Denna berättelse tar sin början 1931 den 11 december i en by någon mil utanför Norrtälje. Natten hade börjat släppt sitt tag och vinden låg på från nord och snöflingorna yrde som ilskna nålstick . Röken steg redan hög ifrån skorstenen på stugan som Fritjof och Hjärta lyckats hyra in sig i över vintern. I köket satt barnen runt om med ängsliga blickar mot dörren till stugans enda rum.
Några av dem räknade åter igen den grå träpanelen som klädde stugans väggar, i väntan på att få reda, vad som hände där innan för den stängda dörren. Deras mor Hjärta som var ställd ”på det viset igen” låg inne på kammaren – lika vit och blek som lärften på sängkläderna med svettpärlor av smärtor i ansiktet. Vid hennes ena sida satt äldsta dotter Ragnhild och torkade med en mjuk trasa försiktigt Hjärtas panna . Hon var rädd , då hon vid sina 17 år varit med modern många gånger innan, när det var så dags. Men nu var det alldeles för tidig, det var flera månade kvar och Hjärta hade aldrig varit så sjuk för ut.
Vid den andra sidan sängen satt Wilhelm Hjärtas fader. Hans grånande huvudet hade varit böjd i böner och ramsor mest hela natten . Wilhelm var ju ”läsare” som man sa, och brukade kunna läsa bort både smärtor, sår och brännskador – men detta gick han bet på. Han lyfte på huvudet och i eldskenet ifrån kakelugnen såg man hur fårorna hade bli djupare i ansiktet, hans mörka trötta ögon blickade mot Fritjof, som fortfarande vankade av och an i rummet fram och tillbaka, som han mest gjort hela natten. Fritjof stannade till och frågade: finns det inget ni kan göra svärfar. Wilhelm skakade på huvudet, Nej detta här går inte an. Här hjälper varken böner eller ramsor – hon måste in till hospitalet. Fritjof rös till inombords när han såg allvaret i svärfadern blick. Hans annars resliga gestalt fick något kutande över axlarna och han drog med fingrarna genom det svarta håret, tog ett djupt andetag, rätade på axlarna och de mörka ögonen fick något stålgrått i sig. Med snabba steg var han framme vid dörren , öppnade och steg in i köket, där barnen satt på rad oroligt väntande . Pappa började en av flickorna säga, men Fritjof bröt av frågan tvärt, såg sig runt om och nickade till åt en av pojkarna Hjalmar och sa : du får springa iväg till morbror Valle och be honom komma med vagnen
– Morfar din säger att mor din måste in till hospitalet. Hjalmar var inte sen att komma på fötterna och slet till sig jackan och gav sig ut genom dörren.
Han började springa den kilometer långa vägen i rädsla av faderns ord, då han förstod att morfadern inte kunde göra något. Trots att han knappt såg något i mörkret, fann hans ben vägen av sig själva, han bara sprang och sprang. Han lade inte märke till att husen och gårdarna som låg spridda runt om kring – inte hade vaknat ännu – utan låg fortfarande i mörkret. Inte heller märkte han snöflingornas vassa nålstick mot sitt ansikte – eller den isande vind som drogs ner i hans lungor, ej heller att han glömt tagit på sig kängorna och sprang i strumplästen. Med andan i halsen och bultande hjärta-tog han sista backen uppför till krönet, där morbrodern ställe låg.
Väl framme vid morbroderns hus, som även det låg i mörker och där ingen var uppstigen ännu, bankade Hjalmar febrilt på dörren och ropade: Öppna Morbror Öppna. Efter en som Hjalmar tyckte en evighet öppnades dörren av morbrodern. Fortfarande med sömnens rufs i håret utbrast Valle: Men devel vad i hela fridens pojk är det- Har du sprungit ända hit-vad är det som hänt. Flämtande fick Hjalmar fram: Mor är sjuk och Morfar säger att hon måste in på hospitalet-ni får ta hästen och vagnen och ger er dit. Moster Theresa som i all hastighet slängt över sig en långsjal över nattsärken och med det långa mörka håret fritt hängande över ryggen, som annars var flätat till en knut i nacken kommer fram till dörren och säger: Men käre pojk – du är ju bara i strumplästen – kom in – så vi får ta av dig det våta- du kan ju förfrysa och förstöra dig helt om fötterna. Jag får på honom något annat på fötterna medans du Valle-spänner för hästen.
En stund senare var Valle klar och hade spänt för den enkla hästvagnen med sidokanter bakom den skimmelfärgade ardenner, ett lyckat köp han gjort av en bonde på höstmarknaden i Mora -han hade fått både vagnen och hästen till ett bra pris. Strax därpå var Valle och Hjalmar i väg till Fritjof och Hjärtas ställe. Där hade Fritjof svept in Hjärta, så gott det gick i täcke och filtar, och när han fick syn på ekipaget som kom åkandes, gick han genast ut med Hjärta bärandes i famnen.
De hjälptes åt att lägga Hjärta i vagnen och Fritjof satte sig bredvid henne och sa sen till Valle: Nu låter du grejen nascha som aldrig förr. Valle fattade tömmarna och manade på hästen, och det var som om djuret förstod-att nu var det bråttom-hovarna flög fram över snön så det slog gnistor -utan att Valle behövde smälla med piskan. Fritjof tittade ner på Hjärta och tyckte att hon såg än mer blekare ut , även fast hästen flög fram som om den hade vingar-så kom denna resa att kännas som den längsta han någonsin gjort.
Med hästen löddrig av svett kom de så fram till hospitalet i Norrtälje.
