Idag inleds konferensen Critical Approaches to Romani Studies. Den första paneldebatten heter ”Roma civil society in Sweden: Combatting antigypsyism/ anti-Romani racism” Mer än 200 närvarande, varav ca 70 fysiskt närvarande.
Mirelle Gyllenbäck inleder. Hon pratar om self empowering, och förklarar varför många döljer sin romska identitet. Panelen består av Hans Caldaras, romsk aktivist, författare, och 2016, Soraya Post, romsk aktivist, och EU-parlamentariker, Sunita Memetovic, romsk aktivist, advokat, Dusan Marinkovic, journalist, deltar via zoom, Maria Bogeblad, romsk aktivist, och sitter med i en romsk referensgrupp, Nicoleta Bitu, aktivist för mänskliga rättigheter, kvinnor, och romer, ska analysera och summera panelen när alla pratar om sitt särskilda kompetensområde. Mirelle berättar om minoritetslagstiftningen i Sverige, och vad den innebär i praktiken för de människor den omfattar och vilka rättigheter det innebär. Hon pratar också romsk inkludering, som är tänkt att på 20 års sikt ge alla romer samma möjligheter som andra svenskar, vad det gäller, utbildning och tillgänglighet på samtliga nivåer i samhället.
Hans Caldaras inleder debatten genom att belysa de romer som kommer till Sverige från exempelvis Rumänien och Bulgarien som kommer till Sverige för att överleva. ”Antiziganismen pausar inte ens i krigssituationer”. Han berättar om en 3-barnsfar som tigger där han bor för att skicka hem pengar till sina barn, och ger mannen en röst i panelen genom att läsa upp mannens egna ord.
För mig finns ingen framtid, jag sitter här för att mina barn ska få en möjlighet att ha det. Jag blir avhumaniserad, spottad på, sparkad på, och folk skriker åt mig att åka hem. Polisen hjälper mig inte, de jagar mig som ett djur. Det är priset jag betalar för att mina barn ska ha mat, och kläder, så att de kan gå till skolan. Jag är alltid livrädd att någon i min familj ska bli sjuk, för jag har inte pengar till sjukvård eller medicin, har mannen berättat för Hans.
Hans poängterar hur slaveriet för romer upphörde, och att bojorna som nu fjättrar dem är antiziganismen.
Soraya Post tar vid genom att betona vikten av solidaritet för romer, och berättar om glädjen hon känner över att se den samlade kunskap som representeras på konferensen. Hon berättar också hur situationen förändrats till det bättre de senaste 30 åren, och att det förtryck vi ser idag är en direkt konsekvens av det patriarkala kapitalistiska systemet. I den värld vi lever i är romer de lägst stående. Hon pratar om skillnaden mellan att vara utsatt, och att befinna sig i en utsatt situation. ”Jag är inte utsatt, jag vägrar vara ett offer för den xenofobi som präglar Europa”.
Det saknas politisk vilja för att få slut på antiziganismen, säger hon.
Den bästa tiden i mitt liv var när jag satt i EU-parlamentet. Jag kunde sluta springa runt och be politiker om tjänster, och be om förståelse. Jag tog makten i egna händer och de var tvugna att lyssna på mig.
Vi behöver en stark social rörelse. Det handlar om mänskliga rättigheter, inte om romska rättigheter, säger hon, och avslutar med en hyllning till de ideella krafter som kämpar för de romer som diskrimeras i krigets Ukraina, för att de ska få samma möjligheter. ”Jag älskar er alla!” avslutar hon med.
Sunita pratar om hur antiziganismen ser ut i Sverige idag. Hennes yrke som advokat gör att hon får se hur antiziganism ser ut i praktiken, och hur romer i rättsliga situationer ses som mer skyldiga än andra. Det finns inte tillräckligt mycket kunskap i rättsväsendet för att romer ska få en rättssäker behandling. Detta behöver ändras. Vi måste erkänna problemen, och se dem, för att kunna uppnå förändring, säger hon och slår näven i bordet så vattenglasen hoppar. Hon trycker även på vikten av kunskap för att kunna hantera hatbrott på rätt sätt. Sunita berättar om olika rättsfall där hon, tillsammans med andra, jobbat för att belysa situationer där romer diskriminerats, både som brottsoffer och åtalade.
