Jag tänkte jag skulle skriva en krönika för att visa min och tidningens solidaritet och ställningstagande inför den rasism som visar sig nu. Men så läste jag vad en vän till mig, Jenny Saba Persson, hade skrivit och jag blev helt tagen. Jag insåg att jag aldrig kunde skriva ihop något som kunde mäta sig med hennes ord och frågade henne om jag fick publicera det hon skrivit. Hon sa ja.
Här kommer Jenny Saba Perssons text.
#blacklivesmatter
Det finns inga ord som räcker till för det här. Märker att jag allt för ofta blir helt stum. Och är tacksam för de som i denna stund har förmågan att formulera sig. Men någonting borde jag väl ändå kunna säga? Det är en känsla i bröstet och mitt hjärta som pickar. Det är samma känsla som jag får när jag tittar på skräckfilm. Det här är inte den första bilden av en lidande och döende svart kropp och inte den sista.
Minns när jag som sjuåring satt med mina föräldrar och tittade på tv-serien Rötter. Insikten att Kunta Kinte som piskades där lika gärna kunde ha varit jag eller min bror. Insikten att jag i vissas ögon inte var mer än ett djur. Det är så grundläggande. Rätten att få vara människa och existera.
Jag är väldigt präglad av allt det rasistiska våld jag sett filmat genom åren. Oavsett om det varit dokumentärt eller fiction. Och såklart har jag också upplevt rasism själv. Men det där filmade våldet påverkar mig särskilt. Tror det gäller för de flesta svarta. Att bli vittne till rasistiskt våld. Även om våldet sker på andra sidan Atlanten så sätter den skräck i allas svarta kroppar, oavsett var på globen du bor. Det är ju så terror funkar. Den sprider känsla av otrygghet som är oberoende plats. På min näthinna har jag fortfarande kvar filmsekvensen av Rodney Kings ihopkrupna kropp som våren 1991 mottar sparkar och slag av vita poliser i LA.
De senaste årens många filmade övergrepp och rasistiskt våld finns också där. En uppsjö av bilder och sekvenser av svarta män, pojkar, kvinnor, flickor och transpersoner som utsätts för kränkningar, diskriminering, våld och mord. Filmade sekvenser som så lättvindigt sprids. När såg du senast vita kroppar exponeras på detta sätt?
På 90-talet såg jag filmer som Mississippi Brinner, American History X med flera. Där var det rasistiska våldet en kuliss. Det finns en scen i filmen American History X från 98 där en vit kille mördar en svart kille genom att han tvingar honom att lägga sina tänder mot en trottoarkant för att sedan trampa på hans huvud. Någon som minns?
Jag minns inget annat än just den sekvensen. Möjligtvis den löjligt stora svastikan på Edward Nortons bröst. Men sen minns jag att jag träffade en vit lärare som tyckte det var en god idé att i folkbildningssyfte visa filmen för alla sina gymnasieelever. Jag kunde inte artikulera vad jag tänkte för som sagt är det är svårt att hitta de rätta orden.
Våldspyramiden är modell som brukar användas för att beskriva hur sexuellt våld mot kvinnor skapas. Men den funkar lika bra att använda som pedagogisk modell för att visa på hur rasistiskt våld skapas och upprätthålls. Förenklat kan man säga att i basen av pyramiden har vi de rasistiska skämten de ”oförargliga” rasstereotyperna, uppåt i pyramiden finns de ojämlika livsvillkoren, trakasserier, rasistiska hatbrott och i toppen av pyramiden ett dödligt våld.
Ni som just nu har siktet inställt på andra sidan Atlanten, kom ihåg att varje dag här i Sverige, i Umeå, ser vi varianterna på våldet i form av diskriminering, kränkningar och det ovärdiga bemötande.
Så, ni som har makt att göra något, ni som inte känner er tomma, stumma och rädda, ni som kan artikulera er, ni som har privilegiet att leva i en vit kropp – synliggör, benämn det som händer, var obekväm och vid varje tillfälle som ges – stå upp och gör något åt saken!
Jenny Saba Persson
Tack finaste vän för att du gav mig de ord som vi så väl behöver höra. Jag lovar dig att jag ska vara obekväm och står upp för saken.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
