Lillemor Holmlunds adventskalender publiceras i DIKKO från 1 december och fram till julafton. #lillemorsjulresa
21 december
Ja, visst är det Stor-Tomten själv sa gammeltomten glatt. Och i ett huj så hade både han och Knoll och Tott hoppat ur El-viras korg och sprang fram till mötes med glada hälsningsrop Hejsan Stor-Tomten.
Nej, men se, är det inte mina små hjälpredor bland folk och fä, åt gäldade Tomten deras glada rop. Sen blev det så mycket prat om hitan och ditan, med småfolket och Tomten så det bara surrade i mina öron. Men sa Tomten efter en stund, Vem är det ni har med er, och vände sig mot mig.,
Jag svalde flera gånger, för hjärtat tycktes fortfarande sitta i halsgropen på mig, men jag kom ur El-vira på något sätt. Ni måste ju förstå att man blir ju alldeles till sig i trasorna när man får möta den största kändisen, som finns och funnits i århundraden på denna jord. Och det är ingen man bara vågar fråga om man får ta en selfie ihop med, det är respekten alldeles för stor för. Med en kropp som darrade invärtes och ben som kändes som gelé tog jag mig fram i alla fall till Tomten. Tog i hand, samtidigt som jag neg djupt så mina knän skrapades mot den snöblaskiga asfalten och fick fram ett God dag Tomten. Sen fick jag tunghäfta och visste inte vad jag skulle säga mer.
Tomten tittade ner på mig en stund, sen glimmade det till i ögonen på honom och han sa: Ja, ja, Lillemor heter du. (Ni vet ju att Tomten vet ju vem alla är och speciellt när man har skrivit som barn till honom, och hm även som vuxen).
Jag nickade bara, för tungan satt fortfarande fast i gommen. Jag minns din önskelista ett år sa Tomten och fortsatte: Du skrev
Som tur var lossnade tungan på mig och jag kunde säga: Tack Tomten, så blev det, Jag kom hem till de mina den Julen. Har för mig att du även fick en stor docka det året sa han och log skälmskt mot mig.
Jag nickade igen och tänkte, Hjälp vet han vad som hände med den dockan sen, Dockan som jag döpte till Maja kamlingen, var jag så rädd om i flera år. Jag kammade hennes långa svarta hår, och tvättade hennes kläder så hon skulle vara fin jämt. Men en sommar när vi var på besök hos mina kusiner i Strängnäs och Maja kamlingen hade jag förstår med mig. Så en regnig dag visade de en sån däringa matinéfilm på tv-en. ” Den röda nejlikan” som vi barn tittade på. Den handlade om Franska Revolutionen. Ni vet när de giljotinerade adelsmännen. Dagen efter när solen sken tyckte Lasse min kusin att vi skulle leka det vi sett. Tja, ni kan ju gissa vilken som blev giljoniterad. Just det Maja kamlingen . fast vi fick tejpa halsen på henne några gånger för att kunna fortsätta leka. Visst blev jag lite ledsen sen över min Maja. Men då hade Barbiedockorna börjat komma, så jag tröstade mig med en sån sen .
Jag var skamset knallröd som en tomat i hela ansiktet. Men tomten böjde sig ner klappade mig på kinden, log och skrockande sa: Barn är barn Lillemor.
Jag såg i ögonvrån hur småfolket gick fram till Tomtens vagn och hm ren. Jag vände mig ditåt och blev lika förundrad jag som småfolket över det vi såg. Sen utbrast vi alla i korus. Men det är ju Brischen, Sonnys, Sonny Carlssons häst. Brischen stod där med renhorn fastspända över huvudet och hade fått en stor röd mule. Men han verkade inte bry sig utan mumsade på ur havrepåsen han hade hängande framför sig. Vagnen var ju inte heller någon släde med medar, utan med hjul.
Det stämmer bra det sa Tomten. Sonny som ni tydligen känner. Hjälpte mig ur knipan jag hamnade i. En redig karl det. Men det som hände är en historia för sig. Det tar en stund för Rudolf här, ja Brichen att få i sig havren. Ni kanske har kaffe med er, så kan vi sättas oss i vagnen, så ska jag berätta vad som hände.
Snabb som en blixt hade Knoll fått fram kaffe och till och med Lussebullar, som han visste Stor Tomten var särskilt förtjust i, och vi satte oss alla i vagnen. När Tomten var nöjd av kaffet och bullarna började han berätta.
