I år markerar vi ett viktigt jubileum: 25 år sedan fem nationella minoriteter och deras språk, såsom finska och samiska, fick officiell status i Sverige. Detta initiativ har lett till betydande förändringar inom områden som kultur och språk, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Juristen och experten Marie Hagsgård, som är aktiv i Europarådets rådgivande kommitté för skydd av nationella minoriteter samt i den samiska sanningskommissionen, ger en nyanserad bild av situationeni en intervju till SVT.
Hagsgård var med och arbetade fram lagstiftningen som kom att stödja dessa nationella minoriteter under 1990-talet. Trots de framsteg som gjorts konstaterar hon att de ursprungliga målen inte helt har uppnåtts. På en skala från ett till fem ger hon dagens ställning ett betyg på tre minus, vilket indikerar att det finns utrymme för förbättringar.
Ökad medvetenhet, men otydlig koppling mellan språk och identitet
En positiv aspekt av de senaste 25 åren är den ökade medvetenheten om de nationella minoriteterna i Sverige. Hagsgård påpekar dock att kopplingen mellan språk, kultur och identitet fortfarande är otydlig för många. Det är viktigt att erkänna att individer kan ha flerfaldiga identiteter—som exempelvis både svensk och sverigefinsk.
Enligt Hagsgård befinner sig de fem nationella minoriteterna—sverigefinnar, judar, romer, samer och tornedalingar—i olika positioner. Hon anser att sverigefinnarna har den starkaste ställningen, då deras kultur ligger närmast den svenska kulturen. De andra minoriteterna, menar hon, måste kämpa för att få sina röster hörda.
Starkers ställning för samiska, men oro för finskundervisning
Trots utmaningarna ser Hagsgård positivt på den utveckling som den samiska kulturen har genomgått de senaste åren. Hon talar om ett ”uppvaknande” där många vuxna har återfått sin språkliga identitet och önskar att deras barn lär sig samiska.
Däremot har Hagsgård uttryckt oro över undervisningen på finska. Hon anser att sverigefinska barn borde få undervisning i fler ämnen på finska än bara i sitt modersmål. En balanserad undervisning där hälften av ämnena är på finska och hälften på svenska skulle, enligt forskning, främja tvåspråkighet på bästa sätt.
Sammanfattning
Marie Hagsgårds insikter belyser både framsteg och utmaningar för de nationella minoriteterna i Sverige efter 25 år av officiell status. Den ökade medvetenheten om dessa grupper är uppmuntrande, men det finns fortfarande en lång väg att vandra mot en fullständig och jämlik erkännande av språk, kultur och identitet. Hagsgårds arbete och engagemang fortsätter att vara avgörande för att ytterligare stärka de nationella minoriteternas ställning i Sverige.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
