För flera år sedan så berättade min då 7-årige son att han byggt upp ett illasinnat virus som förintat mänskligheten. Viruset var en zoonos, vattenburen, och smittade genom bland annat kroppsvätskor. Han hade döpt den till ”Mormor”.
Spelet hette Plague Inc. Jag tyckte givetvis att det lät helt oemotståndligt och laddade ner spelet till min egen telefon också. Sedan satt vi timme efter timme vid varsin enhet och anpassade sjukdomarnas framfart beroende på patologi, händelser i världen, och biotoper för att hinna före forskningen och se till att utrota mänskligheten innan mänskligheten kommit på ett botemedel till oss.
Det gäller ju att se till att få en så jämn och stabil spridning som möjligt, och gärna starta i ett land med tät befolkning med låg grad av vaccinering.
Det känns som en piece of cake. Tills Grönland uppmärksammar smittan och stänger sina gränser. Mitt ute i havet. Inte ens fåglarna orkar ta sig dit. Du är körd. De slutar importera grejer och dricker vatten på flaska.
Kan du inte komma åt Grönland så har du inte utrotat mänskligheten. Och då har du förlorat. En genomgående irritation. Du känner att du är på väg att kontrollera världen, men Grönland bara chillar och skiter i dig.
För några sekunder sympatiserar jag med Donald Trump som likt ett argt barn vägrade besöka Danmark. ”Du är dum och jag tänker inte komma på ditt kalas!” kommunicerade han med sin något juvenila ledarstil. Och så kan det kännas att se kontrollen över Grönland försvinna iväg som maskrosdun i vinden, för att sedan vara lika oåterkalleligt försvunna som sinnesfriden på en Leos Lekland.
Jag kan ibland skämmas ihjäl när andra vuxna muttrande fördömer att barnen ”bara sitter med plattan och inte gör nåt vettigt”. Min sjuåring lärde sig geografi, patologi, och fick ta hänsyn till politiska händelser i världen. Det kostade mig en tia.
Min generation och flera före det slogs med pinnar och käkade sand för att roa oss. Vårt kulturutbud bestod av en farbror som pratade med sina egna strumpor. Så de där fördömande ”argumenten” haltar lite. Men visst. Din unge kanske bara gör skit vid plattan. Då föreslår jag att du försöker intressera dig tillräckligt mycket för att låta barnet ta del av den värld av kunskap och nöjen som finns tillgängligt.
Eller visa barnet hur du kan kommunicera med dina sockar. Jag lägger ingen värdering i det. Men din närvaro gör större skillnad än ditt fördömande. Ditt engagemang är viktigare än din kritik.
Jag säger inte heller att de inte ska leka med andra saker. Men var väl medveten om att vi har en teknisk utveckling som går i en rasande fart och din unge har en chans att hinna med det tåget om du inte fäller den stackarn på perrongen.
Och handen på hjärtat – visst är det så att de flesta förståsigpåare i frågan om barn och spel är baksäteschaufförer. De spelar inte med sina barn. De har inte ens skaffat sig grundläggande kunskaper för att se om något deras barn vill investera timmar dagligen i är lort eller pannkaka.
Om du inte spelar, och inte ens försöker lära dig att förstå den interaktiva värld ditt barn delvis lever i, så har du en argumentationsnivå värdig Josef Fritzls. Ni vet han som låste in sin dotter i källaren för att hon inte skulle knarka. Knarkade hon innan det? Ingen aning. Det kollade han inte. Men det skulle ju kunnat vara så. Precis som du inte har någon aning om vad ditt barn spelar, men du tycker det är dåligt ändå och att de borde äta sand istället.
”Men nu fuskar du ju” hör jag en släkting säga till sin nioåring som googlar något svårt i ett point and click-spel. Helt jävla otroligt. Ungen söker information för att få hjälp att lösa matematiska och logiska problem som egentligen är till för vuxna. Frivilligt. På engelska!
Jag känner att jag blir irriterad och vänder mig mot min välmenande släkting. Sen säger jag mitt hjärtas mening. ”Du kan va Grönland din jävel”.
Linda Lundqvist
linda@dikko.nu
