Lillemor Holmlunds adventskalender publiceras i DIKKO från 1 december och fram till julafton. #lillemorsjulresa
15 december
Visst var det Curt Magnusson och Sonnie Rommestam som klev ur den grankvist spretande röda bilen. Som ni förstår blev det ett glatt hälsande som man gör när man möter gamla vänner ute på vägarna. Sätt er sa jag, det finns kaffe kvar i termosen. För det vet ju alla, att efter man hälsat och så när man träffas, ska man alltid bjuda på kaffe. Oavsett om det är folk som kommer in genom ens dörr, eller om man råkas på vägarna.
Innan de hann sätta sig ner vid rastplatsbordet ryckte gammeltomten mig i jackärmen. Lillemor, sa han, presentera oss. För det här är två karlar som gjort mycket gott för andra i sina dagar. Jag harklade mig lite och sa: Curt och Sonnie, jag har med mig vänner som gärna vill hälsa på er. Just som jag sagt det, så visade sig småfolket för dem.
Småfolket så lattjot, sa Sonnie när han fick syn på dem, och både Sonnie och Curt räckte fram sina händer för att i tur och ordning ta i hand och hälsa på småfolket. Trevligt att ses och mötas sa Curt.
Det tycker vi med svarade gammeltomten. Det är alltid roligt att möta människor av vandrarfolket och mycket trevligt med folk som fortfarande har artigheten i sig. Sen fortsatte han, Knoll få fram nya koppar så det kan bjudas på kaffet någon gång. Knoll dök ner i sin ryggsäck och hade strax två nya koppar framlagt på bordet.
I småfolkets ryggsäckar finns det plats för hur mycket som helst av saker som man helt plötsligt behöver. Som den gången när de följde med mig på skidsemester i Åre, och jag hade glömt skidorna hemma. Gissa vem som drog fram nya skidor, stavar och till och med pjäxor ur sin ryggsäck. Just det, Knoll var det.
Sen satt vi där och småpratade och jag fick berätta om ljusen och varför jag var ute på vägarna och så. Ni har varit ute och skaffat gran ser jag sa jag till dem. Ja, det är sista vändan nu sa Sonnie. Sista vändan sa jag nyfiket. Ja, det blev liksom några vändor sa Curt. Nu blev jag ju ännu mer nyfiken.
Jo började Curt. Jag blev så där rastlös du vet som vi gamla uvar av ett visst släkte kan bli. Så jag tog husbilen och for ner till Norrköping för att hälsa på Sonnie i några dagar. I går bestämde vi oss för att vi skulle göra en utflykt i skogarna runt Norrköping. Sträcka på benen och njuta av land och skogsluften. Lille hunnen, min Bästis fick vara hemma insköt Sonnie, för han blir så kall om tassarna av snön. Vi svängde in på en skogsväg fortsatte Curt där vi stannade bilen för att fortsätta gå.
Men det var så många granar i vägen, så man såg inte skogen. Förstörde utsikten liksom, och bara så där av en händelse, hade Sonnie här yxan med sig i handen. Och då tyckte vi att vi kunde hugga ner några, så man såg skogen bättre. Ja, fortsatte Sonnie, dessutom hade jag inte varit på gymmet den morgonen, så det var ett bra tillfälle att mjuka upp kroppen med lite övningar.
Vi märkte dock sa Curt efter att två granar huggits ner av Sonnie, att det fortfarande inte gick att se skogen bättre. Så vi bestämde oss för att åka tillbaka, hämta en yxa till och ta min husbil istället. Så vi kunde fortsätta glesa ut, så att utsikten blev bättre, och vi kunde ju inte låta de avhuggna granarna ligga där och skräpa och de fick ju inte heller plats alla i Sonnies lilla bil som vi åker med i dag. Men frågade jag, vad gjorde ni av alla granarna.
Vi bäcknade dem på torget i Norrköping sa Sonnie. Fick sålt allihop. Fast i dag kom vi på att det var ytterligare två granar som var i vägen, och det passade oss precis, då vi glömde bort att vi skulle ha en varsin själva. Det är de två vi har stuvat in i min bil.
