(Kapitlet är hämtat ur boken Dinglarens väg – Vorsnos drom)
Jag var inte som alla andra barn, eller kanske handlade det mer om att vi inte levde som alla andra. Det var alltid mycket folk hos oss. De hade konstiga bilar, konstiga kläder och konstiga språk. Det var exotiskt och roligt, men det sågs inte med blida ögon av omgivningen. Jag var en ”tattarunge”. Om någonting försvann i skolan, vad det än var, ansåg de att det var jag som hade tagit det. Även om det inte var jag, trodde alla det ändå.
Jag är uppväxt på en skrotgård, vi sålde bilar och delar till bilar. Jag har aldrig förstått skillnaden på att laga en bil eller mjölka en ko. För mig är det ingen skillnad, det blir pengar av bägge sakerna. Varför var bönderna så mycket bättre än vad vi var?
Det var mycket folk hemma hos oss, ibland var det fest också. Morsan och farsan festade egentligen inte på veckorna, men det kunde komma andra som var fulla, eller blev fulla när de var hos oss. Ibland fick jag gå till affären för att köpa öl. På den tiden kunde man köpa starköl i den vanliga mataffären. Jag handlade och lastade ölen i bananlådor. Sen lade jag dem i en kärra och gick hem med dem.
Gubbarna satt där, svamlade och drack öl. Som barn var det roligt att lyssna på dem. Ibland gick de och pinkade, kanske på grannens tomt. Jag tyckte inte att det där var så jättekonstigt egentligen. Det var sällan bråk, de bara satt där, tog sig några öl, svamlade och pratade. De gjorde inget större väsen av sig, men det var klart att grannarna tyckte nog inte om det.
Ibland slogs gubbarna med varandra, det var inte jättevanligt, men det hände. När myndigheterna kom hade det aldrig hänt. Då var alla vänner. Vi hade aldrig sett en kniv, den fanns inte. Vi ringde aldrig polisen. Det handlar om sammanhållning. De kunde vara dödsfiender, men kom det en polis, var det ingen som skulle erkänna att de ens hade slagits. Det var inom gruppen, och det hade ingen med att göra. Det var aldrig någon resande som anmälde någon annan för att ha hotat eller slagit någon. Det löste de själva. Så var det.
När det kom två stycken som var ovänner med varandra till samma ställe, hem till någon, bråkade de aldrig där. En åkte därifrån eller så låtsades de inte se varandra. Däremot om de träffades på ett ställe där de kunde göra upp, utan att någon annan blev inblandad, var det en annan sak. Men hände det något i någons hem, var det bara att säga att ”det här gör vi inte här”. Då var det lugnt. Det hände ingenting.
Det var många roliga som kom hem till oss och hälsade på. En man, han var jätterolig, både han och hans fru. De var väldigt barnkära och han lekte mycket med mig. Jag undrade jämt varför de inte hade några barn, långt senare fick jag veta att han hade blivit steriliserad. Sen fanns det ett annat par som var jätteroliga. De hade barn, de var mycket hos oss och vi barn lekte mycket tillsammans. Det var roligt med alla som kom hem till oss.
Vi hade också folk som bodde hos oss i perioder, de var resande. Det var mycket folk som kom och gick. Men vi var inte bara hemma utan vi åkte bort också, nästan varenda helg, kändes det som. Dit man for, dit kom det mer folk, det var alltid mycket folk. Det var samma sorts folk som vi. Vi hade jätteroligt, för det var aldrig så att ”här får du inte vara, där får du inte vara” utan vi barn fick vara med överallt.
Barn i resandefamiljerna har mer frihet än vad böndernas barn hade. De hjälpte alltid till med höskörd. Farsan lagade bilar, och ibland hjälpte man till med det, men som barn fick man vara barn. Det fanns bondbarn som inte behövde hjälpa till heller, men det var de som hade tjänstefolk. Drängar och pigor. I alla fall de större bönderna. Småbrukarna fick hjälpas åt alla i familjen.
