Insändare| Mitt möte med resandefolket

privat bild
50Shares

Jag växte upp i Norrköping med en mor som var ensamstående mina första 10 år. Hon hade, och för all del har, ett stort hjärta och många gånger när jag vaknade fanns det en människa sovandes på soffan, som var i behov av mat, värme och sällskap. Och det fick de.

Jag lärde mig tidigt att inte döma människor och att alla har sina problem, sina svårigheter och sin vardag att tampas med. Vi vet inte vad som får en människa att hamna där den är, men vi kan hjälpa till om vi kan och behövs.

Jag växte upp och styrde kosan till Umeå Universitet. Efter 7 år vände jag  söder ut igen till Östergötland och Ödeshög. Mitt intresse för hund växte och för 4 år sedan hade jag min första kull. En hane var osåld, en familj ville egentligen ha en tik men, ville tänka på det över helgen. Då ringer Britt-Inger och jag visste att den lille hanen Little Blue’s Fairy Godfather hade hittat världens bästa matte. Och så blev det, familjen tackade nej och den lilla valpen, nu kallad Vito, flyttade norrut till Britt-Inger. Jag visste att han hade fått sitt hem, det bästa av hem. Vad jag inte visste var Britt-Ingers engagemang i Resandefolket, deras rättigheter, historia och liv.

Hennes engagemang smittar av sig över hela hennes fb och ger oss, vi som inte visste, en evig källa av nya kunskaper.

Jag har personligen aldrig haft någon kontakt med resande. Jag har, aldrig haft någon åsikt heller. Det jag visste innan Britt-Inger gav mig insikter var att detta är en grupp som fått utstå mycket, det är en folkgrupp som omges av väldigt mycket fördomar och rykten…

Jag har följt hennes sociala medier nu i 4 år och det har varit en ständig källa till ny kunskap. Nya insikter och rolig spännande läsning. Jag har lärt mig hur illa resandefolket behandlats i Sverige, hur barn på barnhem behandlats illa, vilket övergrepp den svenska staten gjort på dessa barn och vuxna.

Jag har också fått läsa historier, minnen och upplevelser om gemenskap, äventyr och framförallt kärlek. Kärlek till varandra, kärlek mellan generationsgränser och kärlek till livet.

Jag, som inte visst något egentligen har fått en insikt och ny respekt för en folkgrupp som trots att de utsatts för svek, hot, hat, separationer, fördomar med mera aldrig har tappat det viktigaste, sin kärna, kärleken till livet och varandra, glädjen att finnas och förmågan att göra det bästa av det man har!

Dessa egenskaper är något vi alla borde anamma, som alla borde påminnas om, och Britt-Inger har min eviga tacksamhet, inte bara för att hon gett Vito det bästa av hem, utan för att hon öppnat mina ögon och gett mig nya kunskaper om saker jag inte visste något om!
Jag hoppas att jag får fortsätta lära och läsa, för det känns som jag bara börjat.

Ylva Hedin

50Shares