Den 28 november samlades politiker, myndigheter och representanter för landets fem nationella minoriteter i riksdagen för att reflektera över ett kvartssekel av minoritetspolitik. Samtidigt lyftes kritiska frågor om hur nuvarande strukturer och insatser kan förbättras för att bättre tillgodose behoven hos dessa ofta marginaliserade grupper.
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Den 28 november markerade en betydelsefull dag i riksdagen, där politiker, myndigheter och representanter för landets fem nationella minoriteter samlades för att summera 25 år av minoritetspolitik. Mötet hade fokus på att inte bara blicka bakåt utan också att sätta ljuset på de förändringar som nu måste ske.
Jon Pettersson, företrädare från Frantzwagner sällskapet, lyfte fram den romska gruppens komplexa verklighet. Han betonade att det finns stora skillnader inom den romska minoriteten och att denna mångfald ofta försvinner ur den offentliga debatten. Det handlar inte bara om att vara rom, utan om att förstå de olika perspektiv och erfarenheter som varje del av minoriteten bär med sig.
Jag håller inte riktigt med Pettersson i hans framställning av de olika gruppernas samarbete. Under de närmare tre decennier som jag har hållit på med de romska frågorna har vi gått från att stå i fyra olika hörn till att närma oss en gemensam mitt. Visst finns det fortfarande de som behåller och värnar sina positioner i hörnen men det stora flertalet samarbetar och respekterar varandras olikheter.
Vilket gör att vi som romanifolk ser nog lite olika på den komplexa verklighet som togs upp på mötet den 28 november beroende på vilken position vi har intagit på spelplanen. Utifrån den position som jag har; skulle jag säga att vi aldrig har samarbetat så bra som vi gör nu. Även om det fortfarande finns de som vidhåller sina positioner i hörnen, så är det glädjande att se att det stora flertalet nu samarbetar och respekterar varandras olikheter. Detta samarbete är grundläggande för den romska identiteten oavsett vilken grupp vi tillhör.
Framtiden bör inte bara handla om att bevara traditioner och identiteter, utan också om att bygga broar mellan olika grupper inom minoriteten. Vi alla har ett ansvar att se till att det fungerar tillsammans. Så, hur kan vi uppmuntra fler att delta i detta samarbete snarare än att isolera sig i de egna hörnen?
För mig är det av yttersta vikt att i ett samarbete bibehålla min identitet. När jag presenterar mig är det viktigt för mig att berätta att: jag är resande och tillhör minoriteten romer. Denna identitet är inte bara en etikett, utan en fundamental del av vår kamp och tillvaro.
Det har historiskt funnits spänningar inom den romska minoriteten, där vissa inte ansett att de resande ska inkluderas. Men jag menar bestämt att den diskussionen är passé. Den dagen representanter för oss resande skrev under att vi skulle ingå i minoriteten romer, så är det så det har varit. Det är dags att sluta se sig själva som separata grupper; det enda som återstår är att ta sin självklara plats som den största och äldsta gruppen i minoriteten romer. Tillsammans kan vi göra skillnad, var för sig är vi svaga och det handlar inte bara om minoriteten romer utan generellt om de nationella minoriteterna.
Det man kan konstatera är att samarbetet mellan olika delar av den romska minoriteten har stärkts under de senaste åren. Vi har nog aldrig samarbetat som mycket som vi gör nu, anser jag och utifrån min position närmare mitten. Men är detta verkligen tillräckligt? Trots framstegen kvarstår utmaningar. Det finns fortfarande individer som klamrar sig fast vid sina positioner i hörnen, vilket gör det svårt och ifrågasätter den verkliga enheten inom minoriteten.
Mötet den 28 november var inte bara en summering av det förflutna, utan en stark uppmaning till förändring. Vi alla har ett ansvar att se till att vi fungerar tillsammans. Minoritetspolitiken kräver mod och beslutsamhet, och det är hög tid att vi ser till att alla röster blir hörda, att alla identiteter respekteras, och att vi går framåt som en enad front och inte bara se till vår egen grupp eller vår egen minoritet. Nu är det dags för handling!
Britt-Inger Hedström Lundqvist
Radio Romano – Jon Pettersson: ”Den romska gruppen är mer splittrad än många tror”
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