Någon timme senare – satt Fritjof och Valle i det vitmålade väntrummet utanför förlossningsrummet och väntade på att få något besked-hur det var ställt och hur det skulle bli. Tills slut öppnades dörren och Doktor Larsson kom ut. Hans vita rock flaxade runt hans ganska så magra gestalt, när han gick emot dem, medans han tog av sig sina hornbågade bruna glasögon, för att lika fort sätta tillbaka dem. Han stannade -harklade sig och sa: Ja, Herr Wilhelmsson, det är på detta viset. Jag tror inte jag kan rädda dem båda. Så min fråga måste bli . Vem ska jag rädda – Modern – eller barnet. Valle flämtade till och lade sin hand på Fritjofs axel. För Fritjof stannade världen bara upp-och först trodde han inte att han hört rätt-sen slog han ut med armarna i en hjälplös gest och sa: Jag har ju elva små till hemma – så det får bli modern då, sen sjönk han till baks på stolen och tittade på Valle med förtvivlan i blicken.
Timmarna gick och mot kvällningen kunde det höras ett ynkligt gnyende från en liten pojke, men Hjärta sjönk ner i mörkrets dvala. Doktorn Larson kom åter igen ut till Fritjof och Valle och sa: Jag kan inget säga hur det går för någon av dem – utan vi får bara vänta och se.
Hjärta placerades bakom en skärm på allmänna salen nr 2 med Fritjof och Valle sittandes på varsin sida om sängen Den lilla gossebarnet togs om hand av en sköterska på barnavdelningen. Natten gick och det blev dag-men Hjärta var fortfarande i sin mörka dvala. Det lilla gossebarnet däremot klamrade sig fast vid livet, hans lungor fylldes med luft och hans gråt av hunger hördes genom rummet. Fritjof fick löfte om att få gå in och titta på sin son ett kort stund. Han kom precis in till barnavdelningen när sköterskan lyft upp den lille gossen för att matas. Han stod och såg på när hans son girigt sög på nappflaskan av glas. Ett lite blekrosa knyte med en antydning av mörkt hår på hjässan Han tänkte, Ja det felas inte liv i varje fall i dig du lille.
Han vände åter till salen där Hjärta låg och satte sig igen vid hennes sida. Han nickade till Valle som suttit kvar och sa: Det går bra för den lille. Ett blekt leende for över Valles läppar- Sen satt de där tysta bägge två. Var och en i sina tankar. Valle for med blicken över det han såg av salen- de vita järnsängarna stod på rad- men det var bara Hjärta som hade en skärm vid sidan. Han tittade på Hjärta där hon låg i sängen. De var lika de två, han och syster hans ,både till utseendet och sinnet. Samma blågrå ögon och med det kraftiga mörkbruna håret. Närheten till skratt fattades dem inte och vilja av att allting går. Fast Hjärtas vilja, hade nog alltid varit starkare. Som den gången efter moderns död, då hon blott 12 år gammal fick kliva in i hennes ställe och ta hand om honom och de andra småsyskonen. En suck undslapp Valles läppar och han sa inom sig : Kära systra-jag hoppas du åter har den viljan i dig . Dagen gick och kvällen kom men Hjärta var fortfarande i sin dvala.
Fritjof började känna en allt mer oro i kroppen. Han reste sig och sa till Valle-jag måste gå ut ett tag. När han väl gått den långa sjukhus korridoren, som kändes som en mil lång, och kommit ut genom dörren från hospitalet. Drog han i den kalla luften, så att lungorna fylldes av syre. Han famlade efter cigaretterna i rockfickan och händerna darrade när sen tändstickan flammade upp till en låga mot plånet. Devel-jag ska väl inte mista min människa. Bilder blixtrade förbi i hans huvud. Hjärta och han i båten ut till öarna i Roslagens skärgård för att bäckna. Vagnen lastad när de gått bra för dem och Hjärta som hade nynnat och stojat med de små med skratt i ögon. Samma ögon som kunde blixtra till med ljungande kraft när det blev omala Bilderna bara fortsatte inom honom, för att till slut stanna vid minnet av den 15-åriga flickan i den röda klänningen den där midsommarafton-då det givit löften till varandra. Han tog det sista blosset på cigaretten och mosade fimpen under stöveln och sa till sig själv: Skärp till dig nu karl-än är inget förlorat.
När han åter kom in till salen-nickade bara Valle till honom. Han förstod men sa inget om det blanka han såg i Fritjofs ögon. Fritjof var inte den som brukade visa något.
När nattens timmar började gå över till morgon, fann Hjärta sig gående efter en väg. Det var en vacker sommarkväll . Solens strålar förgyllde trädtopparna som kantade vägen. Ljumma vindarna lekte tafatt med hennes hår, och allt kändes så lätt. Hon nästan dansade fram där hon gick. Då fick hon plötslig se en gestalt lite längre fram. Hennes hjärta började bulta och hon ropade Mor- Mor och började springa till mötes. Men modern satte upp handen till stopp och sa: Inte än flicka min. Hon log mot Hjärta-och sen blev allting mörkt och allt var borta. Nej ville hon ropa – men så tyckte sig Hjärta höra sång- så vackra toner tänkte hon – men så mörkt-men där – se där, där kommer fladdrande ljus och vitklädda varelser. Hon utbrast: Är det så här vackert i himmelen. Fritjof log, tog hennes hand och böjde sig över henne och sa: Nej, Hjärta-det är Luciatåget-du är på hospitalet. Vi har fått en son och han ska heta Eivon.
Den här berättelsen är om min Farmor och Farfar och hur dramatiskt det blev när min Farbror Eivon (Kirren ) kom till världen. Nu gick ju allt bra till slut – och Hjärta och Fritjof fick ytterligare tre barn.
Lillemor Holmlund
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
