Magasin DIKKO utlyste en novelltävling för dig som tycker om att skriva. Novelltävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Anna Rohdin, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.
Larmet går igång och klockan är 06:45. Vårljuset skiner in genom dom fördragna gardinerna och kvittret från fåglarna får mig lättare att stiga upp ur sängen. Jag går upp och sätter på morgonkaffet och sedan går jag ut för att hämta morgontidningen. När jag öppnar brevlådan så ser jag ett handskrivet brev. Det är ballonger i all dess olika färger och det står, med stor turkosfärgad text, “Hipphipphurra!”.
Måste dessa välkomstbrev finnas? Varför ska det vankas kalas varje månad under ett års tid och sen så börjar det om. Man hinner inte ta igen sin energi innan nästa kalas dyker upp. Dessutom så har det bestämts i denna släkt att var och en ska lägga 300 kronor var på present, om man fyller ojämnt förstås. Fyller personen jämt så ska man minst lägga 500 kronor var. Så jag har räknat ut detta. Skulle varje person i släkten fylla jämt så skulle jag lägga ut en månadsinkomst på materiella ting som kanske inte ens kommer att användas.
Jag viker ihop brevet och tar med mig morgontidningen in. Jag möts av min sambo i köket som häller upp kaffet i våra keramikkoppar. Han ser direkt på mig att det är nånting som tynger mig. Jag visar honom brevet och han ler mot mig.
– Det kanske är dags att bara berätta precis hur du känner inför alla dessa kalas. Det räcker med att komma dit och bara umgås med dom, ge en blomma, eller att du ger dom någon av dina egna konstverk? Du kan ju inte tappa kontakten med din släkt på grund av att din farmor ska styra och ställa hela tiden. Du hör ju själv hur det låter?
Jag blir bara irriterad och känner inte alls att han förstår hur jag känner. Att jag skulle ge dom ett par koppar som jag själv har gjort är det samma som att ge bort en trisslott med ingen vinst. Det SKA finnas ett värde i presenten och det är i kronor. Jag går iväg och tar mig en dusch. Jag blir bara mer och mer irriterad över att jag får dåligt samvete av att ha denna känsla. Känslan av att känna sig otillräcklig. Jag menar ju inte att jag inte vill träffa min släkt på ett kalas. Utan mer att det blir en prestationsångest för att bidra med en present. “Det har redan satts en summa av vad presenten ska kosta, då blir det ju inte svårt?” brukar min farmor säga.
Dropparna från duschen börjar kännas kalla och jag blir påmind om att klockan tickar. Jag hoppar snabbt ut ur duschen och slänger på mig gårdagens byxor och en urtvättad skjorta från myrorna. När jag kliver ut från badrummet så har min sambo åkt till jobbet men jag möts av en nyplockad bukett vitsippor som han har satt ner i en liten vas och bredvid ligger det en lapp där det står Jag älskar dig för den du är. Jag fnittrar till och i samma ögonblick så bankar det på dörren och innan jag hinner säga “Kom in!” så hör jag fotstegen i hallen. Jag förstår direkt att det är min farmor som är på sin bilrunda. Jag klappar mig på kinderna och stäcker på ryggen, försöker gnugga bort dom flesta jordfläckarna jag har på gårdagens brallor och möter sedan min farmors blick.
-Åh vad kul att du är här, farmor.
Jag hinner inte ens blinka innan hon kommer med sina frågor. Eller jag vet inte om man kan kalla det för frågor längre, mer att hon påpekar vilket tragiskt liv hon tycker att jag lever.
-Är du sjuk idag eller? Ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb? Men lilla vän, ska du inte köpa lite nya kläder?
När jag börjar svara på en av frågorna så kommer hon in med nästa fråga mitt i min mening.
-Jag köpte precis nya kläder men jag handlar ju som sagt på second ha…..
-Hörde du förresten att Elin som du gick i skolan med skulle få barn nu? Det skulle ju vara så roligt om du och Johan också skulle ta och skaffa er ett, innan jag och farfar går i graven.
Den här diskussionen (om man nu kan kalla det för diskussion) sker en gång i veckan. Jag är nu trettio år gammal och trivs väldigt bra med mitt liv, utan barn. Jag lever det motsatta livet till vad som min släkt gör. Meningen med livet för dom är att ha en stor villa med studsmatta i trädgården, en stor carport som rymmer den stora arbetarbilen till karln och den lilla shoppingbilen till frugan. Man ska minst ha två barn och man ska ha en stor vänskapskrets som man bjuder över på lördagsgrillning, där alla barn kan springa runt och leka medans dom vuxna sitter och pratar jobb och väder.
Jag lever med min sambo i ett litet torp i skogen, två mil utanför stan. Jag älskar mitt jobb som keramiker och trädgårdsarbetare. Att få vara nära naturen och höra på tystnaden som klingar fint till fågelkvitter och få omringas av skogens liv, det mår jag väldigt gott av. Men enligt min farmor så förstår hon sig inte på “folk” som väljer att bosätta sig två mil utanför stan. Man har ju så långt till allting. Man måste ju vara en enstöring om man väljer ett liv utanför stan.
– Jag har haft den här diskussionen med dig farmor om att vi kanske prioriterar lite olika saker här i livet. Vi vill inte ha några barn och mitt yrke som du tycker är krimskrams är konst och kärlek för mig. Det är nånting som jag brinner för att göra om dagarna. Likasom att du tycker om att ta din bilrunda till alla i släkten och umgås med dina väninnor och prata skvaller.
– Du ska då alltid påpeka vad jag säger och gör, drunkna inte i alla ord som sägs för då kommer man ingen vart i livet.
Jag tar ett djupt andetag och inser att hon faktiskt alltid har varit så här. Hon ser aldrig till sina egna brister. Farmor är nu sjuttiofyra år och jag tror aldrig jag har hört henne ställa frågan “Hur mår du?”. Tack vare min konflikträdsla med min farmor så är det nog lika bra att hon går i graven med hopp om att jag kommer bli som alla de andra i släkten. Villa, studsmatta, stor vänskapskrets. En mamma som kan skriva snofsiga inbjudningskort.
Just nu så försöker jag komma på en bortförklaring till att hon ska gå. Jag säger att jag har en stor beställning till en kund som jag måste hinna färdigt med. Farmor tittar på mig med sina kallgråa ögon och säger
– Ja det är ju bra att du håller dig sysselsatt med nånting.
Jag följer henne till dörren och hon går ut till sin nya bil som hon fått av min morbror. Som vanligt så tar hon upp läkerolasken för att stoppa i sig två stycken tabletter innan hon startar bilen och far iväg. Jag vinkar och stänger sedan dörren. Det blir alldeles tyst. Jag står och tittar in i dörrväggen och funderar. Undrar varför hon inte tog upp nånting om kalaset. Undrar hur det skulle vara om jag skulle flytta sextio mil bort. Undrar om min relation till släkten skulle bli annorlunda. Jag går till köksbordet och sätter mig och kollar ut över ängen. Det plingar till ett sms i telefonen. Sms:et kommer från farmor och hon skriver.
På lördag fyller farbror din år. Kl. 17:00 ska du vara på kalaset. Jag skickar över en slant som du kan köpa lite nya kläder för och köp kläderna på en riktig affär med kvitto. Kram
Lovisa Andersson
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Ps.
Vill du vara med och bidra till vinsten för novellerna i framtiden?
Swisha till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046 märk med NOVELL
Eller kontakta redaktionen@dikko.nu
Det går också att skicka ett sms till 076 844 51 61 så ringer vi upp.
Ds.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 009
BIC: NDEASESS