Dusin Marinkovic använder tiden till att berätta hur han i sitt arbete som journalist jobbar med att belysa romska frågor. Han berättar om en undersökning han gjort bland barn, för att se vad barn får lära sig om förintelsen. Bara 34% av barnen visste att romer också mördades under förintelsen. Han passar på att tacka Soraya för det viktiga arbete hon gjort i EU-parlamentet för att belysa frågan. Den generellt låga kunskapen om att romer drabbades under förintelsen ser han som ett politiskt misslyckande, beroende på en politisk ovilja. Det finns ett strukturellt problem i Sverige som gör att vi osynliggör folkmordet på romer, och att vi skiljer oss markant från andra länder. I Sverige nämns ofta inte romer överhuvudtaget när förintelsen diskuteras. Det finns en historia av osynliggörande av romer i Sverige. Sverige pratar om de vita bussarna, men nämner inte att vi vägrade acceptera romska flyktingar efter andra världskriget. Det kom in två romska systrar och de accepterades endast för att de ljög och sa att de var judar. Mellan 70 och 90% av romerna i nazi-kontrollerade regioner utrotades under andra världskriget. Det är för sent att ta vara på den delen av vår historia nu, eftersom de flesta som överlevde den tiden nu är döda.
Maria Bogeblad säger att vi pratar om jämlikhet, men att vi måste fråga oss vilka vi menar ska vara jämlika. Hon problematiserar romsk inkludering som politisk strategi, eftersom fokus har hamnat på dem som skrikit högst. Hon säger att vi måste vara delaktiga i den förändring vi vill ha. Hon använder Göteborgs stad som exempel på hur den romska inkluderingen inte nått de mål som uppsatts. Hon berättar hur hon som statligt anställd är självkritisk, såväl som kritisk mot hur systemet är uppbyggt för att diskrimera romer. Hon problematiserar upplägget där romer som diskriminerats plötsligt förväntats lita på den myndighet som skadat dem och deras familjer under så lång tid, enbart för att samma stat som utsatt dem nu säger sig vilja göra gott. Maria säger att vi måste använda oss av den samlade kunskap vi har, och börja stärka romer för att kunna tala för sig själva, och att förändringen måste komma inifrån gruppen, inte som ett påbud från staten.
Nicoleta börjar med att säga att hon vill dela den tid hon har med sin kollega Natali Tomenko från Ukraina, för att belysa hur antiziganism aldrig tar en paus, ens under de mest vidriga förhållanden. Hon pratar om hur antiziganismen manifesterar sig genom att en del av oss nu ser ner på de romer som tigger, istället för att fråga oss varför de tigger. Hon har en lång historia som aktivist, och betonar vikten av solidaritet, och organisering. Hon har sett våld, människor som blivit mördade, och att det är konsekvensen av antiziganism. Nicoleta säger att hon inte tänker be om ursäkt för sin kritik mot statliga romska strategier, som romer inte varit delaktiga i. Romer har aldrig haft någon reell makt. Vi måste få tillgång till makt. Dels på ett personligt plan, dvs makten över våra egna liv, men även över vår historia, och över det samhälle vi lever i. Makt är inget vi kommer att få. Ingen kommer att ge oss den frivilligt. Den måste vi ta.
Roma in a war struck Ukraine: An interview with Nataliia Tomenko
Natalie går in och sätter sig i panelen. Hon får en rungande applåd. Hon berättar om situationen ser ut för romer från Ukraina, och hur de måste flytta mellan länder, på grund av antiziganism. Det har aldrig varit enkelt att vara rom i Ukraina, och med kriget har situationen eskalerat. Som alltid när det blir krig så förvärras hatet mot romer. Hon pratar om hur de inte ses som lika drabbade av kriget, eftersom majoritetsbefolkningen tror att de ändå är nomader och tycker om att flytta omkring. Romerna försöker dölja alla spår av sin romska identitet när de försöker fly från Ukraina, och många romska barn och kvinnor har försvunnit spårlöst, troligen till trafficking. Hon är vältalig, och en mycket konkret påminnelse om varför vi samlats för den här konferensen. Antiziganismen är verklig, och den kostar liv.
Linda Lundqvist
linda@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
