Under rubriken INSIDAN hittar reportage, artiklar och krönikor skrivna av och om människor som är frihetsberövade och deras familjer. Här kommer också publiceras berättelser av de som arbetar på våra institutioner runt om i Sverige.
Man hjälper ingen med att vara tyst. Samtidigt är något som man kan råka ut för som anhörig att någon dänger att man är ”medberoende” i huvudet på en. Det var längesen och det tycker jag är skönt, för mig känns det mer som ett sätt att trycka ner en.
Det är som om ens åsikter inte räknas eftersom omgivningen förutsätter att man möjliggjort för alkoholisten att dricka genom att täcka upp för dem. Kan inte känna att jag gjort detta själv. Jag har inte ljugit och inte lurat mig själv eller någon annan. Jag har inte förnekat. (Och det har egentligen ingen i pappas närhet heller gjort för den delen.)
Så nej, jag känner inte direkt att jag var medberoende. Däremot så orkar man inte tänka på det hela tiden och man har inte heller en skyldighet att basunera ut det till allmänheten. Men man blir så klart påverkad. Ledsen. Inte samma sak som medberoende. När jag var 16 år, efter ett år på gymnasiet, hade jag turen att få åka som utbytesstudent till en fantastisk familj i USA där föräldrarna i princip var nykterister. Det hjälpte mig att förstå hur det ska vara och hur illa det var med min pappa.
Jag minns att jag sa till dem att jag ansåg att min pappa var alkoholist. När jag var 20 år ringde jag personalchefen på pappas jobb för att hjälpa honom till behandling. Personalchefen var också en vän till pappa som jag litade på. Men han kunde inget göra eftersom pappa skötte jobbet och var nykter där. Hur fattar jag ärligt talat inte för han drack på nätterna då. Jag hoppades så klart att han skulle få komma till Nämndemansgården och bli en nykter alkoholist. Jag drömde om en nykter pappa.
När jag var 29 år gifte jag mig. Pappa var enormt delaktig i planerandet (och finansieringen) av bröllopet. Mästerlig på att planera och organisera. Han ville inte att det skulle vara alkoholfritt då (han hade en nykter period då, sa han). Andra skulle inte behöva avstå för att han var alkoholist. Och dumt nog så gick jag med på det. Detta ångrar jag bittert idag. Hade det varit idag hade jag lätt valt ett alkoholfritt bröllop. Pappa var ju självklart viktigare än sprit, vilken dag som helst. Men i alla fall. Han klarade att vara nykter på bröllopet, tror jag.
Men morgonen där på åkte han dit för rattfylla. Det blev väl för mycket och han tog en sup på hotellrummet efteråt. Då blev jag jättebesviken. Idag skäms jag för att jag utsatte pappa för detta. Sen vet man inte om det hade gjort någon skillnad med alkoholfritt bröllop – han hade ju kunnat smygdricka ändå, men det hade varit bättre förutsättningar. Nu känner jag att upplägget var väldigt taskigt mot honom. Man blir klokare med åren….
Som ni förstår är det ofta väldigt dubbla känslor man går omkring med. Han hade hjälpt mig göra bröllopet jättefint, av kärlek, och sen hände det där. Men hans egen hand förde glaset till munnen. När jag var 35 tog jag och syskonen bilen ifrån honom, eftersom vi visste att han körde onykter och att chansen att han skulle åka dit (igen) var liten. Vi kände att vi var tvungna att se till att han varken körde ihjäl sig själv eller någon annan. Polisen kunde inget göra såvida han inte ertappades i akten. Jättekonstigt tycker jag, eftersom han hade åkt dit för rattfylla tidigare. Jag ringde alltså och frågade dem och bad dem agera. Men nej, det gick inte. Så då fick jag köra iväg med bilen istället.
Det var inte ett av mitt livs bästa stunder kan jag lova. Jag hade samtidigt kontakt med en fantastisk person på socialtjänsten. Tillsammans fick vi till sist in pappa på ett LVM i Hessleby (tvångsvård för de värsta missbrukarna och ges bara när man är en fara för sitt eget liv). Om ni undrar över detaljer så får de inte gå in hur som helst till folk, men anhöriga som är oroliga kan be polisen ta sig in hos folk med låssmed och då kan soc råka vara i närheten.
Och om ni frågar mig så tror jag soc agerar mer om det finns anhöriga som ringer och berättar att en alkoholist är en älskad pappa och morfar. Fel, alla har lika värde, men i praktiken så tror jag det går till så. Det blev tvångsvård i sex månader. Jag är inte insatt i detaljer i hur den gick till, men efter en vecka i frihet så söp han igen, så den funkade inte på honom.
Jag är ändå glad att han fick chansen. Jag kan också berätta vad som händer till slut efter högt långvarigt alkoholintag. Man blir dement. Och det gör inte saken lättare. Som de flesta vet löser alkohol fett och hjärnan består till stor del av fett. Man åldras snabbare. Och missbruket ställer till sömnen för en, vilket inte heller gör det lättare. Till slut så höll detta givetvis inte längre. Kroppen var slut på honom. Och rökningen hade också gjort sitt.
Varje familj är unik och det här var min story.
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
