Vi tänker att tiggeriet är nytt fenomen men så är icke fallet. Det var en period innan nittiotalet som en utsträckta handen var en ovanlig syn. Men min mamma berättade om hur vägarna var fulla av människor som tiggde för sitt uppehälle när hon var liten. På den tiden kom det många från Finland för att komma undan elände och misär. Tiggeri har alltid varit en påminnelse om landets fattigdom och hur vi tar hand om de som har det sämst.
Det har genom århundradena funnits en del påhittiga lagförslag för att få bukt med tiggarna. 1741 kom en förordning som gick ut på att alla tiggare skulle gripas medan ”judar, lindansare, gycklare, tartarer och zigenare” skulle utvisas från landet. 1885 instiftades lösdriverilagen och de kringstrykande dömdes till straffarbete.
Ny rapport ”Gypsy, go home!” Hatbrott mot romska EU-migranter i Malmös gatumiljö
Senare, i lite mer modern, tid kom de sociala reformerna som skulle lagstifta bort de synliga problemen. Den perioden har som sagt visat sig vara en parentes i svensk historia. En del anser att tiggeriet kom tillbaka med nittiotalskrisen och att 1995 års psykiatrireform är en av de stora orsakerna. Psykiatrireformen innebar att mentalsjukhusens patienter slussades ut i samhället. Många av dessa människor, med missbruksproblem och psykisk ohälsa, tvingades in i ett tigger för att klara sig då de inte uppfyllde de krav som ställdes från samhällets öppenvård. Mallen för att få hjälp passade inte alla och föll du utanför ramen fick du skylla dig själv.
Riktlinjerna som missgynnar missbrukare att få vård vid covid 19
”Stockholm har fått en ny yrkesgrupp – professionella tiggare”, skrev Expressen 1997 och människorna som skulle transportera sig med SL kände sig besvärade av tiggarna. SL-växeln blev nedringd av upprörda resenärer. Tågpersonal och ordningsvakter instruerades om att de skulle köra ut tiggarna från tunnelbanan med stöd av ordningslagen.
Debatten tog fart. Skulle man ens ge pengar till missbrukare? Gav man dem pengar befäste man kanske bara ett felaktigt beteende och de skulle aldrig ta sig i kragen.
Ny trend: Starta härbärge för hemlösa istället för bostäder
Socialstyrelsen gjorde en undersökning 1999 och kom fram till att det fanns omkring hundra tiggare på Stockholms gator. Detta gjorde att politikerna fick lite panik och kände sig tvungna att gripa in. Det kom ett förslag om att göra en broschyr med information om att tiggarna själva valt att ställa sig utanför samhället och att pengarna ändå bara gick till missbruk. Med denna information tänkte man att folk skulle sluta skänka pengar och missbrukarna skulle spotta upp sig och bli Svenssons. Det blev ingen broschyr, tack och lov.
Politikerna visste inte hur de skulle ta itu med problemet så de kanske tänkte att det man inte pratar om det finns det inte. Men så knackade världen utanför de svenska gränserna på. 2002 införde EU nya regler. Visumtvånget för flera länder, bland annat Rumänien och Bulgarien, försvann. Personer med pass, tur- och returbiljett och 5 000 kronor på fickan fick resa in i ett Schengenland och stanna där upp till tre månader. Nu började tidningarna skriva om ”en ny sorts tiggare” och debatten började ta fart.
Hela familjer från de fattiga länder i Östeuropa tog sig in till Sverige. De satt utanför affärer och människor tyckte synd om dem och kände sig samtidigt illa berörda av den uppenbara fattigdomen som nu fanns utanför våra affärer. Det gick inte att tiga ihjäl dessa människor, de var för många och för synliga.
Ny studie: Många EU-medborgare är utsatta för hatbrott – få anmäler
Nu handlade inte bara om att gränserna öppnades utan också att finanskrisen gjorde att det inte fanns några säsongsarbeten i Europa längre dit de tidigare hade åkt för att tjäna pengar. De fattiga EU-migranterna sökte sig därför ut på gatorna för att få ihop lite pengar. Lagarna i Europa började skärpas och flera städer införde tiggeriförbud och en del länder började deportera människorna till sina hemländer. Vilket gjorde att allt fler EU-migranter sökte sig allt längre norrut.
Det som är intressant är att debatten sällan handlar om grundorsaken till varför säsongsarbetena för EU-migranterna försvann, nämligen finanskrisen. Utan i stället har diskussionen handlat om en massa andra saker som egentligen inte har med grundorsaken att göra. Skygglappar på så de som är längst ner får skulden och inte det som är orsaken till problemen.
En nyårsbetraktelse 2018, 2019……..
Hur många EU-migranter som finns i Sverige vet man inte. Man tror att det finns mellan 2 000 och 3 000 individer i hela landet. Många benämner EU-migranter som romer men det är viktigt att veta att långt ifrån alla som tigger är romer. Dessutom finns fortfarande missbrukarna och de med psykisk ohälsa kvar, de hamnade inte innanför bara för att det kom EU-migranter. Även om det finns grader i helvetet för allting.
En del tycker att problemet är misären bland dem som tigger. Ingen ska behöva leva på gatan. Hur ser sjukvården ut? Får barnen gå i skolan? Andra menar att man måste se hur det påverkar de svenska medborgarna. Att gatubilden störs är ett argument och affärsinnehavare tycker det är dåligt för affärerna att de sitter utanför. En del menar att kriminaliteten har ökat och vem ska betala sjukvården, skolan och boendet för dessa människor? För frivilligorganisationerna har inte hur mycket pengar som helst.
Tiggarnas situation. Lyssna är silver, hörlurar är guld
De från vänster pratar om problem i Rumänien, och de från höger pratar om problem i Sverige. Tidigt föreslog flera, mestadels moderata, kommunpolitiker ett förbud mot tiggeri. Något som så klart Sverigedemokraterna hakade på och tog upp på regeringsnivå. Men där fick de inte riktigt det medhåll hade räknat med för moderata politiker hade annat att göra än att ägna sin tid åt några få EU-migranter. Att det finns tiggeri i Sverige är fortfarande mer regel än undantag om man ser till Sveriges historia.
Problemet är aldrig människorna utan problemet är alltid fattigdomen och utanförskapet.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
