UTRIKES| Jozef Kmeťo intervjuade Miroslav Rac i tidningen http://www.redakciar1.sk om barnoffren i Förintelsen.
Kunskapen om Förintelsens barnoffer är mycket låg, säger han
Den romska förintelsen är fortfarande ett tabuämne, och den är inte jämförbar med den judiska förintelsen. Tragedin med romer och sinti i andra världskriget har aldrig uppmärksammats särskilt mycket. De blev mördade i tiotal, hundratals, tusentals och ändå har deras förintelse funnits skymundan.
Romer och sinti dog i koncentrationsläger, blev ihjälskjutna på vägarna, ihjälslagna med hammare eller ihjälgasade. Tystnaden har till viss del berott på att romer och sinti befunnit sig på den sociala utkanten under många år. Idag, när vår värld återigen upplever samma rasism, är det mer än någonsin viktigt att minnas dessa händelser.
Vårt ursprung gör att vi är skyldig att inte bara prata om dessa händelser utan också att lära oss av dem, menar Miroslav Rac
I maj 1944 började nazisterna genomföra sin ”slutgiltiga lösning” för ”Gypsy Family Camp” i Auschwitz. Den 16 maj bestämdes att alla skulle stanna i barackerna, de omgavs av cirka 60 medlemmar av SS. När de soldaterna senare försökte driva ut romer och sinti ur byggnader tvingades SS soldaterna backa. Män, kvinnor och barn kämpade emot med verktyg, pinnar och stenar. Motståndet förlängde deras liv med några veckor.
Bara fyra personer överlevde mordet. Den här dagen markerar världen som en Memorial för den romska förintelsen.
Romani Resistance Day 16 maj
Rita Prigmore besöker Stadsbiblioteket i Göteborg och pratar om egna erfarenheter från Romani Resistance Day den 16 maj
I Auschwitz-Birkenau-lägret dog nästan 20,000 romer och sinti från olika länder.
I maj 1944 fanns det 35 romska och sintibarn på barnhemmet i St. Joseph i Mulfingene. Barnhemmet leddes av nunnor när barnen togs till Auschwitz. Kyrkan protesterade inte eller försökte ens rädda barnen från deportationen. Några av barnen användes senare för medicinska experiment av SS-läkare i Auschwitz. Av de 35 barnen överlevde bara tre.
Settela Steinbach var ett av de 574 romska och sintibarn som greps 1944 och deporterades till Westerbork. Där klippte de av henne hår, hon täckte huvudet med en bit tyg som hon också använde som halsduk. Den 19 mars 1944 lastades hon och andra på ett godståg till Auschwitz. Settela dödades efter några månader, tillsammans med sin mamma, två bröder, två systrar, faster, två syskonbarn och brorsdotter. Av den stora familjen Steinbach, överlevde bara hennes far.
Erna Lauenburger var en ung Sintikvinna från Berlin som växte upp och flyttade till Magdeburg för att starta en familj. År 1943 deporterades Erna och hennes två döttrar till Auschwitz-Birkenau, där utsattes hon för de medicinska experiment som utfördes av SS Dr. Josef Mengele. Hon dödades senare av en dödlig injektion.
Hennes döttrar dog också i Auschwitz. Hennes man, Otto Schmidt, dog även han i koncentrationslägret. Erna Lauenburger blev inspirationen till barnboken Ede och Unka av Alex Bröllop, där en pojke från Berlin blir vän med en Sintitjej. Ede och Unka var en av de mest populära barnböckerna i Tyskland efter kriget och har även filmatiserats. 2011 döpte de även en av Berlins gator efter Ed och Unka.
Miroslav Rac – Slovakien
En utbildad pianist och lärare på en grundskola i Levice började komponera och skapa sina verk kopplade till temat koncentrationsläger och den romska förintelsen. Han är en drivande person i kampen mot modern fascism.
Miroslav blev inbjuden till ett musikalisk samarbete om en dokumentär med tyska Sintis och polska romer. Filmen är tillägnad barnoffer för förintelsen. Filmen skildrar lidandet för ett antal barn som dog under andra världskriget. Han har redan komponerat flera delar på temat Förintelsen, som han spelar över hela världen. Premiären av filmen var i Karlovy.
Jag är mycket glad att denna dokumentär gjordes. Barns lidande i lägret har skakat mig väldigt mycket. Jag har personligen besökt lägren. För att se misstagen från det förflutna, för att inse sanningen och för att inte glömma det lidandet människor utsattes för. För att minnas de som har dött på grund av sin religion eller hudfärg. Jag önskar att vi bara levde i kärlek och ömsesidig förståelse, Miro Rácsa
Vi får inte glömma
Idag, som alltid, är det viktigt att inte glömma! Låt oss prata om det, skriva om det, sjunga om det och lär ut det! För om vi slutar prata om de hemskheter som begåtts, så kanske världen glömmer en dag.
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
