Min första skoldag minns jag inte så mycket av. Året var 1959 och det var dags för mig, minstingen i familjen att börja min skolgång. Det var en bit att gå till skolan ca fem-sex kilometer, för skolskjuts det fanns ingen det första skolåret. Åtminstone inte för oss. Nåväl, det var väl säkert bara nyttigt att gå istället för att sitta still i en buss.
När jag började tvåan fick jag byta skola till Almedal skola i Frillesås. Vi fick fortfarande gå de fem kilometerna men fick åka buss resterande sträcka till skolan. Där gick jag årskurs två för att sedan byta till en skola som hette Villa. Namnet kom väl av att det var en villa och inhyste både ett klassrum och en lärarbostad. Det fanns en liten grusplätt där vi fick vara på rasterna, på grusplanen fanns också utedass. Vi gick blandade klasser i samma klassrum.
En dag skulle mina föräldrar åka till morfar, Albin hette han. En barsk och sträng karl som jobbade som bysmed och som bodde i Syllinge strax utanför Veddige. Jag kommer inte ihåg varför jag fick åka med. Jag gick i första klass i Stuvs skola en bit utanför Frillesås och jag hade antagligen berättat för mamma och pappa om att jag blev mobbad i skolan. Mobbad! Det ordet var säkert inte uppfunnit på den tiden.
I vart fall åkte jag med och hälsade på min morfar. När jag nästa dag kom till skolan så var det första jag fick en rejäl örfil av lärarinnan. ”Här får du för att du skolkar!” sa hon och slog mig med öppen hand så hårt hon orkade så jag ramlade ihop på golvet. Det sved i skinnet, hela hennes hand lyste i illrött på min kind, och vimmelkantig reste jag mig upp.
Jag kan så här långt i efterhand inte vara helt säker på vem det var som hade ringt till skolan och sagt att jag åkt till morfar istället för att gå till skolan. Men i de minnesfragment som jag kan frammana var det en farbror till mig som av någon anledning retat sig på att jag åkt med.
Man sa lärarinna på den tiden om det var en kvinna som var den som skulle lära ut. Lära ut! Ha! Vad lyckades hon lära mig? En skenhelig kvinna som var med i Jehovas Vittnen. Pedagogisk var väl långt ifrån vad hon var.
Min skolgång var väl inte någon höjdare. Värst var nog det första året i skolan i Stuv men egentligen under hela min skolgång, med mycket trakasserier, påhopp och tillmälen. Men det har jag skrivit om i en separat berättelse, så det tänker jag inte skriva så mycket om här.
Bamba, eller skolbespisning, fanns inte här ute på landet på den tiden utan vi hade med oss ett par smörgåsar och i bästa fall en flaska med mjölk eller hemmagjord saft om det fanns något sånt att tillgå hemma. Åt gjorde vi i klassrummet om vintrarna men på somrarna var vi utomhus.
Jag kommer ihåg en gång när jag gick första terminen i tredje klass i Villa. Det var en solig och varm dag och läraren frågade varför jag inte åt. Jag svarade att jag ”glömt” smörgåsarna hemma. Då fick jag gå och sätta mig i trädgårdsmöblerna i hans trädgård och sedan kom han ut med mjölk och två stora ostmackor. Det var en snäll och omtänksam lärare som jag tyvärr bara hade en termin för efter vårterminen 1962 flyttade vi in till Varberg.
Ett par episoder som kan te sig lite roliga så här i efterhand kommer mig till minnes. En gång när jag gick i Villa och det var vinter och medan jag väntade på bussen till Bergsäter (det varifrån vi fick gå de fem kilometrarna hem) passade jag på att åka lite nerför en kulle på en bit wellpapp.
Jag missade rätt buss och hoppade på åt fel håll och åkte med den ända till slutstationen i Frillesås. Det blev stor oro hemma och alla undrade vad som hänt mig. Stackars mamma och pappa som var ute och letade efter mig och kollade i bäckar så jag inte ramlat i och drunknat. Som tur var jobbade min kusin Karl Erik, som bodde med vår farmor, i Frillesås och jag fick åka med honom hem efter han slutat jobbet.
Jag var hundrädd när jag var barn och det var väl Bessy som gjorde att jag blev det. Hon skällde alltid på oss barn där hon stod bunden vid hundkojan. Så här i efterhand tycker jag väldigt synd om henne som fick stå bunden där. Nåväl, en dag när jag hoppat av bussen vid Bergsäter och började gå hemåt såg jag att det låg en hund mitt på landsvägen och jag blev jätterädd.
Jag vände och gick tillbaks och hunden lufsade efter, sedan började jag springa och hunden kom efter. Jag sprang och gömde mig bakom några växthus och vågade mig inte fram på en bra stund. Hunden såg jag inte till men vågade inte gå hem. Till slut kom mamma som hade blivit orolig och börjat undra vad jag tagit vägen och börjat leta efter mig och hade gått de fem kilometrarna för att se vad som hänt. Det var med en stor lättnad jag rusade henne till mötes.
Thomas Karlsson
Thomas krönikor hittar ni här: Krönikör Thomas