Nästan alla vuxna jag hade omkring mig var hemskt barnkära. Jag tror aldrig att jag minns att någon bar hand på ett barn. Det har jag inget minne av. Föräldrar kunde möjligen göra det, men aldrig att någon annan skulle göra det. Ingen slog ett barn.
Det är skillnad att vara med sina gelikar, man slappnar av på ett annat sätt när man är bland andra resande än om man är bland andra. Du hade inte ögonen på dig när du var hemma, som du hade i skolan, eller hemma hos någon annan, då hade du alltid ögonen på dig. Jag var alltid rädd att jag skulle bli anklagad när jag var borta. Om nåt gick sönder, eller om nåt försvann, det var ett ständigt orosmoment. Det kan jag känna än idag, att den oron finns kvar.
I sexan började jag förneka att jag var resande. ”Tattare” var jag absolut inte och jag slogs för att bevisa det i skolan. Jag hade alla möjliga människor omkring mig när jag växte upp. Men allra mest var det morfar och mormor. Jag växte upp till stor del hos morfar och mormor, där var det bra. Farfar och farmor var inte alls på samma sätt. Morfar och mormor, det var hemma. Mer än hemma faktiskt, det var väldigt speciellt. De var resande båda två, men det visste jag inte då. Jag misstänkte nog. Men det var inget vi pratade om. Det var alltid mycket folk där också och det var som naturligt. Alla kom och alla var välkomna. Där fanns det ingen skillnad. De levde inte som resande, de åkte inte runt morfar och mormor, de var bofasta.
Många andra var också bofasta på sina ställen, vi åkte till varandra, och träffades hos någon, av tillfälligheter ibland. Men det var mer hos andra som vi träffades än hemma hos oss. De som kom till oss skulle ha någon bil lagad eller byta bilar, sälja eller köpa det var inte inga spontanbesök. När vi åkte bort åkte vi ibland till andra resande och där var det ju alltid mycket folk. Där var oftast bara resande, det kom aldrig någon vanlig Svensson. Det minns jag aldrig att det hände. Förutom hos mormor och morfar dit kom alla.
Sen har det alltid handlat mycket om mat när man skulle umgås. Vi åt hemskt mycket potatis, fläsk och fisk, det som det fanns mycket av. Ibland när det kom mycket folk åt vi korv och korv var ju jättegott. Det var inte billig mat. Korv-ringar, då var det fest. Hade det gjorts bra affärer och var det lite högtidligare då blev det korv. När det fanns mat, gjordes det enorma mängder, det skulle räcka till många. Man visste aldrig hur många det var till middag och alla åt. Ingen for hemifrån oss med tom mage. Kom det folk så skulle de äta, det samma om man for till någon, det skulle ätas. Att fara till någon och inte få något att äta, det tror jag inte förekom. Fanns det ingen mat, fanns det säkert en jättebra anledning till det och då hjälptes man åt att fixa mat.
Skolan
Loven var roliga, men när skolan började om efter loven var det var inte roligt. Jag var väldigt mobbad och utsatt. En sak som sitter jättehårt är när jag fick glasögon i trean eller fyran. Jag var rädd om glasögonen och tog av mig dem när vi gick ut på rasten. Jag lade dem i ett fönster så de inte skulle gå sönder. En lärare frågade mig varför jag gjorde så, och jag sa att jag inte ville att de skulle gå sönder. När vi kom in efter rasten den dagen berättade han för hela klassen att kommunen hade betalat mina glasögon. Det var inte bara barnen som mobbades, det var de vuxna också. Några lärare var bra, men många var rasister, det måste man säga.
Skolungarna kastade sten på mig, och det var ingen som sa något om det. Men om jag kastade sten tillbaka blev det ett jävla liv. Lärarna visste om det. Jag blev jätteledsen, och kom hem och berättade vad som hänt. ”Det kan vara så ibland, men det går nog över, det blir nog bättre”, sa de hemma. Bättre blev det först när jag blev lite större och kunde försvara mig. Men hela tiden fanns det där. Det där med att jag inte var som andra. Jag blev lite särbehandlad. ”Gick det sönder en ruta, så jaha. Jag måste ju ha varit med på nåt vis. Även om jag inte varit i närheten.” Även om de inte alltid sa det rent ut, så kände jag det. De skyllde på mig.
