Jag har en elvaårig dotter och en tonårig son. Båda mina barn har autism. Ingen av dem har dock formell diagnos ännu. Vi är fast i BUPs köer. Med sonen har vi nu väntat över två år.
Den enda i familjen som har en formell autism-diagnos är jag, deras mamma. Jag har haft autism hela mitt liv, men fick inte diagnos förrän för ett par år sedan, när jag var över fyrtio. Då har jag, ända sedan jag var barn, i perioder varit i så dåligt psykiskt skick att jag tvångsvårdats inom slutenpsykiatrin. Första gången jag blev inlagd var jag tretton år.
Vår familj har länge kämpat. Med vardagen och med barnens skolsituation. Min son går nu i högstadiet. Han har mycket anpassningar för att skolan ska fungera för honom. När han gick i sexan kraschade han och blev hemmasittare större delen av skolåret. Min dotter har ännu inga anpassningar alls, trots att skolan utrett och sett att hon har autistiska svårigheter. De har bara skickat remiss till BUP.
Trots att jag, sedan skolstarten i höstas, flera gånger uttryckt rädsla för att min dotter snart kommer att krascha och bli hemmasittare. Idag är det en månad sedan jag gjorde en ansökan om stöd hos socialtjänsten för min dotter och för vår familj. Vi har fortfarande inte fått ens ett första möte med soc.
Vid något tillfälle när jag har varit inlagd så har psyk orosanmält till socialtjänsten. När anmälan kommit från psyk har första mötet blivit inom några dagar. I de fall psyk anmält har anmälan baserats på att barnen riskerat att fara illa på grund av mig och mitt psykiska mående. Fast barnen inte utsatts för mitt psykiska mående eftersom jag varit inlagd.
Nu var det vi föräldrar som bad om hjälp. Akut. Eftersom barnet i fråga var på väg att krascha på grund av skolans brist på anpassningar.
En vecka efter att vi kontaktat soc kraschar min dotter. Hon slutar äta, slutar dricka, slutar nästan helt att kommunicera. Hon ligger sängen med fördragna gardiner i två dygn. Hon klagar över magsmärtor. Hon skriker till ibland. Hon gråter. Hon slår efter oss när vi försöker trösta eller få henne att äta.
En månad har vi nu väntat. Igår hade vi faktiskt en tid. Men soc ringde dagen innan och sköt fram den tiden ytterligare en vecka. Hur kan det ta några dagar när psyk anmäler och över en månad när föräldrar anmäler? Det borde vara tvärtom.
Vi kontaktade inte vården när min dotter kraschade. Jag är väldigt glad att jag aktivt valde bort att kontakta BUP akut. Jag valde bort det eftersom min dotter inte hade orkat åka och träffa en läkare. Men också för att jag inte litar på vården. Första gången jag själv hamnade på BUP var jag tretton år. Jag vet att psykiatrin har räddat mitt liv. Jag har fått en hel del bra hjälp. Det är jag tacksam för. Men psykiatrin har också skadat mig. Trots att många som arbetar inom psykiatrin är duktiga och empatiska.
Jag vill att min dotter ska få göra en neuropsykiatrisk utredning, så att hon får formell diagnos. Hon vill det själv också. Men annars ska jag hitta andra vägar för henne än psykiatrin. Ni kommer aldrig att kunna övertyga mig igen om att psykiatrin, så som den ser ut idag, fungerar. Aldrig. Hela samhällets stödsystem vacklar och brister gång på gång.
På nyårsdagen tog elvaåriga Bryna Mica livet av sig. Så här skriver Micas mamma Jennie Jacobsson:
Mica var en person som ville att alla skulle ha det bra och det viktigaste för Mica vid högtidliga tillfällen var att familjen var samlad. Mica jobbade mycket med att försöka förstå sin omvärld och det sociala spel som man måste spela. År av väntan på utredning för autism och en skolgång som inte fungerade, gjorde att Mica sakta tappade hoppet och började med självskadebeteende.
I vårt Sverige där alla barn har rätt till hjälp och skolgång blev hon utanför.
Det skulle kunna vara en beskrivning av min egen dotter. Min dotter är elva år. Hon kraschade för tre veckor sedan. Hon har inte börjat självskada, och jag hoppas att hon aldrig gör det.
När jag var elva år hade jag börjat självskada. Jag gjorde mitt första allvarliga självmordsförsök när jag var tretton. En nära vän till mig, också npf-mamma med egen npf-diagnos, är vän med Micas mamma. Så nära är Mica och hennes mamma mig och min dotter. Vi har alla en Mica i vår närhet. Hur kan vi fortsätta acceptera ett stödsystem som är på väg att falla sönder?
Uppdatering:
Idag är det den tionde april. Socialtjänsten har fortfarande inte beviljat något stöd. Skolan har påbörjat anpassningar. BUP har fortfarande inte hört av sig. Det stöd vi får kommer enbart från frivilligorganisationer. Kyrkan, BRIS och kvinnojouren är de organisationer som stöttar oss när samhället sviker.
Janna
Jag väljer att inte lämna ut mitt fullständiga namn för att skydda min dotter.
Det går dock bra att mejla mig. abfabj@gmail.com
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
