För en tid sedan rapporterade SVT Nyheter om att Länsstyrelsen i Stockholm håller på att ta fram en webbutbildning riktad till kommunanställda i syfte att bättre informera om kraven som finns i minoritetslagen. Att det finns problem i kommuner att följa minoritetslagen och värna om de nationella minoriteternas rättigheter härleds enligt Länsstyrelsens representanter till okunskap.
Det är glädjande att man försöker sig på andra metoder i syfte att informera kommunanställda om minoritetslagen och nationella minoriteter. Men jag frågar mig samtidigt om bristerna som finns i många kommuner enbart beror på okunskap?
Att problem med diskriminering skulle handla om okunskap är en rätt vanlig förklaringsmodell. Många gånger stämmer den säkert. Då är lösningen enkel: se till att ordna bättre informationsmaterial som når ut till så många som möjligt.
När det kommer till arbetet med de nationella minoriteterna har kunskapsspridningen pågått en längre tid. Erkännandet kom år 2000 och lagarna har skärpts flera gånger sedan dess. Informationsblad riktade till kommunernas anställda och medborgare finns lite överallt. Mycket finns digitalt i form av dokument, webbsidor och filmer på sociala medier som informerar om skyldigheter och rättigheter i kort och koncist format. Minoritetslagen finns också att läsa i sin helhet på riksdagens hemsida.
Kan man då, efter 22 år av minoritetspolitik, verkligen prata om okunskap? Vi kan ta ett färskt exempel från Hallstahammar kommun, där det nyligen uppdagade sig att sverigefinska barn i kommunen inte fick någon undervisning i finska. Problemet, så som det verkar, har varit att få tag på en modersmålslärare i finska.
Det är inte första gången som Hallstahammar haft problem att ordna fram en modersmålslärare i finska. Sedan kommunen blev ett finskt förvaltningsområde 2010 har undervisningen i finska upphört på grund av lärarbrist år 2013. Saker och ting ordnade sig får man anta, eftersom kommunen blev årets sverigefinska kommun 2014.
Men så är vi tillbaka till nutid. En sverigefinsk förälder från Hallstahammar kunde berätta för SVT Uutiset (25/2-2022) att hennes barn började skolan 2019, men hade sedan dess bara fått modersmålsundervisning mindre än 50% av den avsedda undervisningstiden. Under hösten 2021 var barnen helt utan modersmålsundervisning.
Nå, det skulle kunna handla om okunskap, men jag tror inte att det gör det. Europarådet har kommit med återkommande kritik angående hur Sverige sköter minoritetspolitiken. Även svenska myndigheter har påpekat brister. När det kommer till svenska skolan kom Skolinspektion med en rapport 2020 där det framgick att 22 av 25 granskade huvudmän i svenska skolan bryter mot skollagen när det gäller modersmålsundervisningen.
I senaste avsnittet av ”15 minuter från Uutiset” (27/2-2022) medverkar Hannele Holmberg som är lärare i finska. Hon beskriver sin vardag som modersmålslärare som splittrad. Hon åker runt till sex olika skolor och två förskolor för att undervisa i finska. Hannele berättar även om att hon har kollegor som jobbar på 30 olika skolor. Med sådana arbetsförhållanden är det inte svårt att förstå varför det finns en brist på modersmålslärare.
Missförhållanden har varit välkända oerhört länge och det har funnits information tillgänglig under lång tid. Det är för mig svårt att tro att det då enbart skulle handla om okunskap. Jag tror inte att det handlar om okunskap i Hallstahammars fall. Eller i andra fall där nationella minoriteters rättigheter ignoreras. Men det är som när all form av diskriminering förklaras med okunskap. Det blir så enkelt att hitta en lösning samtidigt som man sopar de egentliga problemen under mattan.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