Försörjning
Nästan alla vuxna tillverkade någon form av hantverk, snidade en trägubbe eller gjorde korgar. Jag minns när det kom folk till morfars då kunde kvinnorna sitta och göra korgar eller trådskålar som man satte på bordet, och pepparkaksformar, jag tror det var pepparkaksformar de gjorde, med stjärnor.
Andra beställde kläder från kataloger, och gick de runt och sålde i gårdarna. Det fanns de som inte hade möjlighet att åka och handla, eller som inte tog sig för att göra det, de tyckte det var bra när de kom och sålde. De var så kallade gårdfarihandlare som var ute och nasade. Jag var med flera gånger, när morsan skjutsade dem. De hade allt, allt! Från hårnålar till hästskor och överkast från katalogerna. De hade allt som de hade i en visningsväska.
De tillverkade saker också, det var nog egentligen huvudsyftet.
Om det var någon gubbe som inte blev riktigt bra, då kunde vi barn få den att leka med i stället. De letade stenar som såg ut som figurer, sen målade de den lite. Det var mycket handverksgrejer. Hästvagnar av klädnypor, gjordes av träklädnypor, de tog bort tråden, och använde trät. De gjorde en ram och hjul, de limmade dem i en cirkel. Gick bra att ha servetter i dem eller socker. Sen gjordes trådtavlor. De spikade med tunn spik ett mönster och sen lindade de med tråd. Och tennarbeten, det var lättbearbetat, och bly var också lätt att jobba med. Men just tenn var ju blankt och snyggt.
Jag har lokor, som är för hästar, som de också gjorde, de broderade på dem, och gjorde speglar, med lokor. Det var gamla uttjänta lokor, som var sönder, eller för små, som de gjorde om och sålde. Det var snygga saker. Riktigt snygga, och så alla knivar som tillverkades och sålde. Det var heltidsjobb.
Vanliga avlönade jobb var det ingen som hade. Alla bodde på landsbygden. Varför vet jag inte, alla som vi umgicks med bodde utanför stan. De var kanske inte välkomna i städerna, och bodde man utanför, då fick man vara ifred. Det var nog därför många bodde utanför. Alla visste var man bodde, inom släkten eller familjen eller vad man ska kalla det. Du kunde fara in i en skog och köra, och vek av vid en sten, och där bodde någon man kände. Vi resande visste var folk bodde, fast ingen annan visste. Alla visste det, på nåt konstigt vis, det var nog djungeltelegrafen.
Hus och boenden
I en liten by fick några resande tag på ett hus, socknen skulle ge dem ett hus, ett gammalt fattighus, som det kallades. Det hade gått ur tiden och var ett ganska förfallet hus. När det kom ut i byn vilka som skulle flytta dit gick hela byn ihop och köpte huset, för att ”tattarna” inte skulle kunna flytta dit. Det fick hellre stå tomt. Men just den här gången, var det en annan i byn som gav de resande ett hus, han tyckte synd om dem och att de blev orättvist behandlade.
Det hände ganska ofta att man hörde att resande blev ivägkörda, att de inte fick bo kvar. Ibland var de tvungna att flytta också för de fick rutor sönderslagna och däcken sönderskurna, såna saker. Och då kunde de inte bo kvar. På vissa ställen fick resande inte ens handla mat. Byborna låste cyklarna, alla ladugårdsdörrar skulle låsas, för annars sa de, att det ”de” var där och stal cyklarna, mjölk, och ägg. Allt som försvann var det de resande som hade tagit. Även om det blåste mycket, och tvätten försvann, så var den inte bortblåst, den var stulen.
Kvinnorna
Resandekvinnorna var mer delaktiga i arbetet än vad andra var. Majoritetsbefolkningens kvinnor kunde i och för sig jobba på affär. Det kunde aldrig en resande göra. Det gick inte. Även om de skulle vilja det så skulle de inte fått det jobbet. På grund av att de inte var hederliga. De fick inte vara där. Det var ju knappt de fick handla. Det var nästan förskottsbetalning. Alla andra fick handla på bok. När man fick mjölklöningen så hade de skrivit upp det de behövde, och så betalades det en gång per år. Det kunde aldrig resande göra. Aldrig. Det var kontant betalning.
