaktivism är en annan sorts aktivism som är en del i det politiska spelet och ett verktyg som kan göra skillnad i samhällsdebatten. Ett exempel på detta är när Skolverket lade ett förslag om att ta bort undervisningen om de nationella minoriteterna för årskurs 7–9. Människor protesterade, skrev under upprop på nätet och Skolverket fick backa. Den stora fördelen med sociala medier är att det skapar möjlighet till snabb och omfattande mobilisering och krav på förändring.

Fast samtidigt är jag lite osäker på om nätaktivism egentligen kan kallas för aktivism. Om nätaktivism ska ses som aktivism måste det finns med i ett sammanhang som vill förändra. Det finns en del personer anser att deras blotta existens, att synas och ta plats i olika sammanhang är aktivism. Något jag är ytterst tveksam till. Jag gjorde till exempel ett upprop kring Skolverkets usla förslag och samlade in namnunderskrifter, men om det var aktivism är jag inte säker på. Jag bildade på sin höjd lite opinion vilket i och för sig också är viktigt, men det är inte aktivism. 

Det finns andra exempel där nätet spelat en roll och skapat mobilisering som har ett tydligt och större syfte och ett mål. I de fallen handlar det om att berätta berättelsen, bilda opinion, få stöd för frågan och vilja åstadkomma något. Till exempel kan man titta på det som hände i Göteborg 30 september 2017 där målet var tydligt – inga nazister på våra gator. Motdemonstranterna skanderade sitt budskap när Alternativ för Sverige hade möte. I Sollefteå ville BB-ockupanterna stoppa stängningen av förlossningsavdelningen, det demonstrerades och ockuperades för att få fram budskapet. Eller i London när resande/romer var med i den anti-fascistiska aktionen som stoppade mötet för fascisterna. Det måste finnas ett mål för aktivismen och att man, som ordet antyder, är aktiv.

En annan sak som jag kan fundera kring är bristen på representation bland företag och myndigheter. Vi har en minoritetslagstiftning som alltid ska tas i beaktande och minoriteterna ska vara delaktiga i frågor som berör dem. Men så är inte fallet. Det verkar som myndigheten tänker att det bättre att försöka genomföra förändringarna utan ta med minoriteterna, går det så går det, lagstiftningen till trots. Skolverkets förslag om den ändrade undervisningen är ett exempel på detta och när protesterna infinner sig så försöker man ställa det till rätta så pass mycket att protesterna tystnar.

Sen har vi den resande/romska representationen i olika sammanhang. Det nomineras till de olika myndigheterna och sen väljer myndigheten vilka som ska få representera. Det är i och för sig bra men det man fundera på är vilka det är som väljs, börjar det skapas en romsk representantelit? I vilket syfte görs det i så fall? Och vem tjänar på det?

När det gäller olika företag, så måste självklart var och en stå till svars för sina egna handlingar, för det är inte företagen som bygger bra samhällen. Deras intressen ligger enbart i försäljningen av varor och inte i jämlikhet eller mänskliga rättigheter. (Det vill säga om det inte går att tjäna pengar på kampen om rättvisan, då blir det kampanjer med reklamfilmer där aktivisterna blir märkesambassadörer. Aktivisterna blir då en del i företagets PR, blir inbjudna till mingel och pressvisningar som ett slags alibi. Aktivisterna får förmåner och krav på att marknadsföra produkter, vart tog aktivismen vägen nu? Om man är en del i företagens reklamkampanjer måste det ändå ses mer som ett arbete än en politisk kamp.)

Så vad är då aktivism? Våra berättelser och vår historia kommer alltid vara viktiga och en del av aktivismen, men berättelsen i sig är inte aktivism. Som sagt är berättelsen grunden för aktivismen och utifrån den kan sen kraven, aktiviteterna, rörelsen och kampen fortsätta. Idag är vår berättelse känd och vi har berättat tillräckligt nu, det är dags att kräva, dags att göra, dags att vara aktiva, dags för aktivism på riktigt.

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu

67Shares