Internationella minnesdagen för Förintelsens offer infaller den 27 januari varje år. Datumet valdes eftersom det var dagen då de allierades styrkor gick in i Auschwitz-Birkenau, befriade fångarna och offentliggjorde Förintelsens grymheter för en förfärad omvärld. Det är en dag för att minnas alla som förlorade livet men också en dag att minnas och hylla alla de som står upp för mänskliga rättigheter. Statusen som internationell minnesdag fick den efter ett beslut i FN 2005.
När vi talar om Förintelsen säger vi alltid att det aldrig får hända igen och vi frågar oss hur det ens kunde ske. Hur var det möjligt? Upptakten till förintelselägren startade med nazisternas maktövertagande 1933. Tyskland var utfattigt efter första världskriget. Den stora nöden skapade en perfekt grogrund för nazisternas hatpolitik och de så kallat icke rasrena – bland andra romerna och judarna – utgjorde den perfekta syndabocken, tillsammans med politiska motståndare, HBTQ-folk och funktionshindrade. Det gällde inte enbart Tyskland utan starka antisemitiska- och andra rasbiologiska idéer präglade stora delar av Europa, inte minst Sverige.
I takt med att nazistpartiets makt ökade blev levnadsvillkoren för dessa syndabockar allt sämre. Till en början var Nürnberglagarna om rasrenhet enbart inriktade på den judiska befolkningen som tvingades bo i getton men sedan kom lagarna att utökas och innefatta även andra grupperingar. Resande och romer utpekades då som ”främmande raselement”. De registrerades, förlorade de flesta av sina medborgerliga rättigheter och tvingades bära märken som identifierade vilken typ av avvikare de var. Z för romerna, Davidsstjärna för judarna, rosa triangel för de homosexuella.
Då getton etablerats var det inte långt kvar tills alla som ansågs hota rasrenhet tvingades ombord på boskapsvagnar och fraktades till något som officiellt kallades arbetsläger men som var avrättningsplatser i industriell skala.
Tygmärkena som de olika grupperna påtvingats brukades även i lägren. Detta tillsammans med tatuerade fångnummer var ett led i att avhumanisera alla som fick arbeta sig fördärvade, plågas i medicinska experiment och slutligen gasas till döds.
Det har gått 77 år sedan nazityskland föll men vi är fortfarande inte fria från hatpolitik och idéer om vissa folkgrupper som mer eller mindre önskvärda. Inte minst i svallvågorna av Covid har antiziganism och antisemitism åter blossat upp. Vi ser det i den våg av främlingsfientlighet och nationalism som sveper över hela Europa och vi ser det i Sverige.
Sverige har ett smutsigt förflutet. Innan Andra världskriget bröt ut, när man anade vad som var på gång i Tyskland, gjorde framstående rasister gemensam sak med nazisterna och upprättade register för bland andra resande och romer. Romer var redan förbjudna att resa in i Sverige sedan 1914. Ett förbud som varade fram till 1954. Detta inreseförbud gjorde att inga romer kunde innefattas av räddningsaktionerna när Röda korsets vita bussar hämtade fångar från lägren. Var du rom blev du stoppad i Köpenhamn och skickades tillbaka till lägret. Ett annat mindre omtalat fakta är hur kända vänsterpersoner, fackföreningsledare och antifascister sattes i interneringsläger. Allt för att göra överföringen till dödslägren till en smidig historia.
Hela tanken med Rasbiologiska institutet i Uppsala var att klassificera upp dela upp de olika ”raserna” i Sverige och dess människofientliga inflytande är grunden till alla de övergrepp som sedan skedde i svenska statens namn. Så som att tvångsomhänderta barn till resandefolket och tvångssterilisera kvinnor så att inte fler barn till så kallat ”icke önskvärda raser” skulle födas. Tvångssteriliseringarna omfattade även andra grupper och pågick ända fram till 1975.
Sverige gillar inte att deala med sina skamfläckar, i skolan pratades det väldigt lite och ytligt om hur vår neutrala hållning hjälpte nazisterna under andra världskriget och hur utbredd rasbiologin faktiskt var. Internationella påtryckningar är en viktig orsak till att Sverige arbetar aktivt med att bekämpa antisemitism men viljan att belysa och ta ansvar för vår antiziganism lyser ännu med sin frånvaro. Inte minst blev det tydligt under Förintelsekonferensen i Malmö 2021 där romers utsatthet förminskades till en parentes. Att skriva den här artikeln med ett resande- och romskt perspektiv har varit lite knepigt för det finns väldigt lite information att läsa om vad Förintelsen innebar för dessa folkgrupper.
Det saknas siffror på hur många resande/romer som levde i Europa vid tiden för andra världskriget. Därför är det också svårt att veta hur många resande/romer som mördades. Forskare är ändå överens om att närmare 500 000 resande/romer mördades, vilket var en betydande del av de romska folken.
Idag, den 27 januari, är dagen då vi hedrar och minns alla de som föll offer för Förintelsen men också alla de som med risk för eget liv organiserade motstånd mot nazismen och stod upp för alla människors lika värde. Runt hela Sverige anordnas manifestationer och seminarier på detta datum och temat för 2022 är Utopins pris.
Med Utopins pris vill man belysa hur den nazistiska ideologin om rasrenhet och uppdelandet i överlägsna och underlägsna raser fick fruktansvärda konsekvenser och resulterade i folkmord på judar, romer och alla andra som betraktades som icke önskvärda. Alla som förföljdes, plågades och mördades som ett direkt resultat av den nazistiska utopin.
Agnes Recksén
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
1 Trackback / Pingback
Kommentarerna är stängda.