Den 1 januari 2026 markerar en betydande förändring när Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) tar över ansvaret för minoritetspolitiken från Länsstyrelsen i Stockholm. Denna omstrukturering syftar till att skapa en mer integrerad och effektiv hantering av frågor som rör Sveriges nationella minoriteter. Vilket kommer bli intressant att se om de uppfyller. Samtidigt har regeringen kommit med ett, i mitt tycke lite märkligt, regleringsbrev och Institutet för språk och folkminnen fortsätter att främja språkteknologi och språkvård för meänkieli, vilket ytterligare betonar vikten av språklig mångfald i Sverige.
Regeringens regleringsbrev
Under rubriken ”Satsningar för nationella minoriteter och urfolket samerna i regleringsbreven för 2026” står det om satsningar för de nationella minoriteterna och urfolket samerna som planeras under 2026. En central fråga dyker genast upp: Vilka är dessa oidentifierbara ”nationella minoriteter”?
Det är anmärkningsvärt att trots årtionden av diskussioner och policyutveckling kring frågor som rör minoriteter, finns det fortfarande en vaghet kring vilka som ska inkluderas i denna kategori. I Sverige har vi en rik och mångfacetterad historia med flera olika grupper som identifierar sig som nationella minoriteter, såsom samerna, romerna, judarna, sverigefinnarna och tornedalingarna. Men varför är de fortfarande ”oidentifierbara i regeringsbrevet”? Är de, medvetet eller omedvetet, fast beslutna att osynliggöra de specifika behoven och utmaningarna hos dessa grupper?
Den historiska kontexten är avgörande att överväga. Många av dessa minoriteter, inklusive samerna, har genomgått en lång och plågsam process av kolonialt förtryck och assimilering. Trots erkännanden på papper har de fortsatt att uppleva marginalisering och nedvärdering av sina kulturer och språk. Den politik som syftar till att stödja dem ska inte bara vara symbolisk; den bör även vara konkret och fokuserad på att åtgärda de djupa orättvisor som har begåtts.
Regeringens avsikter att inkludera nationella minoriteter i sina regleringsbrev är ett fall i rätt riktning, men det räcker inte med fina ord och löften. Det är dags att gå bortom de vaga termerna och verkligen definiera vilka som omfattas av dessa satsningar. Dessutom är det avgörande att involvera dessa minoriteter i beslutsprocesserna. Vad behöver de verkligen?
Vad händer om vi fortsätter att inte lyssna på minoriteternas röster?
Det är dags att ställa kritiska frågor och kräva ansvarighet i hur dessa minoriteter representeras och stöds i Sveriges framtida politik. Ingen verklig förändring kan uppnås förrän vi som samhälle erkänner och bekräftar deras existens, identitet och unika kultur. Bara då kan vi hoppas på en sann integration och ett rättvist erkännande av alla dessa nationella minoriteter, utan att fallera i en fortsatt cykel av kolonialt osynliggörande.
Samtidigt som vi ska ta oss an 2026 framträder en känsla av både hopp och oro för Sveriges nationella minoriteter. Samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar har länge kämpat för sina rättigheter och för att få sina röster hörda i det svenska samhället. Med förhoppningen om starkare institutioner och ökad dialog ser vi nu en möjlighet att bygga en framtid där varje minoritet kan uttrycka sin kultur och identitet fritt.
Men vad händer om man fortsätter att strunta i dessa röster? Vad är konsekvenserna av att ignorera den rika mångfalden som dessa grupper representerar? Historiskt sett har Sveriges hantering av minoriteter präglats av koloniala strukturer och en brist på erkännande för deras unika identiteter. Om man inte lyssnar nu, kan vi alla förlora chansen att skapa en inkluderande plattform där alla kan delta och bidra till det svenska samhället.
Det är avgörande att ställa kritiska frågor om hur våra minoriteter representeras i den politiska arenan, både i Sverige och ute i Europa. Vilka åtgärder vidtas för att säkerställa att dessa behov och intressen beaktas? Hur kan man uppmuntra en meningsfull dialog mellan majoriteten och minoriteterna? Utan en aktiv insats för att bekräfta deras existens och kulturella arv riskerar vi att fastna i en cykel av osynliggörande och marginalisering.
Avslutande tankar
Ingen verklig förändring kan uppnås förrän vi går från ord till handling. Det räcker inte med att erkänna minoriteternas rättigheter; vi måste agera för att stärka deras ställning i samhället. En politik som ignorerar dessa röster bäddar för ytterligare klyftor och konflikter, snarare än integration och förståelse.
Det är dags att kräva ansvarighet från våra beslutsfattare. Individuella berättelser, traditioner och erfarenheter är inte bara viktiga för minoriteterna själva; de berikar hela nationens kultur och historia. Om samhället strävar efter en inkluderande framtid för Sverige, är det av yttersta vikt att vi ser till att varje röst blir hörd och att varje kultur får den respekt och det erkännande den förtjänar.
Låt inte 2026 bli ytterligare ett år av tystnad. Låt det istället bli året då vi tillsammans tar steget mot en mer rättvis och inkluderande samhällsutveckling, där alla Sveriges nationella minoriteter får möjlighet att blomstra.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
