Jag sitter på jobbet tillsammans med mina två kollegor. De har dragit på tv-programmet Marko och Irma som handlar om Markoolio och hur han bygger nytt hus åt sin mamma. Jag hade några dagar innan läst att Irma fått arga brev på posten om att hon ger en dålig bild av finnar. Avsnittet på TV tar också upp den händelsen.
Mina kollegor, som en tid innan tittat på första avsnittet av programmet, älskar Irma. De tycker hon är gullig. Relationen mellan henne och Marko skapar många skratt. När avsnittet kommer fram till det arga brevet blir mina kollegor förbannade. De förstår inte hur någon kan skicka ett sådant brev till Irma. Jag brukar inte säga så mycket om svenskars syn på finnar, men den här gången ger jag en förklaring. Att det finns många sverigefinnar som helst vill glömma att andra haft alkoholproblem och levt i misär. Att det är en stereotyp om oss sverigefinnar sedan lång tid tillbaka.
Samtidigt flyter mina tankar bort till liknande händelser. Jag minns när dokumentärserien Hårt arbete sändes på SVT. Första säsongen fick ganska lite uppmärksamhet när den gick. Men andra säsongen ledde till arga kommentarer på sociala medier och en och annan insändare om att SVT reproducerar stereotypen om den supande finnen. Då verkar man ha glömt att den första delen av samma dokumentärserie inte alls gjort det.
Jag minns inte riktigt hur länge jag samlat stereotyper om finnar och sverigefinnar. Men jag vet att mappen på datorn blir bara större och större för varje år som går. Där ryms även mycket som handlar om sverigefinnars reaktioner och kommentarer om samma stereotyper. Insändare i tidningar och debatter på sociala medier eller liknande åker ner tillsammans med allt annat. Det ger en inblick i vad som fångar sverigefinnars intresse och vad som skapar debatt. Någonstans säger det en del om vår egen självbild.
För vad kan en enstaka person säga om sverigefinnar som grupp? Vi har visserligen stereotyperna i svensk media som säger en sak. Sen har vi all statistik på socioekonomiska situationer som säger en annan. Eller för den delen all statistik som får uppmärksamhet av sverigefinnar.
Som någon som samlar på statistik om sverigefinnar i väldigt bred mening ser jag lite av ett mönster. Om sverigefinnar jämförs med majoritetssvenskar så ser vår situation rätt dålig ut. Det är också vad som reproduceras i sociala medier eller sverigefinska nyhetsmedier. Jämför vi däremot med andra minoriteter i Sverige ser bilden helt annorlunda ut.
Sverigefinnars boendekvalité var mycket bättre på 90-talet än exempelvis för alla som kommit från Iran, Irak eller Turkiet till Sverige. Inkomstskillnaderna var också större mellan sverigefinnar och andra minoriteter än jämfört med sverigefinnar och majoritetssvenskar. Men det beror, som sagt, på vad man jämför med. Och jag tror att sverigefinnar i första och andra generation har det bättre än andra minoriteter, främst de med bakgrund utanför Europa.
Samma sak kan sägas om andra minoriteter som kommit till Sverige från något europeiskt land eller kanske Nordamerika. De har det också bättre än minoriteter från icke-europeiska länder. Jag nämner det för att inte reproducera myten om sverigefinnar som ”välintegrerade invandrare”. För det handlar inte om det. Snarare handlar det här om vem som får delge sin berättelse och vad som får plats i den sverigefinska gemenskapen. Det är inte alltid självklart kan jag tycka.
Vi kan även tala om en skillnad mellan sverigefinska män och kvinnor. I den forskning jag läst där man jämför skillnader i hur sverigefinska män och kvinnor lyckats etablera sig i Sverige så framgår att kvinnor gjort det i högre grad. De som valde att flytta tillbaka till Finland var i oftast män. Inte heller detta är särskilt typiskt för sverigefinnar. Kvinnor tenderar att med större lätthet än män att anpassa sig till ett nytt samhälle och därmed etablera sig.
Hur vanligt är det inte med människor som kanske hängett sig till missbruk och kanske kriminalitet bara för att senare i livet gå vidare? Det är nog inte så ovanligt. Irmas liv handlar om alkoholism, men den skiljer sig inte mycket från Kai Latvalehtos pappa som i dokumentären Ingen riktig finne berättar hur han drack alkohol nästan varje dag och samtidigt klarade jobbet i Sverige. Sen slutade han med alkoholen. Gick vidare. Är det en berättelse om att lyckas eller att misslyckas?
Det finns alltså många som levt i missbruk och misär, bara för att senare ta sig i kragen och bättra sig. På vilket sätt reproducerar det stereotypen om finnen som super? Jag kan inte riktigt se det. Snarare ställer det frågan om huruvida vi ska se på det här med att lyckas och misslyckas. Vad som ska vara en del av den sverigefinska berättelsen eller inte. Ser man saker i termer av antingen-eller istället för att det kan vara både-och så blir det knepigt.
Kanske är detta vad vi kan lära oss genom att följa Irma och Marko på TV. Att det inte är så enkelt att om man misslyckas en gång så har man misslyckats för alltid. Många livsberättelser stämmer inte in på en världsbild som delar upp saker i antingen-eller. Både Irma och Marko är på sätt och vis ett gott exempel på detta.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
