De står bredvid varandra. Den ena en romsk kvinna, klädd i rika, tunga, röda traditionella kläder, med färgglada band, guld som klirrar vid varje steg och gröna ögon fulla av liv. Den andra en makedonsk kvinna, i sina traditionella kläder, broderade med samma trådar av kärlek, samma färger av hem, jord och rötter.
Två kvinnor, av kött och blod. Inte av fördomar. Inte av stereotyper. Vad är skillnaden mellan dem? När de tar av sig sina traditionella kläder, finns samma linjer kvar i handflatorna, samma darr i blicken, samma ärr från livet.
Båda stiger upp tidigt på morgonen. Båda bäddar sängar, väcker barnen, kokar kaffe, skyndar för att hinna med allt. Båda är hustrur, mödrar, döttrar. Båda föder med smärta samma smärta. Båda älskar med hjärtat samma kärlek. I det romska hemmet städas det, lagas mat, sjungs och skrattas. I det makedonska hemmet likadant. I det romska hemmet bevaras traditioner, ljus tänds för hälsa, familjen samlas runt bordet. I det makedonska hemmet likadant.
Men ute på gatan bryts berättelsen. När den ena säger Jag är makedonska hör man: Bravo, fantastiskt, vilken vacker tradition, vilket vackert namn! När den romska kvinnan säger: Jag är romska, börjar ofta: Blickar åt sidan, viskningar, tysta frågor… Rädslor som ingen någonsin granskat, men som alla bär i huvudet. Plötsligt blir den samma kvinnan hon som hemma kramar sitt barn, bakar bröd, tar hand om sin sjuka mor ute betraktad som ett problem, en risk, en fördom med ben. Varför? Varför ska två kvinnor med samma blod, samma smärta, samma hjärta mätas med olika måttstockar? Varför betraktas den ena kvinnans traditionella kläder som kultur, och den andras som exotiskt eller till och med ett problem? Varför kallar vi den makedonska traditionen en rikedom, men ser på den romska med misstanke?
Felet ligger inte i färgen på de traditionella kläderna. Inte i guldet, i sjalen eller i sömmarna på klänningen. Felet ligger i våra ögon. Det är människor som sätter gränser. Det är människor som uppfinner stereotyper, som säger till sina barn: ”Akta dig för dem där. Håll avstånd.
Det är människor som målar världskartan med rädsla istället för med respekt. Och Gud? Gud skapade oss alla lika: med näsa, ögon, mun, händer som kan omfamna, och en hjärna som kan tänka. Ingenstans står det skrivet att en moders kärlek är mindre värd för att hon är romska. Ingenstans står det att ett romskt barns tårar gör mindre ont än ett makedonskt barns.
Se på dessa två kvinnor.
Se hur vackra de är. Hur stolta de är. Hur fyllda de är av färg, av historia, av sånger, av berättelser som gör oss rikare inte fattigare. Den romska traditionen är inget hot. Den är musik. Den är färg. Den är liv. Den makedonska traditionen är inget vapen. Den är rot. Den är hem. Den är identitet. När vi ställer dem bredvid varandra, ska vi inte se vi och dem. Vi ska se två speglar där mänskligheten ser sig själv.
Därför, nästa gång du hör någon säga: Jag är romska, stanna ett ögonblick och fråga dig själv: Ser du en människa eller en fördom som någon annan placerat i ditt huvud? Världen blir mer rättvis, inte när den romska kvinnan slutar vara romska, eller när den makedonska kvinnan ger upp sitt arv, utan när vi lär oss att se båda som det de är: Kvinnor, mödrar, hustrur, döttrar bärare av traditioner, väktare av kärlek, av kött och blod, av smärta och glädje, precis som vi. Respekt kräver inget mer än en enda sak: att vi erkänner en annans hjärta som lika mycket värt som vårt eget.
Författare: Anna Snezana Jasarovska – pedagog och barnrättsaktivist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
