Krönika| Första minnet

Pixabay
77Shares

Mitt allra första minne är från tre och ett halvt års ålder då jag blev väldigt dålig och insjuknade i njurbäckeninflammation. Antagligen fick jag detta när jag och min bror Olle åkte med vår granne Einar, då han var uppe i skogen och lastade timmer med häst och släde en vinter.

Det var en isande kall vinterdag och det gnistrade i snön och vi satt direkt på timret där stockarna var alldeles nerisade.  Släden krängde hit och dit i den steniga och ojämna terrängen. Vi tyckte förstås detta var roligt och spännande. Sedan började det väl med blåskatarr som inte blev behandlad och som sedan spreds sig upp mot njurarna. Jag kommer ihåg hur jag grät och att jag förmodligen hade väldigt ont men själva smärtan minns jag inte.

Det jag minns är att jag var otroligt ledsen och rädd under taxifärden in till Varbergs Lasarett. Min storasyster Anita och min mamma var med på resan till lasarettet i Varberg.  Jag grät också väldigt mycket när mamma lämnade mig på sjukhuset och jag blev inlagd ensam på en sal.

Nästa morgon när jag vaknade efter att ha gråtit mig till sömns, kom det in en syster med ett barn i sin famn. Det var sjuksyster Anita fick jag sedan veta. ”Ser du vem detta är?” frågade hon mig. ”Olle!” utbrast jag. Så glad jag blev, inte för att han också var sjuk, utan för att jag ville ha någon jag kände hos mig. Sjuksyster Anita var så snäll mot oss. 

Vi hamnade efter några dagar på en fyrsal. Där låg jag, Olle och en flicka som amputerat sin ena stortå. Dagar och veckor som följde blev till månader. Den första tiden fick vi inte lov att lämna sängarna och dagligen fick vi sprutor och de tog massa prover.  Sedan sviktar mitt minne. Jag kommer ihåg att det låg en annan pojk i rummet men minns inte varför han var inlagd.

Jag grät en hel del den första tiden då jag längtade hem, och Olle bidrog på intet vis till att jag skulle må bättre, för efter varje besök av mamma sa Olle alltid till mig att ”Nu får du aldrig se henne mer!” Han var ju inte precis snäll mot mig kan jag säga.

En kväll när vi skulle lägga oss frågade han om vi inte kunde byta säng och pyjamas, vilket vi gjorde. Precis när vi gjort detta kom en sjuksyster in och tittade på mig och gav mig en avhyvling. Olle hade gjort ner sig och pissat på sig innan vi bytte. Så elak var han. Men han var ju bara fem och ett halvt år.  

Vi hade mycket roligt också, när vi väl frisknat till lite så var det bus och lek. En gång, när de skulle byta från dag- till nattpersonal, kom någon på att vi skulle svabba golvet i rummet. Det stod skurhinkar med vatten framme och vi hällde ut allt vatten och svabbade runt med skurtrasorna.

Golvet var helt dränkt av vatten när vi hörde att nattsköterskan kom. Då släckte vi ljuset och hoppade raskt ner i våra sängar igen och låtsades att vi sov. När hon öppnade dörren och kom in utbrast hon ”Vad i…!” Sen tror jag att hon log. Kommer inte ihåg om vi fick torka upp vattnet eller inte, men det var oväsentligt. Vi hade haft jättekul!

 Jag firade min fjärde födelsedag på sjukhuset och Olle fyllde sex . Jag minns att det fanns en man som låg inne på sjukhuset som satt i rullstol som vi ofta fick godis och dricka av, speciellt minns jag små paket mariekex och sockerdricka. Vi åkte ofta omkring med honom i hans rullstol och jag kommer mig att minnas att han ville adoptera oss.     

T iden gick och efter sex månader blev vi friskförklarade och skulle få lov att komma hem lagom till jul. Pappa kom med sin lättviktare och vi skulle åka med honom hem på den.

Men jag hade, efter så lång tid på sjukhuset, blivit van att vara där och ville därför inte lämna sjukhuset. Då kom sköterskan och sa att jag fick välja vilken leksak jag ville av de som fanns i leklådan om jag bara ville åka med pappa hem.  En stor lastbil med tippbart flak var det jag valde att ta med mig hem.

Thomas Karlsson


Thomas krönikor hittar ni här: Krönikör Thomas

77Shares