Under våren har frågan om en sanningskommission för sverigefinnar lyfts. Det är då Sverigefinländarnas delegation som kommit med förslaget. Man vill att Sverige ska utreda hur sverigefinnar har behandlats historiskt och idag.
| Text: Stellan Beckman E-post: etnologenbeckman@gmail.com |
I Uutisets sändning från 28 april intervjuade man Markus Marttila, ordförande för sverigefinländarnas delegation om saken:
”Man har inrättat sanningskommissioner i världen, i Norden och även i Sverige. Varför inte för sverigefinnar och det finska språket? Vi har ju sett att vi har blivit förtryckta under historiens gång. Språkdiskriminering sker än idag, men diskrimineringslagen omfattar inte språk. Vi måste undersöka ur ett historiskt perspektiv hur det gått till och hur det kunnat ske. Det kräver en sanningskommission.”
Ett liknande krav går att hitta i Sverigefinska ungdomsförbundets politiska program.
Vad kan man då säga om detta? Jag tycker själv att det är välkommet som förslag. Som Uutiset visat i inslaget från 28 april och även i efterföljande program som lyft frågan har Sverige trots allt inrättat sanningskommissioner för tornedalingar, kväner och lantalaiset samt för samer.
Frågan är bara vad som ska räknas in i begreppet Sverigefinne och hur långt perspektiv man ska ha. Begreppet sverigefinnar rymmer trots allt mer än bara de som kom till Sverige efter andra världskriget. Även finska krigsbarn och skogsfinnar kan sägas ingå i begreppet. Dessutom skulle vi kunna ta med många fler perioder i historien där finsktalande slagit sig ner i vad vi idag kallar för Sverige.
Men vad skulle en sanningskommission kunna svara på? Jag har några saker som själv intresserar mig och som är lite av ett frågetecken även med dagens tillgängliga kunskaper. Ett exempel är ju frågan vad som hände med de skogsfinska bygderna under försvenskningsprocessen. Vi vet rätt väl vad som hände i Tornedalen och hur försvenskningen drabbade meänkielitalande där. De skogsfinska bygdernas öde vet vi inte särskilt mycket om, trots att det är mycket som tyder på att finska språket levde kvar i exempelvis Värmland och Dalarna till tidigt 1900-tal för att sedan dö ut. Varför blev det så?
En annan sak som behöver ett svar är vad som faktiskt hände de finska krigsbarnen som kom till Sverige under andra världskriget. Ett stort antal uppskattas ha adopterats av de svenska familjerna som de kom till. Men i vilken utsträckning? Det finns bara uppskattningar om hur många de var. Men vad var omständigheterna? Jag har själv hittat en berättelse om en ung finsk pojke som kom till Sverige som krigsbarn för att sedan bli adopterad av sina svenska föräldrar i utbyte mot kaffe och cigaretter.
Sen vore det intressant att veta vad som hände under 80-talet då många finska modersmålsklasser startades upp, bara för att försvinna vid årtiondets slut. Det var många skolstrejker vid 80-talets början. Främst på grund av lokala politikers ovilja att faktiskt ge sverigefinska barn den rätt till språket de då hade. Så vad hände med resten? Jag har svårt att tro att det enbart skulle handla om att barnen vuxit upp och sedan lämnat en tynande modersmålsundervisning bakom sig.
Men ja, det finns så många andra saker som kanske behöver sina svar. Och vad vore bättre än att besvara dem med en sanningskommission? Jag tror att det är ett behövligt initiativ som kunde starta upp redan imorgon. Förhoppningsvis blir den här frågan inte bara ett förslag som rinner ut i sanden.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
