Lillemor Holmlund skriver återkommande berättelser om småfolket. Hon har också gjort Dicka Libran romaniord för barn som är en bildserie med ord på rotepa (svensk romani) till sina barnbarn.
Nu har kvällen kommit igen och med den lägger sig våran lilla stad till ro. Men som vanligt i mörkrets timmar börjar mina tankar flyga vida omkring och landa lite här eller där.
I kväll landade den vid mitt fönsterbleck där jag fann en liten figur för något år sedan. Snön yrde och vräkte ner då och jag satt och myste med tända ljus och en bok i min insuttna fåtölj. Rätt som det var tyckte jag mig höra små knäppanden eller något ditåt, men tänkte först—ja—det knäpper ju och låter i hus ibland.
Men det där knäppandet gick över till ett envetet ljud av små knackningar, och till slut fick jag ju gå upp ur fåtöljen, för att titta efter vad det var som lät så ihärdigt. Jag följde ljudet in till sovrummet och fann att det kom ifrån fönstret bredvid balkongdörren där. Blev ju lite förvånad då jag bor en trappa upp, men, nyfikenheten tog överhand och jag öppnade balkongdörren lite försiktigt och tittade ut. Döm om min förvåning när jag får se en liten fågel med röd luva på sig sitta på fönsterblecket och nicka med sitt lilla huvud mot mig. Jag stod där bara och stirrade en stund och fick fram till slut: Hej du, var kommer du ifrån?
Den lilla fågeln flög upp och satte sig på min axel alldeles nära halsen –och kröp ihop och riktigt burrade in sig i mitt hår. Jag kände hur den lilla kraken darrade, och förstod att det berodde på att den frös något alldeles förfärligt. Jag stängde dörren och gick in medans tankarna for runt, hjälp, hur gör man med en liten frusen fågel.
Jag fick tag i en frottéhandduk på väg till vardagsrummet och gjorde den som en liten grotta ställde den på rumsbordet en bit i från värmeljusen sen lade jag försiktigt ner fågeln i handuksgrottan. Den lille stackaren blundade efter ett tag och jag förstod att den hade somnat. Så satt jag där i flera timmar och funderade och undrade var den kom ifrån och var hade den fått den lilla röda luvan ifrån. Sen slog det mig att den är säkert hungrig när den vaknar som tur var hade jag dagen innan köpt fågelmat och en talgboll som jag hade tänkt hängt ut i trädet utanför. Det där med talgboll kom jag ihåg var nästan viktigare än maten jag hade läst någonstans, att en droppe fett kan rädda en fågel ifrån svält och köld. Jag letade fram ett gammalt papplock och satte dit fågelmaten och talgbollen och ställde det på en pall vid bordet så den lille fågeln kunde se det när den vaknade.
Timmarna gick och det blev morgon och jag vaknade till i fåtöljen, av ett kvittrande rakt in i örat. Lite morgonrusig uppfattade jag, att jag hade något som spatserade på min axel. Det var den lilla fågeln som burrade upp sig, flaxade lite med vingarna och lade huvudet på sne och kikade på mig. Min blick föll på pallen och jag såg att den hade låtit sig väl smakat av det jag ställt fram. Sen, hör och häpna, säger den : Tack Lillemor vän av småfolket.
Jag lovar er att jag höll på att ramla ur fåtöljen och fick bara fram ett fånigt, Va? Tack Lillemor vän av småfolket, sa den igen och jag kunde bara nicka till svar, stum av förvåning. Den lille fågeln fortsatte sen,
Jag kommer med viktigt bud inför julen till hustomtarna i de gamla husen vid Plantaget ifrån deras farfarfars-kusins-bryllingar långt uppe i en by utanför Svappavara. Jag har nästan flugit i 4 dygn i yrande snö och kunde nästan inte ta ett vingslag till, när jag kom hit till Åmål. Men så kom jag ihåg att småfolket berättat att du är deras vän och tänkte att jag kunde få vila och värme hos dig innan jag fortsätter.
Jag kunde bara fortfarande nicka till svar. Men efter jag fått i mig lite kaffe och en kopp till, så satte jag mig ner och språkade med min nyfunne vän och fick svar på både det en och det andra. Sen var det dags för min lille vän att flyga vidare med sitt viktiga bud. Nu mera vet jag vad och vem det är om det hörs små knackningar på fönstret och det är lika roligt varje gång han landar på mitt fönsterbleck och kommer på besök.
Nu får ni ha en fortsatt bra kväll på er. Glöm inte att vara rädda om varandra och vänner som fryser.
Lillemor Holmlund
redaktionen@dikko.nu
