Reportage| “Zigenarnatten” den 2 augusti, förintelsen av resande/romer i Auschwitz

Foto Tommy Magnusson

“Zigenarnatten” är natten då nazityskland avrättade tusentals resande/romer i koncentrationslägret Auschwitz. Nu är det en dag för att hedra de som genomlevde det fasansfulla som hände i koncentrationslägret och en dag då resande/romer i Sverige kämpar för att inkluderas i begreppet Förintelsen. Våra officiella dagar är viktiga eftersom det visar att vi finns och att vår historia är en del i allas historia. DIKKO ställde frågan om; varför är det viktigt för dig att våra dagar uppmärksammas?

Förintelsen, resande/romska röster måste få höras

Resande/romer behandlades på samma sätt som judarna; de blev avrättade, misshandlade och dödade. Det är oerhört viktigt för minoriteten romer att inkluderas i det historiska förloppet, tillsammans med andra som föll offer för Hitlers ideologi och försök att skapa den rena ariska rasen.

För mig är det viktigt då jag inför andra i min generation alltid måste förklara vad det innebär. Och då samtidigt känna det sättet staten osynliggjort sina brott och även andra staters brott, menar Jens 29 år.

Det är svårt att säga hur många resande/romer som dödades i Förintelsen. Forskarnas siffror varierar från ett par hundra tusen upp till möjligtvis två miljoner människor, ingen vet det exakta antalet. Denna grupp var icke-existerande, osynliga människor, vilket gjorde att de aldrig blev införda på några listor eller i statistiken. 

Det är alltid av största vikt att vi visar att de inte har utrotat oss ännu, menar Kurt Magnusson.

Tyskland erkände på 80-talet att resande/romer var offer och blev utsatta för rasideologiska avrättningar på samma sätt som judar. Trots det så ses Förintelsen som nazisternas folkmord på judar. Resande/romers öde kallar man för “folkmordet på romerna” och inte Förintelsen.

För mig som jobbar med historieundervisning är det jättetydligt att det behövs. Den romska förintelsen är sällan mer än en bisats i historieböckerna. Att det uppmärksammas är viktigt inte bara för den romska historieskrivningen utan för att berättelsen om nazismen inte ska vattnas ur.

Kan rösten som talar om det dessutom komma från gruppen ger det Så Mycket Mer tyngd åt berättelsen, anser Johanna Olsson

“zigenarnatten” 2 augusti, en officiell dag när man hedrar de resande/romska offren i förintelsen

Valet att skilja på judar och resande/romer ska enligt uppgift bero på en definition som forskare gör. Det finns forskare som menar att förintelsen på judarna var ett alldeles exceptionellt folkmord med intentioner att systematiskt förinta alla och därför sorterar inte folkmordet på resande/romer under samma benämning, Holocaust, Förintelsen. Detta gör att forskarna gör skillnad på morden, slakten, förintelsen på judar och på resande/romer.

De som var där och offrades, de som var där och på något mirakel överlevde får ej glömmas bort, säger Suss

Rasism är ett begrepp som kan betyda olika för olika personer. I början av 1900-talet fanns en utbredd uppfattning om att människor kunde delas in i olika raser: resande/romer, judar, ariska och så vidare och att vissa raser stod över andra.

För mig är det viktigt eftersom vi fortfarande osynliggörs.
För närvarande ska vi ju fira hundra års rösträtt till exempel, men… vi säger att vi firar en allmän och lika rösträtt. Jo, visst, både män och kvinnor fick rösta.

Men – rösträttsstrecken (diskvalifikationsgrunder) fanns kvar.

De resande och rösträtten

De som inte fullgjort sin värnplikt fick inte rösta förrän 1922.
De som dömts till straffarbete/fängelse fick inte rösträtt förrän 1937.
Den som var försatt i konkurs fick inte rösta förrän 1945.
Den som hade skatteskulder fick inte rösta i kommunala val/landstingsval förrän efter 1945.
Omyndigförklarade personer hade ingen rösträtt fram till 1989.

Och – den som inte var folkbokförd fick naturligtvis inte rösta. Det fanns formellt sett inga begränsningar för myndiga personer att rösta från och med 1945 (undantaget var alltså fortfarande de som var omyndigförklarade) -.men om du inte fick skriva dig någonstans, så kunde du ju inte rösta, trots att alla som fötts i Sverige från nittonhundratalets början skulle vara svenska medborgare.

