Eld & Lågor är inte bara en film om hur Gröna Lund kom till. Egentligen är det även ett stycke svenskromsk historia som skildras. Det är bara så synd att det inte kommer fram. Filmen i sig är inte dålig. Men det är inte heller något mästerverk. Ska jag ge den ett objektivt betyg får det bli en tvåa på femgradig skala. Vilket är synd då det är en fin berättelse. Inte minst eftersom den berör ett stycke resanderomsk historia i Sverige. En historia som är värd att återge på ett annat sätt än det som framkommer i filmen.
I berättelsen får man bekanta sig resandefamiljen Lindgren och burofamiljen Nilsson som ligger i en bitter konkurrensfejd med varandra. Men fejden gäller inte bara om striden över besökare, det handlade minst lika mycket om antiziganism. De rasistiska förolämpningarna gentemot ”tattarna” Lindgren är ett genomgående tema. Dessvärre får tittarna aldrig reda på hur illa det verkligen var. I verkligheten handlade det inte bara om hyss och sabotage.
Forskaren Bo Hazell har bland annat grävt fram dokument som visar att familjen Nilsson skapade kampanjer där man uppmanade stockholmarna att bojkotta Lindgrens nöjesfält eftersom de var resanderomer. Detta skedde tidsperiod som filmen Eld & Lågor sägs gestalta. I en tid när norska och danska resande hotades av utrotning på grund av ockupationen av nazistiska trupper är det minst sagt extremt. Min favoritkaraktär i filmen spelas av Pernilla August. På ett närmast magiskt sätt lyckas hon gestalta den inkluderande värme och sunt förnuft som åtminstone jag förknippar med många resandekvinnor.
Är Eld & Lågor värd att se? Ja det kan vara. Men förvänta dig inte att få höra romani eller att få ta del av Lindgrens resandekultur som kom att skapa Sveriges största nöjesfält. Förvänta dig en halvromantisk film som kommer göra dig förvånad. Ett stort plus är Robert Gustafssons skådespeleri. Bara det är värt att beskåda.
Kim Fredriksson
kim@dikko.nu
