För en tid sedan kom journalisten Jenny Strindlöv ut med sitt reportage Romani kris – parallella rättegångar i Sverige på Mondial förlag. Det är reportage som handlar om romani kris bland romer och mer specifikt hur detta drabbat romska kvinnor. Strindlöv intervjuar inte bara romska kvinnor, utan även romska män varav några är så kallade krisinator alltså ansvariga för att sammankalla kris och besluta i fall som tas upp i kris. Dessutom får vi även svenska myndigheters perspektiv från bland annat Socialstyrelsen och polismyndigheten.
Boken har redan väckt många diskussioner och debatter, särskilt då frågan om romani kris först uppmärksammades av Jenny Strindlöv i ett antal reportage från några år sedan och att det fått en ökat intresse bland medier att ta upp frågan. Vad som intresserat mig om boken är dock inte så mycket vad som sägs om romani kris. Jag är varken rom eller särskilt kunnig om hur romer lever i Sverige och därmed tänker jag inte fokusera på det huvudsakliga temat i boken. Vad jag däremot reagerat på när jag läst Jenny Strindlövs bok och även följt upp debatten i media är hur man representerar minoritetspolitiken, minoritetslagen och strategin för romsk inkludering.
Men varför det? Handlar boken ens om dessa saker? Inte direkt, men det är inte heller frånvarande. På sidorna 57 och 58 i Strindlövs bok kan man läsa följande:
”Det allmänna ska, enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, främja romers möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Att främja barns utveckling av en kulturell identitet anses särskilt viktigt.
Enligt ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter ska Sverige se till att det finns förutsättningar för personer som tillhör någon av de nationella minoriteterna att ’bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv’. Vidare ska personer inom de nationella minoriteterna enligt samma konvention skyddas från åtgärder som syftar till assimilering.
Bestämmelserna om att minoriteters kultur ska skyddas och bevaras genom enskilda individer tydliggörs också i Socialstyrelsens riktlinjer gällande placering av barn. Där konstaterar man att närhetsprincipen inte bara handlar om det geografiska avståndet till barnets hemmiljö, utan lika mycket om det ’kulturella avståndet’. När man placerar ett barn är det, enligt riktlinjerna, av största betydelse att kulturella skillnader i bakgrund och synsätt tas i beaktning. Ett barn som placeras utanför hemmet ska med andra ord helst placeras i ett hem med samma kulturella, etniska, språkliga och religiösa bakgrund som barnet från början kommer ifrån.”
Detta är alltså första gången som minoritetslagen nämns i boken, men det framgår inte varför Sverige har en sådan lag, eller vad som menas med att det är en ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Ska man nämna dessa saker, kan jag själv tycka, är det viktigt att skriva lite om dess tillkomst, dess historia och varifrån det kommer. Att det är EU som ställer krav på sina medlemmar att de ska ha nationella minoriteter, minoritetspolitik och minoritetslagar som gynnar dem framgår inte i Strindlövs bok. Det kommer att få konsekvenser hur vi kan läsa andra delar av boken.
Spåret om minoritetslagen är inte ett centralt tema. Men det dyker upp här och där långt senare i boken. Kapitel 40 med titeln ”Att bevara romsk kultur” kan man läsa på sidan 253 följande:
”Den romska minoritetens utsatthet och historiska diskriminering i Sverige såväl som i andra länder är ett väl belagt faktum. […] Den romska tillvaron i Sverige har i generationer präglats av diskriminering och tvång. Tvångsförflyttning, tvångssterilisering, fördrivning. Det finns gott om exempel på hur den svenska offentligheten gett sin kanske mest utsatta minoritet legitima skäl att tvivla på myndigheternas uppstår när de återigen vill lägga sig i.
Och nu har staten dåligt samvete. I decennier har man jobbat för att sona sina synder, utjämna välfärdsglappet mellan romer och icke-romer. Enligt statens övergripande mål för romsk inkludering ska varje rom som fyller tjugo år 2032 ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom.”
Återigen så framgår det inte att strategin om romsk inkludering kommer från EU. Därför är det konstigt att det hela skulle handla om att ”staten har dåligt samvete”. Om vi ignorerar det faktum att minoritetspolitiken, minoritetslagen och strategi för romsk inkludering är ett krav EU har på sina medlemsländer så visst, då kan vi säkert dra en sådan slutsats att det handlar om hur svenskar och svenska staten har haft och ännu har ”dåligt samvete”.