I samband med folkräkningen 1930 blev de flesta mantalsskrivna. Vi vet fortfarande inte hur många resande som kunde rösta på samma villkor som alla andra, för hur undersöka de som på papperet knappt finns?
Det känns som att det fortfarande saknas så mycket historia kring förföljelsen av resande.

Nazisterna hatade oss, visst. Men jag hade inte en aning förrän ganska nyss om att det även efter andra världskriget, här i Sverige, bedrevs mer eller mindre sanktionerade etniska förföljelser i Jönköping 1948 till exempel.

Det finns mycket kvar att synliggöra och uppmärksamma, helt enkelt, menar Michaela Leo

Forskarnas ställningstagande är intressant eftersom man inte vet hur många resande/romer som dog och grundtanken var att eliminera alla, precis som med judarna. Det man vet att det inte fördes statistik på resande/romer, eller hur stor procentuell del av den resande/romska befolkningen som eliminerades. Hitler ansåg inte att resande/romer var tillräckligt viktiga för att föras in i statistiken. Vilket måste göra att ingen kan säga att det ena folkmodet var ett exceptionellt folkmord och det andra inte.

Vi får aldrig får glömmas bort, det inte är så länge sen, och trots det så verkar folk ha glömt, säger Lisette Karlsson

Är inte ett sådant ställningstagande att bedöma förintelsen utifrån nazismens statistik och listor ett sätt att låta nazismens värdering leva vidare? Det man vet idag är att en stor del av den resande/romska befolkningen förintades och att rasismen mot gruppen var stor och ändå så särskiljer man dessa grupper.

“Zigenarnatten” 2 augusti, minnesdagen för förintelsen av romer

mörkt hår, brunhyade, typiskt “tattarutseende”. Privat foto

I Sverige gjordes “tattarinventeringar” vilket gjorde att om Hitler hade invaderat Sverige så var listorna klara över vilka som skulle tas hand om och elimineras.

Det är mycket viktigt att det lyfts fram, då vi blivit utstötta, utsatta och förföljda genom århundradena på många grymma sätt. Stater och myndigheter har mörklagt behandlingen av oss som om vi inte räknats som människor. I dessa tider med en mer uppblossande rasism, främlingsfientlighet och fördomar är det än mer viktigare att det synliggörs. Så allmänheten blir medveten och att det inte glöms, för det är en stor fara att det händer igen anser Lillemor Holmlund.

Min dotter åkte ner när “tattarinventeringens” arkiv öppnades och där hittade hon sin mormors familj. Mamma (gammelmormor), pappa (gammelmorfar) och alla barnen var namngivna. Hon läste sin högt älskade mormors namn och ålder (14 år) och det knöt sig i magen på henne. Där stod deras namn tillsammans med namnen på de som angett dem, och ett utlåtande om dem som familj. Hade Sverige blivit invaderat av Hitler hade jag aldrig fötts.

Här var det sågägaren och pastorn som stod för angiveriet. Privat foto

Kunskapen om resande/romer och förintelsen behöver öka i Sverige, och skolsystemet har en viktig roll i den frågan. Något som är helt avgörande för kampen mot främlingsfientlighet och antiziganism i dag. Att särskilja de olika folkmorden är att skapa en klasskillnad som ger rasism och främlingsfientlighet näring.

Jag känner några lovari som var med om Porajmos. De var barn under kriget och miste stora stora delar av sina familjer och släktingar. Jag satt ofta och pratade med de gamla och lyssnade när de berättade om kriget. De sa namnen på sina nära och kära och när jag frågade vad som hände med dem, ryckte de på axlarna lite och sa att de inte visste var deras far eller morfar hade tagit vägen, bara att de aldrig kom tillbaka eller försvann på vägen… Och så grät de lite och bjöd på mera tee.

Gurano hette en av dessa som försvann. Efternamnet vet jag inte, jag hade en lång vänskap med hans barn, är vän med hans barnbarn och barnbarnsbarn och det är underbara människor, men ingen vet var Gurano försvann.

De allra flesta av oss vet var våra föräldrar och far- och morföräldrar ligger begravda, det är en självklarhet för de allra flesta av oss. Men det är inte en självklarhet för alla och vi som kommer efter de som försvann längs vägarna i Europa har en skyldighet att minnas deras namn och deras öden. Vi får aldrig glömma dem och vi får aldrig låta det ske igen. De döda har ingen möjlighet att påminna om sina öden, det är vårt ansvar att aldrig glömma dem, menar Happy Svensson

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt


Vill du läsa fler artiklar om
Förintelsen
Zigenarnatten
Läs även “Vår resa till Auswitch Birkenau”