I en artikelserie i tidningen Euromapress skriver resande och romer om den representationskris och det demokratiska underskott som finns i EU. Här kommer Britt-Inger Hedström Lundqvists artikel i serien på svenska, med tillägg.
Inga resande eller romer sitter på några högre poster trots att de utgör Europas största etniska minoritet, och den bristen är ett demokratiskt problem. Principen om deskriptiv representation kräver att etniska minoriteter har en representation i parlamentet som återspeglar befolkningen. EU:s strategi för romsk inkludering syftar till att främja jämställdhet och inkludering, därför är romsk representation i Europaparlamentet nödvändig för att man ska kunna genomföra beslut och uppnå strategins mål. Bristen på representation vidmakthåller också en tystnadskultur bland resande och romer i ledande ställning, vilket leder till missade möjligheter till meningsfull förändring.
| Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn, TikTok och Instagram |
The English version: Britt-Inger Hedström Lundqvist: The Lack of Roma Representation is a Democratic Problem for EU
Att det inte finns någon representation av romer inom EU är ett demokratiskt problem. För att en demokrati ska fungera så bra som möjligt krävs att de som representerar återspeglar befolkningen. Etniska minoriteter är ofta underrepresenterade i många länder, och idag finns det ingen representation av minoriteten romer på någon högre position inom EU. Detta trots att romerna är Europas största etniska minoritet med ungefär 6 miljoner personer som lever i EU. Att det inte finns romsk representation inom EU signalerar att EU inte är positivt inställt till etnisk mångfald, vilket i sin tur kan skapa större problem.
Principen om deskriptiv representation innebär att etniska minoriteter bör ha en representation i parlamentet som återspeglar deras andel i befolkningen. Nu försvann romerna helt från EU-parlamentet efter valet i juni. Idag finns det representation i Bryssel av parlamentsledamöter från flera andra minoriteter, men inte en enda rom.
EU tog fram en romsk strategi år 2020 som sträcker sig fram till 2030. Den övergripande strategin ska arbeta för romers jämlikhet, inkludering och delaktighet i EU-länderna. EU borde föregå med gott exempel och inkludera romerna i det egna parlamentet. Det är viktigt att arbetet för romsk inkludering genomförs utifrån ett långsiktigt perspektiv samt med kontinuitet, vilket innebär att romsk representation i EU-parlamentet är grundläggande för att man ska kunna genomföra de beslut som är tagna och för att bevaka så att inte den romska frågan nedprioriteras. Den romska representationen skulle säkra insatserna för att romers rättigheter stärks och tas på allvar samt leda till att målen med strategin uppnås och att resultaten blir beständiga.
För att komma till rätta med det problem som det innebär att det inte finns någon romsk representation behöver man förmodligen börja i det egna hemlandet. Den låga representationen av romer är ett lika stort demokratiskt problem i alla EU-länder. Politiska partier behöver bli bättre på att fånga upp de politiskt intresserade romerna och samarbeta med de föreningar som finns, och inte bara använda dem som alibi när det kommer till de romska frågorna. Det är inte bara på EU nivå som det brister i representationen av romer. EU speglar ofta hur det ser ut i de egna hemländerna och i många länder tar man större hänsyn till och inkluderar oftare rasistiska partier än de minoriteter som diskrimineras.
Tillägg:
I Sverige och Europa finns det problem med att de resande och romer som befinner sig i ledande positioner tystas. Att vi i Sverige dessutom har en regering som samarbetar med – och är beroende av ett parti som uttalar sig negativt när det gäller de nationella minoriteterna gör inte saken bättre, utan gör i sin tur att rasism legitimeras. Samtidigt är de som representerar minoriteten romer rädda för att förlora sina positioner om de jobbar för den romska saken, eller är för stridbara.
Jag fattar att folk vill behålla sina uppdrag och sina anställningar, och om vi inte finns med alls så tappar vi all inblick och påverkansmöjlighet, men det innebär att vi sitter med skägget i brevlådan och inte vet hur vi ska göra för att hjälpa den egna gruppen utan att förlora på det själva. Självklart protesteras det, men oftast sker protesten inom den egna gruppen eller i den referensgrupp man befinner sig i och ingen utanför får veta vad som pågår, vilket blir ytterligare en tystnadskultur. Detta skapar ett problem då vår identitet och vårt sätt att leva slätas ut mer och mer. Sen kan man fundera på om det är så här man ska jobba i en demokrati?