Jag kom åkandes i luften med Rudolf och de andra renarna mot Sydpolen. För jag brukar åka direkt dit, så kan jag varva mig runt jorden för att dela ut alla julklappar uppåt hem till Nordpolen igen. Jag behöver ju energi på resan, så det blir mycket kaffe, lussebullar och massor av julmust under färden. En bit utan för Umeå mot kvällningen kände jag ett stort behov att landa och gå ut i naturen en stund, för hela magen skvalpade. Jag såg en avstickare till väg så jag landade där och lämnade renarna och släden vid vägkanten.
När jag kom tillbaka ut från naturen, stod de en bil med tända lysen, som lös upp två uniformsklädda karlar med block och penna och skrev så deras pennor glödde vid släden. Vad gör ni frågade jag . Är det ni som äger fordonet och djuren sa den ena till mig. Ja så klart svarade jag, du ser väl vem jag är. Och jag tyckte jag kände igen den som frågade, det var Bosse Batong, en liten översittare och skvallerbytta som barn, så han fick aldrig det elektriska tåg han önskade sig. Den ena var hans kompis Otto Klang som jämt hängde med på alla dumheter de gjorde.
Har du någon identitetshandling som körkort, så vi kan bekräfta vem du är fortsatte bara Bosse Batong att fråga. Vad i all glödheta julglögg, du ser väl vem jag är sa jag. Jag ska väl inte behöva bevisa vem jag är. Ingen Identitetshandling hörde jag Otto Klang mumla och skrev i sitt block. Bosse batong spände lite på sig och sa. Vi har tittat på fordonet och det finns varken broms, blinkers. vinterdäck eller sidospeglar, så den beslag tar vi. Dessutom är det förbjudet enligt Rättskyddslagen paragraf 12, 14-de kapitlet att framföra ett sånt tungt fordon med djur. De är renar röt jag- mina, alltså Tomtens renar.
Beslagta fordon och djur skrev Otto Klang mumlande i sitt block och satte därefter något slags lås på både släden och renarna längst bak. Jag kände att det började koka i mig av raseri sa Tomten, och skulle just till och ta tag i kragen på Bosse batong. Då säger den stygglingen: Och säcken vad har ni fått tag i allt som finns i den. Vi misstänker starkt att de är olaglig handel och vandel och att ni inte för ett hederligt leverne. Du rör inte säcken med barnens julklappar skrek jag. Otto Klang fortsatte skriva, beslag ta säcken.
Rör du säcken Bosse Batong så ska du få en julklapp av mig som du sent ska glömma skrek jag nu i högan sky och fick ta i kragen på honom. Våld mot tjänsteman hörde jag Otto Klang mumlande skriva.
Som jag fick tag i säcken för att åtminstone rädda den. Hördes klapprande hästhovar och i ett svisch var det en arm som tog tag i både mig och säcken och med ett rycka var vi båda uppe i en vagn, som drog av en häst som verkade ha vingar på hovarna. För det gick undan så det slog gnistor i marken. Varken
Batong eller Klang hade en chans att följa efter.
Jag vände mig mot min räddare vars hår stod rakt upp av farten och sa tack. Håll i dig ordentligt sa Sonny, för det var ju han som räddat mig. Jag vet inte varför fortsatte Sonny, men så fort det mörknar, så springer Brischen här nästan lika fort som dina renar. Så du vet vem jag är frågade jag. Ja, det kan väl vem som helst se. Du är ju Tomten svarade Sonny leende. Men det där två kvartsfigurerna du stötte på de kan man xxxxx xxx qqqq xxxxx och xxxx qwxx. Den meningen var inte lämplig i skrift
Tack och lov en klok människa svarade jag. Men vojne vojne hur ska jag nu få iväg julklapparna till alla barnen. Jag kände hur raseriet började komma på mig igen. Det ordnar sig Tomten sa Sonny. Jag bor framme i huset du ser där det lyser ifrån. Följ med mig in träffa Linda min och barnen. Lugna ner dig och få lite mat i magen. Du kan få låna både Brischen och vagnen. Jag tror vi har till och med ett par renhorn du kan få låna att sätta på Brischen och barnen har säkert målargrejer, så de kan måla mulen röd på honom. Så har du en Rudolf i alla fall.
Sonny öppnade dörren och ropade Hej kamlingar, jag är hemma och jag har någon med mig. En liten flicka vid dörren spärrade upp sina ögon och ropade Tomten är här. Nej hördes en röst ifrån ett av rummen av en kvinna som var Linda visade det sig: Moa han kommer inte i dag. Jo sa Moa: Tomten är här………
Här kan du läsa hela Lillemors julkalender
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
