Det finns en bild av sverigefinnar som välintegrerade. Främst handlar detta om att de som kom hit efter andra världskriget, särskilt den stora vågen av arbetskraftsinvandring valde aktivt att lära sig svenska och inte lära sina barn finska. Exakt hur väl det stämmer att denna historieskrivning bygger på sanning är en fråga som eggat en språklös sverigefinne som mig själv.
Den forskning som finns om sverigefinnar som kom hit som arbetskraftsinvandring samt de som vuxit upp med sverigefinska föräldrar vittnar om en annan bild. Inte minst handlar det om den yttre press som det svenska samhället lade på minoriteter då som nu. Att många valde att inte lära sina barn finska berodde på en skam över det finska språket. Att vara finne var fult. Att tala finska var fult.
Min mormor kom till Sverige 1950. Hon lärde aldrig min mamma eller min morbror någon finska. Vad jag fått höra handlade det mycket om skammen att vara finne. Hon kände inte att det var någon idé att lära ut finska till sina barn och därmed har jag själv inte vuxit upp med språket.
När jag frågade runt på sociala medier om andra sverigefinnars erfarenheter råder det delade meningar kring vad som drev föräldrars val kring språket. En del föräldrar var rädda att barnen skulle bli mobbade i skolan för att de pratade finska. Det finns trots allt mycket som tyder på att sverigefinska föräldrar kände till att deras barn kunde utsättas för mobbning i skolan ifall de hade någon brytning. Ibland kunde den mobbningen även vara sanktionerad av lärare.
I Sverige fanns det länge en tanke om att barn kunde bli förvirrade om de lärde sig mer än ett språk samtidigt. Det kom att kallas för ”halvspråkighet” av språkforskare. Det har tagit lång tid för andra språkforskare att göra upp med den föreställningen. Idag är det vanligare att tala om tvåspråkighet och flerspråkighet bland språkforskare
Sverigefinska föräldrar under 50-, 60- och 70-talet möttes däremot av BVC-personal och förskolepersonal som föreslog att de inte pratade finska med barnen. Enligt de vittnesmål som jag tagit del av fortsatte detta även efter 70-talet.
Men har då den förändrade synen hos forskningen på flerspråkighet gett en annan attityd generellt? Unga sverigefinnar som skaffat familj efter 2000 då finskan officiellt erkändes som ett nationellt minoritetsspråk med särskilda rättigheter och skydd vittnar om att de fått höra från vårdpersonal att flerspråkighet skulle vara negativt.
De olika berättelser jag tagit del av har gett mig en bättre förståelse till varför jag själv inte kan språket. Det får mig också att tänka hur otroligt det är att finskan ändå har överlevt i Sverige till idag trots det tryck som funnits från majoritetssamhället. För en del har det handlat om föräldrar som stretade emot, som inte gav efter för trycket. Dock har inte alla haft samma erfarenhet av starka föräldrar som tagit ett sådant beslut.
I ljuset av dessa berättelser är det märkvärdigt att sverigefinnar ska benämnas av majoritetssamhället som välintegrerade på basis att man själv skulle ha valt att assimileras in i samhället. Det var oftast inget val utan skedde med påtryckningar från omgivningen. Skolan och vården verkar ha varit centrala aktörer för detta med stöd från den tidens språkforskning och psykologi. Många hade med andra ord inget val för det fanns bara ett: I Sverige talar vi svenska.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
