Märks det att vi firar 25 år med nationella minoriteter? I somras kom riksrevisionen med ett utlåtande om minoritetspolitiken. Och det finns här och var kommande evenemang som på ett eller annat sätt uppmärksammar detta märkesår.
Diskrimineringsombudsmannen har kommit med en rapport med iakttagelser och rekommendationer 25 år efter att Sverige ratificerade europarådets minoritetskonventioner. Denna rapport ger en hel del rekommendationer och synpunkter på vad som kan göras för att de fem nationella minoriteternas situation i landet ska bli bättre. Rent generellt anser DO att man behöver ett omtag i arbetet med att förverkliga de nationella minoriteternas rättigheter. Man har inte full ut lyckats bryta med tidigare förhållningssätt till judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar anser man. Diskriminering är fortfarande ett problem.
När det kommer till olika former av diskriminering, finns det mycket gemensamt mellan de fem nationella minoriteterna. Brister i tillgång till språkliga rättigheter, i form av barn och ungas rätt att lära och utvecklas sitt modersmål, kontakt med myndigheter, skola och äldreomsorg är vanligt förekommande. Det kan även handla om trakasserier på skola och arbetsplats utifrån minoritetsbakgrund.
För judar, romer och samer finns det även ytterligare utmaningar. Judiska barn kan exempelvis trakasseras i skolan och vuxna kan utsättas på arbetsplatser. Det kan handla om allt från antisemitiska uttryck till att bli nekad judisk äldreomsorg eller koschermat i skolan.
Romer diskrimineras i stor omfattning enligt DO. Bland annat i affärer, på restauranger och hotell. Diskrimineringen sker ofta helt öppet. Främst är det romska kvinnor som utsätts för diskrimineringen och många gånger är barn närvarande när detta sker. I andra fall kan det också röra sig om diskriminering på bostadsmarknaden där romer blir bortvalda i förmedlingsprocesser. Kontakt med myndigheter som sjukvård, skola, polis och socialtjänst är också platser där romer diskrimineras.
Samer löper ofta risk att diskrimineras i mötet med myndigheter som polis och länsstyrelser. Då Sverige inte har ratificerat ILO 169 och inte arbetar med urfolksrättigheter menar DO att det finns mycket att göra kring samers rättigheter utifrån ett historiskt perspektiv kring frågor som rör tvångsförflyttningar och assimileringspolitik samt tillgång till jakt och fiske.
Av DO:s rapport framgår det även att man anser att diskrimineringslagen behöver ses över. Man beskriver lagen i sin nuvarande form som förhållandevis omfattande men inte heltäckande. Skyddet mot diskriminering omfattar inte all den diskriminering som individer kan utsättas för i inom olika samhällsområden.
Bland de brister som finns i diskrimineringslagen pekar man ut vad den kan innefatta. Man tar som utgångspunkt det olagliga register som Skånepolisen ertappades med 2013. Här konstaterar DO att det finns begränsningar i det skydd som diskrimineringslagen ger individer som diskrimineras i kontakt med offentligt anställda:
”Diskrimineringslagen förbjuder genom 2 kap. 17 § offentligt anställda att i sitt bemötande diskriminera enskilda individer. Förbudet är tänkt att omfatta en offentligt anställds uppträdande och språkbruk, men inte den anställdes tolkning och tillämpning av en bestämmelse eller dennes bedömningar eller åtgärder som vidtas för att fullgöra åligganden som följer av anställningen. Till skillnad från övriga förbud i diskrimineringslagen är förbudet alltså begränsat till att endast avse förbud mot diskriminerande bemötande och utgör därmed inte ett heltäckande och effektivt skydd mot diskriminering.”
Detta är något som är viktigt, men som sällan tas upp i debatter om diskrimineringslagen. Att Sverige har en diskrimineringslag innebär inte att alla former av diskriminering fångas av lagstiftningen definitioner vilket i sin tur innebär att det finns kryphål där strukturell diskriminering kan fortsätta verka genom.
DO tar även upp behovet att stärka skyddet mot språklig diskriminering. Frågan har varit på tapeten tidigare. Bland annat via statliga utredningar, Länsstyrelsen i Stockholms län, sametinget och Europarådets granskningar. Här har DO inte alltid givit ett entydigt svar på sin syn i frågan. I rapporten menar man att DO framhållit vikten att utreda införandet av språk som en självständig diskrimineringsgrund. Visserligen menar DO, som många gånger förr, att det innefattas i diskrimineringslagen förbud mot diskriminerings som har samband med etnisk tillhörighet. En särskild lag gällande diskriminering av språk skulle samtidigt innebära ett tydligare och starkare skydd.
