Äldreomsorg är en fråga som kan sägas beröra alla som bor i Sverige. Alla blir vi äldre för var dag som går. Alla har vi anhöriga som måste få hjälp för att de är för gamla att klara sig själva. Larmen om krisen inom äldreomsorgen med låga löner, dåliga arbetsvillkor och vinstjakt kommer och går veckovis. Jag har svårt att tro att någon kan gå en enda dag utan att tänka på äldreomsorgens nuvarande tillstånd.
Det finns samtidigt vissa frågor kring äldreomsorg som inte hamnar lika mycket på agendan som andra. Behovet av personal som talar minoritetsspråk eller brister hos förvaltningsområden att tillhandahålla äldreomsorg på minoritetsspråk syns sällan i de större nyhetskanalerna.
Jag har två observationer från mitt eget liv som får mig att fundera på varför det är så.
Den ena handlar om min mormor som inte växte upp med svenska som första språk. Hon föddes i Finland och kom till Sverige 1950. Hon lärde sig svenska här. Något senare lärde hon sig även engelska eftersom två av hennes bröder flyttade till Kanada. Det senare blev givet för att kunna bilda relation med släkten på andra sidan atlanten.
Just engelskan sa hon vid en tidpunkt att hon fick svårare att komma ihåg. Jag tror till och med att hon sa att hon nästan helt glömt bort alltsammans.
En annan observation kommer från en av alla grannar som fanns på äldreboendet där morfar bodde innan han fick flytta till demensboende. Det var en språkkunnig man som ska ha kunnat 8 eller 9 språk. Sen fick han en stroke och glömde allting.
Vad som är relevant med dessa observationer är att åldern påverkar inte bara minnet och kroppen. De som inte har svenska som första språk kan komma att glömma mycket av språket. Kanske är det så att de råkar ut för en stroke, och risken ökar ju äldre man blir, varpå man glömmer alla språk man lärt sig efter sitt första språk.
Frågan är då vem som ska ta hand om de som glömmer inlärda språk. Ska deras barn ta hand om den? Eller andra släktingar?
Anhöriga gör en stor del av arbetet inom vård- och omsorg. Även om vi inte diskuterar det särskilt ofta. Med nedskärningar och vinstjakt blir faktiskt kravet på att anhöriga ska finnas tillgängliga till de äldre nästan mer av ett måste. Fast det borde inte vara så.
Tänk då vilket behov som måste täckas av anhöriga när äldreomsorgen inte har personal som är kunnig i minoritetsspråk. Dels kan det leda till psykologiska problem. Äldre kan känna sig isolerade och må dåligt för att de inte förstår vad som sker omkring dem. Det kan även leda till problem i kontakt med vården. Missförstånd kring vilken hjälp som någon behöver ökar risken för lidande. I värsta fall kan det leda till att någon dör i förtid.
Ja, med tanke på hur komplicerat det kan vara att åldras rent generellt, men särskilt när man inte har svenska som första språk, då kan åtminstone jag tycka att äldreomsorg på minoritetsspråk är en självklarhet.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