Då gjorde ni en bra förtjänst, men hm, vad ska markägaren tycka om er utglesning sa jag. Det drabbar ingen fattig, det är familjen Snavalo som äger markerna där, sa Sonnie. Visserligen blev förtjänsten blev mer än ju bra. Men vi behöll inte pengarna själva fortsatte Curt. Gjorde ni inte sa jag. Nej sa Sonnie. Det finns ett ställe här i Norrköping ”Grekko Tjåron” som försöker hjälpa de Hemlösa så gott de kan. De får ju inte speciellt mycket med bidrag, och det kan man förstå när Herr Snavalo sitter som ordförande i kommunstyrelsen. Så vi skänkte pengarna till dem, så de kunde ta emot fler hemlösa. Vintern är ju här, så några fler stackare får sig en bit mat och en varm säng att sova i. Vi önskar att vi kunde hjälpt dem alla fortsatte Curt, men nu blev det ju alla så att några fler ändå möts av en öppen hand istället för en knuten näve.
Det var en vacker gest och en rättvis fördelning av resurserna, mycket bra gjort pojkar sa gammeltomten. Ni förstår väl att i gammeltomtens ögon med flera hundra år på nacken, så är de just bara pojkar än.
Det vekar inte vara en sympatis person han Herr Snavalo förstår jag sa jag till de bägge he, he, pojkarna. Nä det kan man lugnt säga sa Curt och vad jag förstått av vad Sonnie berättat, så gäller det hela familjen.
Ja fortsatte Sonnie, så är det. För ett antal år sedan behövde de hjälp med röjning och annat arbete vid gården under en vecka. I lönen skulle ingå frukost och middag. Lattjot tänkte jag, då kanske man kan få in lite extra lovor och dryga ut pensionen och jag hoppade på det som flera andra. Men devel och skrandal, vid första frukosten som Fru Snavalo serverade oss, trodde jag att jag blivit blind på ögat. För på den smala mycket smala brödskivan, såg jag först inte ostskivan som skulle ligga på. Men när jag lyfte upp den en bit kunde jag se solen skina igenom den. Så tack och lov, blind på ögat hade jag inte blivit. Middagen var lika bedrövlig den.
Hade det inte varit för ett matställe ” But me kabin” som drevs av en kvinna i byn en bit därifrån, hade vi alla svultit ihjäl den veckan vi jobbade där. När vi sen skulle få lönen vid veckan slut, rovvade sonen deras krokodiltårar för varje pengakuvert han lämnade ifrån sig. När vi sen öppnade kuverten insåg vi att den enda som tjänat pengar denna veckan var matstället But med kabin. Men äh, det gjorde inget. Hon var en trevlig kvinna och mat kunde hon laga och mycket.
Sen reste sig Sonnie och fortsatte. Det börjar mörkna. Följ med hem till mig. Curt har gjort en stor kastrull med köttsoppa med klimp i. Det blir gott på mun det. Åk före ni sa jag, så kommer vi om någon timme senare. El-vira får ju inte plats i bilen, sen går hon inte så fort.
Det fixar sig sa Curt, och innan jag visste ordet av. Hade Curt tagit fram en bogserlina och fäst den i både bilen och El-vira. Nej, men det går inte utbrast jag. Men Sonnie och Curt var redan inne i bilen och Sonnie trampade ner på gaspedalen. Ni kan ju bara tänka er vilket flatteråk jag fick. El-vira, landstingets el skoter som knappast kommer upp i 20 km i timmen. Susade nu i väg mellan 90 och minst 110 km i timmen. De enda som tyckte var skojigt med färden bak efter bilen var småfolket som tjoade och skrek: Hej vad det går.
Väl framme utanför Sonnie, var jag blåfrusen och stel som ett paket från frysdisken på Ica. Det hade till och med bildats iskristaller i både mitt hår och på mina ögonbryn. Jag skakade och kunde knappt få fram ett ord. Vi får bära henne upp sa Sonnie och sätta henne framför elementet en stund, så hon tinar…
Här kan du läsa hela Lillemors julkalender
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
