Så länge jag minns har jag tänkt att kvinnojouren är ett gäng mossiga kvinnor som hatar män. För det enda de pratar om, eller man läser om, är om deras kamp för att stötta kvinnor och informera samhället om mäns våld mot kvinnor.
När jag till slut själv hamnade i en situation där polisen tog kontakt med kvinnojouren för att jag behövde fly, kände jag hur osäkerheten kom krypande. Hur ska jag kunna få hjälp av dem? De skulle ju såklart säga att han hade fel, och att han var en dålig människa.
Så rusade tankarna och osäkerheten under några outhärdliga dagar som uppstod under tiden jag väntade på att åklagaren skulle ta sitt beslut angående det jag berättat för polisen.
Jag hade haft det rätt jobbigt länge i mitt förhållande och provat på alla sätt att nå fram till honom, men inget fungerade. Min tanke när jag åkte till polisen var att få hjälp med medling. Jag kunde ju inte nå fram till mitt ex och jag tänkte att de kanske kunde förklara för honom.
Det gick inte som jag tänkte utan det resulterade i en anmälan om grov kvinnofridskränkning. Men under tiden jag väntade på beslut blev jag så dålig att kroppen höll på stänga av. Det blev en resa till akuten och efter flera turer beslutade läkaren att det bästa var att jag hämtade mina barn och åkte till kvinnojouren på en gång. Jag kommer inte ihåg så mycket runt det som hände. Men jag vet att många var inblandade för att vi skulle komma oss iväg.
När vi anlände till kvinnojouren så möttes vi av en lugn försiktig tjej som visade var vi skulle vara. Kommer ihåg att under natten så hade jag ångestattacker när det blev tydligt att jag nu gjort ett val. Fast vetskapen fanns om att andra runt om mig, läkare, polis, familj och vänner hade styrt mig in i det hörn jag befann mig i och jag kunde inte backa. Ångesten berodde mest mest på att jag hade ju otaliga gånger fått höra att jag inte skulle berätta saker för folk. De fattar ändå inget och jag har en tendens att överdriva, hade jag fått lära mig.
Första morgonen kommer jag ihåg hur personalen kom in för att hälsa. Jag stod i köket och var inte säker på hur jag skulle reagera, Rädslan för att de skulle manipulera mig var så stark.
Jag hälsade, och tror att jag följde med någon för att kunna prata. De närmsta dagarna där var som i en dimma. Många möten med polis, advokat, läkare, utredare, och så vidare, jag blev slussad mellan olika träffar, utan att ha ett eget driv. Jag blev ledd.
Rätt fort blev det tydligt att min tanke om kvinnojouren var helt fel.
Det var ingen som krävde plats, men de var med så att jag skulle kunna fråga om jag missade något eller ville kolla om jag förstått rätt i efterhand. Det som jag nog tog fäste på redan innan jag gick till polisen var att om jag berättar vad jag har upplevt och hur jag känner, så skulle sedan andra bedöma vad som skulle hända efteråt. Jag hade verkligen ingen koll på vad som var rätt och fel, eller vad jag fick känna.
I den dimma som ständigt låg runt mig blev tjejerna på jouren några som gick bredvid mig och hjälpte mig upp när jag ramlade. Aldrig någonsin sa de att den jag flydde från var knäpp, aldrig att de pushade mig att tänka annorlunda.
De bara höll i mig och fanns där.
När jag sen släppte ner garden och började anförtro mig till dem så blev det ännu mer tydligt vilka stjärnor de är.
I efterhand kan jag fundera över varför det blev så viktigt. Min tanke är att de aldrig krävde något av mig. De sa aldrig att mitt ex var en idiot, de bara lyssnade och om jag ändrade mig eller tog tillbaka något så var det också okej. I all kaos som jag befann mig i så såg de mig. För dem var jag viktig, oavsett vad jag sa eller gjorde.
Jag hade ett värde. Det var märkligt eftersom de inte kände mig men det kändes att det var äkta. De lät mig få testa, fundera, gråta, bli arg. De la aldrig skulden på mig eller någon annan. Allt de gjorde var att stärka mig och stötta mig i mitt kaos. Eftersom de tyckte att jag hade ett värde så räckte det för mig just då. Jag kunde ju inte bedöma det själv, för det hade tagits bort från mig. Vem jag var eller hur jag mådde hade ju styrts av någon annan.
Det enda sättet jag kan beskriva det på är att jag under en lång tid känt det som om jag var mitt i ett minfält, och nu var jag omgiven av mjuka, fluffiga moln som tog emot när jag föll. De stöttade mig när jag inte visste var jag skulle och backade när jag behövde mer luft. Fast aldrig någonsin något hårt där jag kunde göra mig illa.
Den stöttningen jag fick av dem la grunden till den jag är idag. En känsla av att jag betyder något och att jag behöver fortsätta vandra framåt. Jag kommer att göra misstag men det är okej. Det viktigaste är vad jag gör av den erfarenheten. Jag har vid några tillfällen åkt tillbaka till dem för att berätta min historia för de som kanske skulle tänka sig att jobba med människor i kris. Det har varit mitt sätt att säga tack för det fantastiska stöd de gav mig när jag behövde det mest.
Kvinnojouren är ingen manshatande grupp, de är kvinnor som vill stötta andra kvinnor i att hitta tillbaka till sig själva. De finns där så att ingen kvinna ska behöva känna sig ensam. De tar inte ställning och kräver saker. De gör allt i sin makt för att jag som kvinna i kris ska få vila i känslan av att jag inte är ensam. De kan inte gå vägen åt mig, men de kan gå bredvid mig och stötta mig. Det är stort.
Irene Vrede
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