När det var dåliga tider, då var det dåliga tider, och då var alla tvungna att hjälpas åt med allt för att överleva. Det var bara så, och de här affärerna som karlarna gjorde med bilar och hästar de följde årstiderna ganska mycket. På sommaren är det lätt att överleva, men på vintern är det mycket svårare att överleva. Ingen vill vara ute och göra affärer när det är 30 grader kallt. Då var det gårdfarihandel. Små affärer, barnen och fruarna var ute lokalt. Det gällde att kunna spara pengar när det gick bra, så du hade till vintern. Men det fanns ingen planerad inkomst, som bönderna hade, utan de levde ur hand i mun. Det gällde att vara försigkommen, för att kunna ha saker att sälja året runt för försörjningen.
Bönderna hade det inte heller fett ställt, men de kunde slakta en gris om det behövdes. Det hade inte resande på samma sätt. De var svårt att föda upp en gris, en gris var en belastning, om du skulle flytta på dig, för om du inte fick bo kvar längre, var skulle du då göra av grisen? Det funkade inte. Då var det lättare med prydnadssaker, tavlor och handarbeten som man kunde sälja och det man kunde beställa ur kataloger och överleva på det.
Nutid
I vuxen ålder har jag inte egentligen märkt av att jag är resande, jag har provat att både vara anställd och att jobba för mig själv. Folk runtomkring mig vet inte om det, det är ingenting jag har gått runt och berättat för någon, inte annat än andra resande. De vet, och när de kommer är det annorlunda än när andra kommer. Men grannarna vet inte det.
Min familj vet om det nu, men inte när barnen växte upp. Jag ville inte att barnen skulle behöva ha det som jag hade haft det. Alla mina barn har fått sin mammas efternamn. Jag ville inte att de skulle ha mitt efternamn. Jag sa ”ni har det mycket bättre om ni heter Xxxx” på grund av historien i de här trakterna. Jag har förklarat för dem, och de har tyckt att det har varit jättekonstigt, och orättvist. Jag ville inte att de skulle behöva ha det så och därför behövde de inte ha mitt namn. Nu är det nya generationer och nu har det där vänt, det inte alls på samma sätt som när jag växte upp. Det faller i glömska, mycket. Det har fungerat bra att tiga ihjäl resandebiten. Jag är ganska kluven. Jag har en historik som jag bär med mig, men man kan inte dela den. Eller kan, jag kan, men jag gör inte det, för barnens skull.
Resandekulturen
Resandekulturen är viktigare för mig än vad jag har trott. Jag har inte har samma samhörighet någon annanstans. För mig är resandekulturen en väldig sammanhållning. Min historia är inte unik, men det är inget som pratas öppet om. Det är ingen merit att vara resande. I samhället. Det är bara en jävla nackdel.
Det är likadant med namnen, många har ju bytt namn. Det var kanske inte så himla märkvärdigt med handeln i sig, någon blev lurad, någon gång, och det minns de. Men har du blivit lurad, då har du blivit lurad, punkt. Men när man sitter med andra resande och pratar, då är det inte så. För alla vet vad det handlar om.
Mina barn har sluppit den ”tattarstämpeln” som jag hade. Jag har hela tiden förnekat det. Det är först nu, när jag träffar resande eller när det kommer hit någon som vet vem jag är, som jag inte behöver förställa mig. De vet det, och då gör det mig ingenting. Men om någon som inte känner mig skulle komma fram och säga att jag är resande, eller ”tattare”, då blir jag arg. Det är en spontan reaktion, då blir jag förbannad. Det är skällsord.
Det är två liv egentligen. Ett officiellt, och ett inofficiellt.
Kee född 1950- talet
Redaktörerna Britt-Inger Hedström Lundqvist och Ann Hellman
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