Utöver frågor kring lagstiftning och skydd mot diskriminering diskuterar DO även behovet av andra åtgärder i sin rapport. Det kan handla om att vidareutveckla regelverk och lagstiftning även bygga upp en infrastruktur som kan bidra till att långsiktigt garantera individers tillgång till sina rättigheter i enlighet med minoritetskonventionerna. Som exempel tar DO att säkerställa tvåspråkig undervisning, utbildning i och på nationella minoritetsspråken eller förskola och äldreomsorg på nationella minoritetsspråk. Här är också DO kritiska till att insatser som hittills genomförts varit kortsiktiga:
”De åtgärder som hittills vidtagits har ofta handlat om kortsiktiga uppdrag till myndigheter att kartlägga och beskriva olika aspekter av de nationella minoriteternas situation, att ta fram vägledningsmaterial eller genomföra olika informations- och utbildningsinsatser. Åtgärderna har dessutom ofta varit riktade till myndigheterna själva eller till skolor eller exempelvis fastighetsägare. DO menar att få av åtgärderna framstår som avsedda att bidra till en förändring av politik, arbetssätt eller lagstiftning eller att långsiktigt främja tillgången till rättigheterna enligt minoritetskonventionerna. Sveriges implementering av minoritets konventionerna har alltför sällan inneburit att lagstiftning och regelverk har utvecklats parallellt med och backats upp av åtgärder för att utveckla en robust infrastruktur som långsiktigt kan garantera individer tillgång till rättigheterna i minoritetskonventionerna.”
Som exempel på ett område där det genomförts många (men kortsiktiga) åtgärder är utbildning i nationella minoritetsspråk.
”Sverige har genom ratificeringen av minoritetskonventionerna förbundit sig att tillhandahålla lämpliga former och medel för undervisning och studier i de nationella minoritetsspråken på alla nivåer. Sverige har försökt leva upp till detta åtagande i första hand genom modersmålsundervisning i grundskolan och gymnasiet. Ämnet modersmål är dock sprunget ur den tidigare hemspråksundervisningen.”
DO menar att det finns anledning att reflektera över om syftet med modersmålsundervisning överensstämmer med de behov som finns hos elever som tillhör de nationella minoriteterna. Framför allt behöver man fråga sig i vilken grad som detta upplägg har bidragit till de nationella minoritetsspråkens bevarande, utveckling och överlevnad. Modersmålsämnet är trots allt, som DO noterar, en marginaliserad verksamhet med låg status i jämförelse med andra ämnen i skolväsenden. Det råder dessutom brist på modersmålslärare, något som förvärras när möjligheten att studera minoritetsspråken på universitetsnivå är minimal. Do menar med detta att det går att ifrågasätta Sveriges sätt att implementera rätten till utbildning i nationella minoritetsspråk. Det är ett för stort glapp mellan rättighet och praktik.
En annan viktig fråga i rapporten är den som handlar om att kunna utkräva sina rättigheter. Det räcker inte bara med en tydlig lagstiftning.
”I lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk finns ingen särskild rätt till överprövning. Individernas möjligheter att utkräva sina rättigheter skulle öka betydligt om det fanns en uttrycklig bestämmelse som gav individen möjlighet att få negativa besked eller beslut rättsligt överprövade. Det skulle stärka det rättsliga skyddet av individers tillgång till de nationella minoriteternas rättigheter.”
Idag kan individer får ersättning om de diskriminerats, men det är inte möjligt att få ett beslut överprövat. Exempelvis om en individ har fått nej till modersmålsundervisning i grundskolan.
DO ser även att det finns brister i uppföljningen av minoritetspolitiken. Här hänvisar man till Europarådet som rekommenderat Sverige att införa åtgärder för att lagen ska efterlevas i högre grad och att även stärka mekanismer för tillsyn av minoritetslagen. DO lyfter att man framhållit behov av att följa upp den svenska lagstiftningen och tillämpningen av lagen som utgår från minoritetskonventionerna. Man hänvisar även till statliga utredningar som lyft fram behovet att göra uppföljningsuppdraget tydligare.
Enligt DO bidrar inte det nuvarande systemet av uppföljning och rapportering med att säkerställa att individer kan få tillgång till minoritetsrättigheterna.
”Lagstiftningens otydlighet, svårigheterna att utkräva rättigheterna samt bristerna i uppföljningen och avsaknaden av en utpekad ansvarig myndighet som bedriver systematisk tillsyn av tillämpningen av lagstiftningen leder sammantaget till att individers tillgång till lika rättigheter och möjligheter inte säkerställs. I förlängningen innebär det att de nationella minoriteternas kultur och språk riskerar att inte bevaras och utvecklas.”
En ganska talande sammanfattning.
Detta är alltså DO:s rapport i väldigt grova drag. Det finns många intressanta observationer och rekommendationer att läsa. Tillsammans med Riksrevisionens granskning från juni i år utgör den ett viktigt underlag för framtida arbete med minoritetspolitiken. De visar på vilka brister som minoritetspolitiken har dragits med under många år och ger en förhoppning att man kan göra bättre i framtiden. Men för att det ska bli bättre måste också makthavare lyssna. Frågan är om den här rapporten kommer att få mer uppmärksamhet än Riksrevisionens rapport fick.
Stellan Beckman
Sveriges nationella minoriteter
Sverige har fem nationella minoriteter: Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar.
Staten, kommuner och regioner ska skydda och främja minoritetsspråken. Den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig, utveckla och använda sitt språk.
Samer, tornedalingar och sverigefinnar har särskilt starkt skydd i vissa kommuner, även kallat förvaltningsområden. Där har de rätt att använda sina språk i kontakt med myndigheter, få beslut översatta och få förskola samt äldreomsorg på sitt språk.
Judarnas minoritetsspråk Jiddisch och romani chib, som talas av romer, har ett mer allmänt skydd, utan koppling till särskilda geografiska områden.
Källa: Institutet för språk och folkminnen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning som inte har några bidrag kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