Nu kanske man tycker att det ändå är relevant att ta fram de motsättningar som kan finnas i en välmenande lagstiftning, vilket ju också är sant. Jag skulle samtidigt anse att man inte kan utelämna kopplingen mellan EU-medlemskapet och erkännandet av nationella minoriteter och minoritetspolitiken. Strindlövs beskrivning verkar även i viss mån återkomma hos skribenter som skrivit uppskattande om hennes bok. Såhär skriver exempelvis Anna-Karin Wyndham i Göteborgsposten 2 oktober:
”Under generationer utsattes den romska minoriteten för tvång och systematisk diskriminering av samhället. Behandlingen bidrog till ett välfärdsgap mellan romer och majoritetsbefolkningen. För detta har staten dåligt samvete, varför insatser i form av ambitiösa inkluderingsstrategier sjösatts på EU-nivå för att utjämna orättvisor och sona förtryck.
Syftet är att stärka gruppens förtroende för institutionerna och tillförsäkra romer samma möjligheter som andra medborgare. Det har mynnat ut i en rad nationella och lokala projekt, i råd, föreningar och kulturhus som bekostas av skattemedel.”
Detta är ju också korrekt i det att EU har stått för påtryckningar gentemot sina medlemsländer att ha en strategi för romsk inkludering. Men varifrån kan man säga att detta har med statens ”dåliga samvete”? En annan sak som får mig att klia huvudet när jag läser Wyndhamns artikel är när hon senare tar upp minoritetslagen:
”Enligt den fjärde paragrafen i lagen om nationella minoriteter ska det allmänna främja minoriteternas möjligheter att bevara sin kultur i Sverige. Lagen betonar särskilt vikten av att barn får växa upp med den kultur de fötts in i, men inte valt.”
Problemet är, i min mening, att man drar ett likhetstecken mellan minoritetslagen och strategi för romsk inkludering. De är dock två olika saker. Det enda de har gemensamt är att det är en konsekvens av Sveriges medlemskap i EU.
En liknande linje som hos Wyndhamn finner jag i Naomi Abramowicz artikel i Barometern 7 oktober 2024. Hon skriver så här:
”För drygt tio år sedan antog den dåvarande alliansregeringen en långvarig strategi för romsk inkludering. Målet var att den rom som fyller 20 år 2032 skulle ha likvärdiga chanser som en icke-rom. För att nå dit skulle man använda sig av strategier som romsk delaktighet och romskt inflytande, exempelvis genom kommunanställda brobyggare som själva är romer.
Av Strindlövs granskning framgår att vissa av insatserna snarare riskerar att leda till exkludering. Hon har intervjuat både lärare och socialsekreterare som har erfarenhet av att arbeta med romska brobyggare – och den är allt annat än god.”
Återigen. Det framgår inte varför man antog strategin och att det handlar om att EU vill att dess medlemsländer ska ha en sådan strategi. Detta får konsekvenser som jag kommer att ta upp senare, men jag tänkte bara att det kan vara relevant att läsa vad Abramowicz skriver senare i sin artikel:
”Den romska inkluderingen kompliceras ytterligare av den spända relationen mellan romer och den svenska staten. Det finns en väldokumenterad historia av hur romer har diskriminerats av det svenska samhällets institutioner. Men viljan att kompensera för gamla misstag riskerar att leda till nya.
Förut stängdes romer ute från svensk skola, i dag finns det en tolerans för att romska barn har lägre närvaro i skolan även om det riskerar att leda till försämrade livschanser. Tidigare togs romska barn från sina föräldrar på grund av statligt sanktionerad rasism, i dag finns det en risk för att de får stanna kvar i sina ursprungsfamiljer även om de utsätts för vanvård.
Goda intentioner kommer inte att hjälpa flickan som går ut nian utan godkända betyg, eller pojken som inte får den omsorg han behöver av sina föräldrar. Om romer som växer upp i Sverige i dag ska ha lika goda livschanser som alla andra behöver samhället sluta acceptera social utsatthet av rädsla för att råka trampa fel.”
Så, vad är kontentan? Att det är en svensk ängslighet som slagit fel och nu stjälper snarare än hjälper? Anledningen till att jag ställer det som en fråga är på grund av det under 2010-talet blev allt vanligare att prata om en svensk ängslighet kring frågor som rör mångfald, minoriteter och integration. Eftersom det inte är särskilt vanligt att veta varifrån erkännandet av nationella minoriteter, minoritetspolitiken och minoritetslagen kommer ifrån verkar det ibland vara lätt för folkvalda och debattörer att dra en koppling mellan den minoritetspolitik som blev verklighet 1975 och dagens förhållanden.
Att det skulle handla om en svensk ängslighet är jag skeptisk till. När jag tittar i backspegeln stämmer det inte. Enbart om man tror på den svenska självbilden att Sverige är för generöst hemma och internationellt är det en logisk slutsats. Av den anledningen hade jag velat se en mer grundlig genomgång av svensk minoritetspolitik och strategi för romsk inkludering i Jenny Strindlövs bok. Jag har inga tvivel på att Strindlöv har goda intentioner. Detsamma med Anna-Karin Wyndhamn och Naomi Abramowicz. Vad som får mig att fundera över deras resonemang är att vissa fakta inte står med.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
