I det senaste medielandskapet har vi bevittnat en oroande tystnad kring migrationsminister Johan Forssell, vars familjeband nu väcker frågor som berör både säkerhet och moral.
| Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn, TikTok och Instagram |
Med detta i åtanke är det svårt att ignorera de dubbla måttstockarna som verkar prägla den svenska debatten just nu.
Att vara förälder är en av de mest utmanande rollerna som finns. Ingen är perfekt, och alla begår misstag. Vi får barn med egna personligheter och egenskaper, och det kan vara frustrerande att inse hur lite vi faktiskt kan forma dem. Och hur ofta de går sina egna vägar. De flesta föräldrar gör sitt yttersta för att ge sina barn ett bättre liv.
Detta gäller även de föräldrar som flyr från länder präglade av krig och förtryck. De söker frihet och möjligheter – något som den svenska regeringen tycks vilja begränsa snarare än främja. Talesättet om föräldraansvar har fått en ny innebörd i dagens politiska klimat. Det räcker inte längre med att arbeta tillsammans som samhälle för att lösa problem; nu läggs ansvaret på individuella föräldrar. Om ett barn hamnar snett, är det plötsligt hela familjens skuld. Barn betraktas inte längre som just barn utan som medborgare med fulla rättigheter och skyldigheter, som ska straffas utan pardon. Detta synsätt har bland annat lyfts fram av migrationsminister Forssell.
Ofta beskrivs tystnadskulturer som ett problem i en demokrati.
Därför är det alarmerande med den tystnad som råder kring vår migrationsminister. Argumentet att den involverade är minderårig är förståeligt, och jag är inte intresserad av att hänga ut barnet, men det förtar inte vikten av att ställa ministern till svars. Precis som ministern har ställt andra föräldrar till svars. Rädslan för att offentligt peka ut Forssell tyder på en tystnadskultur som skiljer sig åt beroende på vem som står i fokus. Här gäller uppenbarligen andra spelregler för makthavare jämfört med de grupper som de kritiserar.
Det är också märkligt att den svenska regeringen, som gärna pekar finger åt invandrare och deras familjer, inte kräver samma ansvar av sina egna ledare. Varför ska invandrade familjer och barn ställas inför strikta krav medan ministrar tycks kunna dölja sig bakom en slöja av tystnad? Det är dessa frågor som måste ställas för att belysa det absurda i situationen.
En tystnadskultur är en tystnadskultur oavsett om den finns i den egna minoriteten eller hos en regering.
Politik och moral går hand i hand, och i ett demokratiskt samhälle bör alla individer, oavsett bakgrund eller status, hållas ansvariga för sina handlingar. Svensk säkerhet och värderingar kan inte ifrågasättas av dem som själva bidrar till att spä på dessa motsägelser.
I slutändan är det nödvändigt att bryta tystnaden. För att föra en konstruktiv diskussion kring ansvar och etik i regeringens politik måste vi börja med att erkänna fakta: Johan Forssells engagemang i vår nationella säkerhet kan inte separeras eller ha en egen måttstock bara för att han är en minister. Tystnaden gynnar inte någon – den försvårar istället möjligheten att skapa verkliga lösningar på de komplexa problem som vårt samhälle står inför.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
