Ibland har jag fått frågan om jag är stolt över min sverigefinska bakgrund. Frågan brukar göra mig lite ställd. Går jag runt och är stolt över min bakgrund? Nej, det är inte riktigt den känslan jag känner inför min bakgrund.
Jag förstår att det här med att vara stolt över den egna bakgrunden är en viktig del för minoriteter i Sverige. Med tanke på hur repressalier från majoritetssamhället kan få minoriteter att känna skam är det en stor process att gå från skam till stolthet. Att vara stark i sig själv blir en utmaning eftersom omgivningen inte gett dig den förutsättningen.
Visserligen har acceptansen för en sverigefinsk bakgrund kommit att bli större i Sverige. Men det är nog bara om vi håller tyst om våra rättigheter som nationell minoritet som det är så. Majoritetssamhället accepterar minoriteter på villkoret att de inte kräver lika rätt med majoriteten. Det är också tydligt under de bakslag som sverigefinnar i olika svenska kommuner har mött. Här känns det olustigt att bara utgå ifrån mig själv då jag inte har några barn som behöver gå i skola. Jag slåss inte med myndigheter dagligen för att de ska få den modersmålsundervisningen de faktiskt har rätt till.
Men varför känner jag då inte att känslan till min sverigefinska bakgrund är direkt stolthet? Skäms jag fortfarande? Nej, jag tror att det handlar om en viss misstänksamhet gentemot att vara stolt över vad jag är. Som person har jag gått igenom många förändringar genom livet. Byten av intressen, byten av engagemang. Det känns inte som att jag är någonting oföränderligt utan snarare stadd i förändring.
Det jag är stolt över är vad jag gör. Mitt engagemang i frågor som rör nationella minoriteter och andra är vad som ger mig en känsla av stolthet. Särskilt om det leder till någonting bra. Därför blir jag alltid lite misstänksam gentemot att vara nöjd med det man är. Jag tänker mig hur det skulle vara om jag bara var stolt och nöjd med mig själv som jag är. Då skulle jag bara sitta hemma utan att engagera mig för någon eller någonting.
Jag tror det är viktigt att engagera sig i omvärlden. Världen förändras inte av att jag är stolt eller nöjd över mig själv. När världen fortfarande är en orättvis plats där inte alla har samma möjligheter som mig, ska jag då vara stolt och nöjd?
Engagemanget jag lägger ner skulle vara slöseri med tid om det inte har någonting med andra att göra. Det är svårt att tala för andra. I slutändan kan jag bara tala för mig själv. Att engagera sig innebär dock inte att jag ska tala för andra. Engagemanget för någon annan kan se ut på många olika sätt.
Det är väl också där någonstans jag befinner mig. Nöjd i mig själv utan skam i kroppen och en stark känsla av att saker och ting kan vara bättre än det är nu.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