Språk- och folkminnesarkivet gör ett klargörande om språket
Språket ändras, och myndigheterna bestämmer vad det ska heta. Så numer heter inte språket romani eller romani chib utan ”romska” för att det passar språkvårdarnas vokabulär bättre. Sen har vi har en högskola som får miljoner och som har haft regeringsuppdrag i över 12 år, för romska utbildningar, och ändå finns det ingen tillsvidareanställd person från den nationella minoriteten romer på högskolan. Trots att det finns kompetenta resande och romer som skulle kunna jobba där, med adekvata utbildningar. Där finns också en brobyggarutbildning, som ger högskolepoäng, men som inte ger några större karriärmöjligheter än att just jobba som brobyggare. Vi borde skrika högt och protestera för det är oss det handlar om.
Samrådsmöte som var ett informationsmöte på Södertörns högskola
Det nomineras till olika myndigheterna, vilket är bra, men sen väljer myndigheten vilka som ska få representera. Det man behöver fundera på är vilka det blir som väljs; är det aktivisten som kämpar för gruppen eller den som anpassar sig bäst för det ändamål och den fråga som myndigheten har på sin agenda? Att ha med drivna människor med åsikter är jobbigt, även om de kan ha rätt i sak, men det borde vara just det som är poängen, att det ska finnas en diskussion.
Sen undrar vi varför vi inte är representerade i EU? Det är en skam i sig, men varför skulle vi representeras där när vi inte ens tar plats eller blir lyssnade på i det egna landet? Vi behöver skaka av oss det historiska slaveriet och utanförskapet, vi behöver sluta se oss själva som offer och andrahands människor och vi behöver sluta vara tacksamma över att få finnas med. Vi behöver istället hävda oss för de vi är om andra ska lyssna till oss.
Många kallar sig för aktivister, men vad innebär det egentligen att vara aktivist? När man läser om vad aktivism är så står det att det är när människor och grupper gör aktiviteter för att påverka, göra motstånd mot eller förändra orättvisor i samhället. Jag läste någonstans att vi som tillhör romanifolken föds till aktivister. Det håller jag inte med om, att vara aktivist är inget man föds till utan något man väljer att bli genom att engagera sig i olika frågor och kanske inte alltid följa med strömmen.
Vad är aktivism? Alltså aktivism på riktigt!
Riktig aktivism handlar alltså inte om att visa upp sig eller berätta samma berättelser om och om igen eller vara ett offer. Det kräver ett större engagemang än så. Men att representera minoriteten romer är lite av ett moment 22; för att kunna representera resande och romer måste du ha kunskap och kunna uttrycka dig för och om gruppen, men för att accepteras som representant (av myndigheter och offentligheten) får du inte driva den romska frågan för mycket utan där ska du anpassa dig och vara lagom. En anpassning som är förödande för oss som folkgrupp.
Om det ska ske någon förändring, om vi ska behålla vår identitet, måste vi sluta anpassa oss och i stället kräva vår rätt att få vara det folk vi är. Vi måste sluta stå med mössan i hand och tacka för smulorna, annars kommer vårt språk utarmas och förändras för att passa språkmyndigheten, vi kommer inte få några anställningar fast vi har kompetensen, vi kommer fortsätta att vara de alibin som offentligheten behöver för att förändra oss så vi passar in i mallen och blir lagom och så vidare. Vår kultur och vår identitet kommer försvinna precis som vattenpölen på varm asfalt efter sommarregnet.
Roma Opinions on the Representation Crisis: Prof. Ian Hancock “We Have No Dumukh”
Britt-Inger Hedström Lundqvist: The Lack of Roma Representation is a Democratic Problem for EU
Petar Antic: Roma Need a European Self-Governing Body to Overcome Marginalization
What does it Mean to “Suffer Peacefully”?
Murat Haliti: Without Strong Roma Advocacy We Can Not Expect Policy Change in EU
Kenan Emini: Nobody Cares About Roma in Brussels. We Don’t Have Big Lobby
Deny Dobobrov: Superficial Representation – Observing, Consulting, and Serving as Experts – Will Never Get Us Anywhere
Costel Bercus: The European Commission Seems to Downplay Roma Issues
Moment 22, engelsk originaltitel Catch-22, är en roman av författaren Joseph Heller från 1961. Den räknas först och främst som en antikrigsroman, men är också en allmän kritik av byråkratin. Romanen berättar om den fiktive kapten John Yossarian och några andra amerikanska flygsoldater under andra världskriget. Wikipedia
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
