I en debattartikel för SvD (5/9–25) skriver Mauricio Rojas om att det behövs en ”generös patriotism” inför framtiden. Det hade varit ett sedvanligt inlägg i den ständiga strömmen av svenskt överhetstänkande om det inte vore för att han också hänvisar till Esaias Tegnérs dikt ”Svea”:
”Det finns ingen väg tillbaka – men många, och mycket olika, framåt.
För dryg 200 år sedan, efter den traumatiska förlusten av rikets östra halva, utmanade Esaias Tegnér svenskarna ’att inom Sveriges gräns erövra Finland åter’.”
Följt av en liknelse där ”vårt Finland” idag heter ”Rosengård, Rinkeby, Skäggetorp, Vivalla, Navestad eller Hammarkullen”.
Att fiska upp Tegnérs gamla revanschistiska dikt och bara göra denna liknelse med vår tid ställer såklart en hel del frågor. Personligen är jag intresserad av Tegnérs dikt och tiden som den skrevs. Jag är av åsikten att det finns mycket att lära om perioden efter 1809 då Sverige förlorade större delen av sitt rikes areal. För svenskarna var detta av stor betydelse. Plötsligt fick man finna sig i att inte vara en stormakt med koloniala ambitioner. Den möjligheten fanns inte. Men vad menade då Tegnér?
Intressanta svar finns hos historiker som har behandlat ämnet. Vi kan börja med historikern Dick Harrison, som i SvD (20/10–20) besvarat en läsarfråga om Tegnérs formulering:
”För svenska intellektuella blev finska krigets katastrofer åren 1808–1809
signalen till ett nationellt uppvaknande. Genom att söka efter de egna rötterna i historien och
folksjälen skulle nationen få nytt mod att gå vidare och återhämta sig från det dråpslag som riktats mot landet av arvfienden i öster. Alltför länge, menade man, hade svenskarna förvekligats av utländska seder och glömt sin egen inneboende styrka och kraft. Nu, eller aldrig, måste folk och rike vakna ur den långa slummern.”
Ja, detta betydde mer än att bara finna sig själv som nation, eller folk, eller kultur, eller vad man nu menar. Det innebar även att den gemensamma historien som Sverige och Finland delat med varandra nu blev obekvämt. Historikern Daniel Alm skriver i en recension av olika böcker som behandlar märkesåret 1809 (historisk tidskrift, 130:1, 2010, sidan 63) således:
”Samtidigt som de finska landskapsvapnen plockades ned från offentlighetens rum, skrevs landet bort i det kollektiva medvetandet. Finland blev annorlunda, gammalt och onödigt. En ny, alternativt en anpassad äldre, nationell myt tog form. Också det avlånga Sverige hade en historia som nu lyftes fram, och blickarna vändes från den finländska östern till den norska (och danska) västern. Det gamla Sverige i Norden blev det nya Sverige i Skandinavien.”
Det finns ett och annat sätt att se närmare på denna historia. Bland annat kan man läsa Maja Hagermans Det rena landet från 2006 parallellt med Göran Häggs Svenskhetens historia från 2003. Sen kan man fortsätta därifrån.
För om det är någonting som oftast glöms bort i svensk debatt är det hur 1800-talet ledde till att inte bara skriva ur den gemensamma historien ur det kollektiva minnet. Det blev även centralt för det svenska rastänkandet, med allt vad det innebar. Ett enkelt sätt att se hur det utvecklade sig är att gå till Kungliga bibliotekets digitala söktjänst för svenska tidningar. 1800-talet är fritt att läsa för vem som helst.
Låt mig ta ett exempel från Nya Daglig Allehanda (24/5–1860) som lyder såhär:
”Under det att andra nationer, och icke minst vår östra granne, uppbjuda allt för att utbreda sitt språk och amalgamera de inom deras områden varande främmande nationaliteter, har, efter hvad förf. uppgifver, svenska regeringen icke vidtagit någon åtgärd, för att ens bland det uppväxande slägtet inom de finska församlingarna sprida nu saknad kännedom af svenska språket, och han framställer den billiga hemställan att folkskolorna derstädes måtte så ordnas, att undervisning lemnas ej blott i finskan, utan äfven svenska språket, så att detta senare kunde bliva, om ej allmänt rådande, åtminstone kändt bland flertalet af den finska folkstammen.”
Och i SvD 11 november 1890 kunde man läsa att finnarna är ”dessa trakters naturliga bebyggare och kolonister, särskild lämpade för deras klimatologiska förhållanden, och finnarnes nationalitetskraft är så stor, att den vida mera uppslukar än uppslukas af det svenska eller norska folkelementet.”
Dessa exempel berör norra Sverige och Tornedalen. Vill man veta mer av konsekvensen av den politik som citaten förespråkar kan man med fördel läsa vad tornedalingar, kväner och lantalaisets sanningskommission kommit fram till.
Det hör inte direkt till att i svensk skola eller rent allmänt tala om Sverige och svenskarnas mörkare historia. Att det är så innebär också att man håller debatten på en väldigt låg nivå. Själv tror jag att den känsla många har i Sverige idag inte är helt olik den man hade efter 1809. Tobias Hübinette och Catrin Lundström har kallat det för en vit melankoli. Men 1809 innebar nog en postkolonial melankoli i min mening.
Om man ska öppna upp historien för att bättre förstå samtiden och veta vad vi ska göra för val inför framtiden behöver vi också en bättre förståelse av historien. I min mening får vi inte den i svenska skolan eller via dokumentärer om svensk historia som erbjuds av statlig TV. Nej, då krävs det att man söker svar på mer obekväma frågor i stället för att enbart gräva upp gamla uttryck och exempel från en förgången era.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
