Detta är en insändare. Det betyder att en läsare har skickat in texten för publicering. Innehållet är insändarskribentens egen uppfattning.
Inte en så trevlig historia, men tyvärr verklighet för många kvinnor och barn i dag, menar Lillemor Holmlund.
Orange Day | Nytt nätverk för dinglarkvinnor
Hon stängde ytterdörren, suckade inombords och vände sig till de tre barnen som stod där hoptryckta tätt intill varandra, tysta, med skrämda ögon. ”Kom nu barn.” sa hon. ”Så ni kommer till sängs. Det blir inget mer i kväll. Ni får ligga hos mig i sovrummet i natt.” Hon orkade inte säga mer, inte komma med några tröstande, lugnande ord. De hade sagts så många gånger förr, de hade gjort sitt och hade ingen verkan längre. Hon tog istället tag i den minsta och ledde in henne i sovrummet till sängen. De andra barnen följde efter, fortfarande tysta. De var fortfarande kvar i larmet, skriken och den förtätande brännvinsdoften som klibbat sig kvar långt där inne i näsborrarna. Kaoset. De sönderslagna möblerna. Glasskärvorna, blodet, kniven. Bängarna som avade.
Hon visste att det inte skulle hjälpa. Fast hon städade undan varje spår av kvällen, och att han inte skulle komma hem på ett tag denna gång heller, så skulle barnen smyga som skuggor. Vaksamma vid varje ljud, hur hon än försökte låtsas att allt var bra. De visste – och hon visste – att det skulle bli lika dant igen. Och igen….
Han skulle ha med sig några karlar hem, det skulle bjudas på mat. Muntert runt bordet. ”Mamma, det här var gott det! Se så, ta för er mer! Hon är duktig min kvinna.” säger han och drar ner henne i knät. Skrattar, klappar, skrattar. Klappar på henne igen innan han släpper henne. Efter maten ska det vara kaffe och till det måstes det ju bjudas på något starkt. ”Vi karlar måste ju ha något att stärka oss med, så som vi sliter för brödfödan.” säger han och blinkar med ena ögat till karlarna. Kaffekopparna kommer fram på bordet, sen nubbeglasen. Brännvinsflaskan ställer han fram själv. Hon slår i kaffet i kopparna åt karlarna. Han häller upp i nubbglasen åt dem.
Hon drar sig mot diskbänken och börjar med disken. Blicken fäst rakt ner i diskhon. Barnen smyger sig undan till vardagsrummet, sätter sig i soffan som står nära balkongdörren. Det skrattas och skryts vid bordet. Hon torkar tallrikarna, skålarna… Han vänder sig mot henne ”Du, ja till Preben och hämta en ny flaska.” Hon kommer tillbaka och sätter den på bordet. Han slår upp till sig och karlarna. ”Se så nu karlar ska vi släcka törsten och räcker inte det, får hon hämta en till. Fruntimmer vet man hur man ska använda.”
Han tar en sup och en till i rask takt. Tittar sen på henne. Ögonen står helt stilla i globerna. ”Du tog tid på dig hos Preben, och tror du inte jag dickar hur du och han där kastar öga på varandra?” Sen…
Barnen ligger i dubbelsängen. Hon går in i badrummet, tittar sig i spegeln… Hon får sminka över det i morgon, innan hon ger sig ut och bäcknar. Till hyran, till maten; och till hans cigaretter, när hon får besöka honom.
Lillemor Holmlund
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
