Hur ser situationen ut för de nationella minoriteterna och deras språk? DIKKO har intervjuat Leena Huss, professor emerita i finska, Uppsala universitet, och själv sverigefinne, om dessa frågor.
Kan du berätta lite om dig själv?
Jag föddes i Sverige men var bara ett halvt år gammal när vår familj flyttade tillbaka till Finland efter ett par års vistelse i Sverige. Min bror som är drygt fem år äldre än jag hann gå över till att tala svenska och fick byta språk igen när vi flyttade hem till Finland. Eftersom jag var så liten slapp jag språkbytena men efteråt har jag funderat över hur det skulle ha blivit om mamma och pappa hade bestämt sig för att stanna kvar i Sverige.
Leena berättar att hon inte tänkte särskilt mycket på familjens vistelse i Sverige.
Då och då hörde jag mamma berätta om hur livet hade varit där borta. Jag tyckte att hon överdrev när hon påstod att svenskar trodde att finnar var mongoler (det stod så i skolböcker sa hon) men nu vet jag ju att det faktiskt var så.
Hade familjen stannat kvar i Sverige hade jag helt säkert blivit en av de många finnar som inte fått lära sig sitt minoritetsspråk hemma men kanske velat göra det senare i livet.
För mamma och pappa verkade det ha varit viktigt att smälta in i omgivningen.
Hon valde att flytta tillbaka till Sverige efter att hon hittat sitt livs stora kärlek här.
Det har gått nästan 50 år sedan dess och idag känner jag mig definitivt inte som finsk, eller för den delen svensk, utan som sverigefinne, en skön identitet tycker jag. Jag har tre barn som jag talar finska med och tre barnbarn som jag också gärna vill ge finskan. Språket är en viktig del av min identitet trots att jag mycket länge mest använt svenska i min vardag.
Sverige har sedan år 2000 erkänt fem nationella minoriteter – samer, sverigefinnar, judar, romer och tornedalingar – men vad har detta inneburit för de nationella minoriteterna i Sverige och deras språk enligt dig?
Det har betytt mycket. Det skulle säkert ha sett väldigt annorlunda ut här om det inte hade blivit någon nationell minoritets- och minoritetsspråkspolitik. Det viktigaste är kanske att minoriteterna själva har blivit aktivare och kämpar nu mer än tidigare med att kräva sina rättigheter. Det har också blivit mer legitimt att syssla med språkbevarande och revitalisering vilket betyder mycket, säger Leena Huss.
Tidigare kunde jag bli ifrågasatt när jag till exempel höll föredrag om språksituationen i Tornedalen och berättade att det faktiskt pågår en språklig renässans där.
”Varför anser du att det är positivt?” kunde någon fråga.
Numera kan man alltid hänvisa till att meänkieli och de övriga nationella minoritetsspråken är en viktig del av det svenska kulturarvet, så det så!!
Det har hänt väldigt mycket kring den nationella minoritetspolitiken de senaste fem åren. Vilka förhoppningar kring dess utveckling ser du inför framtiden?
Jag ser språkpolitiken som central. Jag hoppas att det blir fler och fler som ser vikten av att lära sig och behålla sitt minoritetsspråk. Särskilt viktigt är det att barn får lära sig språket och att vuxna uppmuntras, inspireras och ges möjligheter till att återta sina förlorade språk. Det var minoritetsspråken som blev motarbetade och skambelagda under assimilationstiden. Därför är språkrevitalisering ett viktigt sätt att lägga allt det negativa bakom sig. Och många som känner att det för egen del är svårt att återta språket kan det vara viktigt att ens barn eller barnbarn för göra det.
Vad skulle du säga är den största utmaningen för de fem nationella minoritetsspråken i Sverige just nu?
Det är det mycket svaga stödet från skolans sida. I förskolan finns betydligt större möjligheter att anordna ett ordentligt stöd för barns språkinlärning särskilt när det gäller språkliga förvaltningsområden, men skolan släpar efter och situationen har inte blivit bättre trots nya lagar, säger Leena Huss.
Man måste se till att barn och unga får tillräckligt med stöd och att det inte bara förblir föräldrarnas ansvar att sköta överföringen av minoritetsspråken till nästa generation. Det finns många goda exempel på framgångsrika undervisningsprogram på olika håll i världen men det har varit trögt i Sverige när det gäller att få skolor att pröva nya sätt att undervisa i och på minoritetsbarns språk.
Vad innebär det att revitalisera ett språk?
Att revitalisera betyder att ”ge nytt liv” och i praktiken betyder det oftast att man försöker stärka ett försvagat språk så att det får nya talare och nya användningsdomäner.
Men revitaliseringen handlar aldrig bara om språket utan också om kulturen och identiteten.
Under de senaste åren har man också alltmer börjat forska om vikten av språklig och kulturell revitalisering för minoriteters och urfolks hälsa och välbefinnande. De verkar hänga ihop på ett mycket speciellt sätt.
Vilka utmaningar finns det i att revitalisera ett minoritetsspråk?
Jag brukar säga att det största hotet mot de små språken är känslan av hopplöshet: att man tror att det är omöjligt att rädda språken, att tåget redan har gått och att det är för sent att göra något. Välmenande artiklar om den accelererande språkdöden i världen späder på sådana tankar, säger Leena Huss.
Men i verkligheten kan vi både som individer och grupper göra mycket och för många finns det en oerhörd glädje i att kunna komma över tröskeln och börja tala sitt ursprungsspråk eller att höra sina barn tala språket. Att det sedan kan vara en både frustrerande och tidsödande kamp att få sina minoritetspolitiska rättigheter uppfyllda i samhället är en annan sak.
Vilken roll kan forskare inom exempelvis lingvistik har för att revitalisera och hjälpa en minoritet att bidra med ett språks fortlevnad?
Lingvister är ofta de som skapar ordböcker och grammatikor för de små språken vilket är viktigt både praktiskt och statusmässigt. I Kalifornien har urfolk vars språk inte har talats i decennier fått direkt hjälp av lingvister när de velat lära sig sina ursprungsspråk via gamla dokument skrivna av missionärer och andra, säger Leena Huss.
Sociolingvister fokuserar mer på språken och deras villkor i samhället. Olika slags lingvister behövs liksom alla andra forskare som är intresserade av språkförhållanden och vad språken betyder för människan: sociologer, antropologer, psykologer, utbildningsforskare, litteraturvetare mm. En framgångsrik forskning om de små språken och deras fortlevnad kräver samarbete mellan många discipliner.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
