Hatade, förföljda och näst intill fördrivna under generationer och utsatta för det mesta av hat, Resandefolket. Kurt Magnusson är orolig och undrar: Är vi på väg att glömma vår historia? Det har kommit hit folk som flytt från krig, diktaturer och så vidare och i dag göms vi i mängden av invandringen.
| Text: Kurt Magnusson e-post: redaktionen@dikko.nu |
Man kan säga vi hade tur när invandringen ökade och det kom andra som fick klä skott för utanförskapet och hatet. I dag är det många, även bland vårt folk, som använder samma sätt att slänga rasism mot folkgrupper som våra förfäder fick uppleva.
Sveriges historia – ett resandeperspektiv
I Sverige ansågs det länge vara ett brott att inte ha en fast bostad eller ett fast arbete så att man kunde försörja sig. Hade man inte det kunde man sättas i fängelse som försvarslös eller som lösdrivare. Resandefolket tillhör de som oftast inte hade någon fast adress utan åkte runt och erbjöd sina tjänster eller sålde de varor de tillverkade.
Många Resande var försäljare av varor, knivslipare, hästhandlare, gårdfarihandlare, förtennare, lumpsamlare, valackare med mera. Dessa arbeten var inte alltid så väl ansedda, även om bönderna hade behov av deras kunskap. De som arbetade med dessa sysslor färdades ofta över stora geografiska ytor för att få tag på eller sälja sitt material – och för att erbjuda sina tjänster. På grund av att de var tvungna att färdas, hann de sällan göra sig hemmastadda på de platser som de besökte, och kunde därför inte bli en del av lokalsamhället på samma sätt som bönderna var.
Att färdas mellan socknar och byar var under långa tider inte tillåtet utan pass. Normen i samhället var att bo och arbeta på en och samma plats. Många misstrodde därför människor som inte hörde till socknen eller byn. Även om de kom med nyheter från världen utanför.
Sen kom 30- och 40 – talet med den rasism som Resandefolket blev utsatta för. Jag tillhör en av de som personligen blev utsatt för rashygienen/rasism som fanns i samhället. För mig innebar det att jag blev transporterad till ett barnhem fyra år gammal, och när jag skulle börja skolan satte de mig i särskola (trots att jag är normalbegåvad). Och jag blev kvar i samhällets vård fram tills jag skulle göra militärtjänstgöringen. Jag har fortfarande mardrömmar efter den misshandel och den rasism jag utsattes för som barn.
Här kan du läsa Kurts livsberättelse Berättelser om livet som resande – Kurt Magnusson
Jag minns hur nazisterna besökte barnhemmen, hur man mätte skallarna på oss Resande, på samerna och andra som inte passade in i samhället. Det kan vara svårt att förstå för de som växer upp idag men det är faktiskt sant.
Då, när jag växte upp, var det vi, Resandefolket, som var utsatt för rasismen och nu är det gruppen som gjorde att livet blev lättare för oss som är utsatta. Då skapades lagar för att komma till rätta med ”tattarplågan” och det skapades ”tattarregister” för att hålla koll på oss, nu ska man ta fingeravtryck även på barn för att hålla koll. ”Tattarregistret” skapades av ett angiverisystem, nu kommer det en anmälningsplikt som kommer fungera på samma sätt.
Jag är snart 80 år gammal och räds för den utveckling som samhället verkar ta nu. Det känns som vi håller på att återvända till en tid som jag hade hoppats att jag aldrig mer skulle behöva uppleva.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
