Jag tror att barnen var min drivkraft…Numera känns det som mina händer somnat, jag får ingenting gjort!
När barnen var små hade vi fullt upp. Hur hann vi?
Och ändå flöt det allehanda ting ur mina händer.
Det syddes julklänningar, riddarutstyrslar och allehanda utklädningskläder. Det byggdes scenografier och svärd. Det knåpades kronor…
Det bakades och lagades mat, det sprang barn överallt. Det bryggdes kaffe och fixades födelsedagskalas på löpande band.
Och lönearbetades! Heltid, deltid och mer än heltid ibland!
Så roligt vi hade. Så mycket liv och rörelse det var.
Idag undrar jag hur vi hann. Morgnar då alla skulle ha frukost och skulle iväg åt olika håll. Eftermiddagar då barn skulle hämtas, mat skulle lagas.
Och alla i sista minuten-utryckningar som gjordes.
Rullar av paper på köksgolvet då Röde Orms skepp skulle målas av storbarnet.
Lucialinnen som skulle strykas, kransar bindas. Körkläder ordnas, blommor till nån lärare köpas…
Pepparkaksbak, lussebullsbak, tryfflar och julgodis mitt i natten då barnen (kanske) sov.
Glöggkalas! Födelsedagskalas! Julfiranden! Midsomrar och så kalas bara för att det var roligt.
Slöjdandet och kärleken fick plats. Familjen var centrum, trygghet och kärlek.
Stora galna födelsedagskalas med extra allt. Vi hade inga pengar, men massor av idéer, snabba händer och uppfinningsrikedom och gott om familj och vänner som gladeligen hjälpte till.
Mina barn har en klan, de har 3 galna Gudmödrar och en drös människor att luta sig mot när de inte vill eller kan lufta sina tankar med oss föräldrar.
Det krävs en by för att fostra barn!
Jag har varit noga med att släppa på min prestige som mamma, för tänk om nåt skulle hända mig! Mina barn får inte bli otrygga då!
Jag har låtit mina barn flyga ur boet, jag längtar ständigt efter deras andetag. När den äldsta flyttade blev navelsträngen 120 mil lång. Det gjorde ont, jag grät en vecka. Ett nattsus saknades i hemmet.
De kommer och går, jag älskar dem oändligt mycket, men vi har också vant oss vid stillheten.
När hände det?
2019 var ett helvetesår. Vi skålade in 2020 med förhoppning om bättre tider. Alla vet vad som hände sen.
Och sakta stillnade även mina händer.
Familjen är fortfarande centrum, trygghet och kärlek.
Men det blev så stilla.
Vemodet…Mina domnade händer.
Jag tror barnen var min drivkraft.
(Men när jag blir stor ska jag kunna allt, igen)
Nik Märak
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
