När normala undrar vad som är normalt

Den som har en (eller flera) funktionsnedsättning(ar) blir dagligen påmind om att hen inte tillhör det normala. Antingen på grund av att personen i fråga lever på ett LSS-boende eller får någon annan LSS-insats. Kanske är det den fysiska miljön som inte är anpassad efter något hjälpmedel som personen använder sig av. Kanske är det saker som rör sociala normer som man inte förstår.

Källa: Stellan Beckman
DIKKO finns på FacebookTwitter, LinkedIn och Instagram

Listan kan göras oändlig, och den kan innefatta så många kombinationer, men jag tror att en sak som de flesta får uppleva oavsett funktionsnedsättning så är det att samtal med personer som inte har en funktionsnedsättning oftast landar i samma fråga: Vad är normalt då? Åtminstone tenderar det att hända mig.

Den som vill veta vad som är normalt kan ju fundera på varför de själva måste fråga sig vad som är normalt till någon som inte passar in i det normala. Kanske är det så att den som ställer frågan om vad som är normalt själv är så normal att livet flyter på så som livet ska flyta på som mest. Kanske är det så att det normala alltid gör sig påmint på ett sätt som vi inte har ett språk eller ord för att förklara det normala.

Vill vi ta reda på vad som är normalt kan vi ju gå till statistikens värld. Vad säger genomsnittet, alltså det som är normalt, om någonting? Vad säger det om när ungdomar ska flytta ut? Eller utbildningsnivå? Eller kanske arbetsliv? Bostad? Vad säger statistiken om kärleksrelationer? Vänner? Bekanta? Vad säger den som fritid? Framtidsmöjligheter? Listan tycks oändlig.

En del säger att man inte ska jämföra sig med statistiken eller genomsnittet. Det säger ju inget om vad du som människa ska göra med ditt liv. Men vill vi prata om vad som är normalt, om vi ska besvara det, så måste vi kanske göra statistiska undersökningar. Då kanske vi kan få en bild av det lidande som personer med funktionsnedsättning går och bär på varje dag för att de är fullt medvetna om att de inte är normala på ett eller annat sätt.

Eller så kanske någon säger att psykiatrin är en plats där det normala reproduceras. Men jag kan undra om de här personerna någonsin har behövt söka sig till psykiatrin för att deras problem är så stora att de knappt kan ta sig genom vardagen, inte kan klara av ett jobb, kanske hamnar på gatan och blir helt utan framtid. Kanske har de aldrig varit så pass vid vattenytan att de lyckats hålla sig levande genom att andas men samtidigt är bara några centimeter från att drunkna.

För så kan det vara för många. Då spelar inga diskussioner om det normerande i statistiken eller samhällets institutioner någon större roll. Man måste få hjälp och det räcker inte alltid med att gå ut i skogen för att må bättre. Tycker man det har man sällan haft samma problem som de som söker sig till psykiatrin eller som hamnar utanför genomsnittet i statistiken.

Normala människor vet inte heller hur de själva upprätthåller det normala. De lyckas med sina relationer (kärlek, vänskap, släkten) på ett sätt som verkar magiskt. De tar sig igenom sociala situationer med fler än en person som om alla fått ett manus som de följer gemensamt. Saker som är normala görs inte för att vara normal utan för att det är bara så det ska vara. Skaffa jobb? Okej. Skaffa bostadsrätt? Okej. Skaffa barn? Okej. Gifta sig? Okej. Stuga på landet? Okej. Fredagsmys? Okej. Fira födelsedagar? Okej. Fira högtider? Okej. Även där blir listan oändlig.

Så det är svårt att prata om det som är normalt med någon som uppfyller kriterierna för att vara normal. De kanske ställer frågan om vad som är normalt. Den som tagit upp saken kommer med ett exempel. Sen säger den som lyckas med det normala att det spelar väl ingen roll? Nej, det spelar ingen roll mellan två människor, men det kanske skapar ångest och ensamhet för många ändå. Så man vill göra det normala problematiskt. Fråga sig varför vi gör det vi gör. Men så långt kommer aldrig diskussionen.

Det är inte normalt att prata om det normala. Att fråga sig vad som är normalt. Ändå sitter jag här och skriver om det normala. För det normala är något som jag inte alltid är en del av. Ibland är jag det. Men inte alltid. På grund av att jag har en autismdiagnos och levt med psykisk ohälsa skulle jag säga att det är kännbart vad som är normalt. Och även om de som jag ser som normala säger att de själva inte är normala och annorlunda så är det inte så som jag är onormal.

Ja, se där, vad svårt det är att prata om normala människor när ordet normal kan omfatta så många saker, är så flytande, att det slutar ha en gräns.

Jag antar att jag måste vara mer specifik. Måste avgränsa innan jag pratar om det normala, om normen. Men det hinner jag inte med här. Jag sitter och försöker skriva av mig om den här tendensen som normala människor har: Att hela tiden ifrågasätta mina känslor och min situation. Eller när de gör det med andra människor. Så nu var jag inte specifik.


redaktionen@dikko.nu

Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS