REPORTAGE Det är strålande solsken men jag är klädd för regn. Klockan är strax efter klockan 10.00 och jag befinner mig i Bryssel. Jag är här för att träffa EU-parlamentarikern Soraya Post, Sveriges enda toppolitiker som är öppen resanderom.
Fast besluten att inte ta en taxi eller kollektivtrafik försöker jag hitta vägen till parlamentet. Det skulle visa sig vara en prövning av tålamodet. Den första tanken som slog mig var hur kasst skyltat det är i Bryssel. Med tanke på att EU-parlamentet är den institutionen i stan hade jag förväntat mig att det skulle finnas skyltar överallt, men icke sann icke.
En av Soraya Posts medarbetare möter upp mig vid Alberto Spinelli, den stora ingången till EU-parlamentet. Därefter tvingas jag genomgå en rigorös säkerhetskontroll, precis som på flygplatserna. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på vilka som jobbar här. Samtidigt som vi sicksackar mellan korridorer och byter hissar i den jättelika byggnaden får jag snabb föreläsning om hur det politiska livet fungerar bakom kulisserna.
Vi är på väg till 14 våningen där den socialdemokratiska gruppens huvudkvarter ligger. Det är här Feministiskt Initiativ hamnade efter att Soraya Post gjorde ett succéval efter att ha toppat FI-listan under EP-valet för snart fem år sedan. Soraya sitter framför sitt skrivbord. Bakom henne ser jag familjefoton varvat med romska flaggor och propaganda från FI. Jag antar att kontoret är så hemtrevligt ett politikerkontor kan bli. Vi dricker kaffe, tjuvröker en cigg och pratar om vårt folk, sintierna, mest känt som resandefolket.
Majoriteten av de resande som jag känner pratar ofta om politik men de är inte intresserade av att bli politiskt aktiva. Många struntar dessutom i att gå och rösta. Jag frågade Soraya om vad hon tycker att man ska göra för att öka det politiska intresset bland resande.
– Det gäller inte bara resande, det gäller faktiskt ganska många grupper i samhället. Jag tror det är viktigt att informera resande om att de inte är de enda, att det finns andra grupper i samhället som tänker ungefär som resande. Där man till exempel inte känner sig hemma i det samhälle man är född i sedan generationer tillbaka. Men på grund av den tidigare politiken skapades ett vi och dom samhälle. Vi är inte riktigt värdiga att delta i samhällsbygget på samma villkor som alla andra. Den effekten ser vi nu, alltså kvarlevan av den gamla politiken. Det som gäller nu är att få till ett stopp. Den här generationen som växer upp nu är den sista generationen som ska behöva tänka så.
Sluta med offertänkandet
Soraya tycker att resande ska ta mer samhällsansvar. Resande har ett ansvar för hur det här landet ska styras säger hon. Samtidigt pekar hon på vikten att resande måste sluta tänka ur ett offerperspektiv.
– Du är resande, du är svensk, du har ett ansvar till detta landet och hur det här landet ska styras och vad som ska styras i det här landet. Det är jätteviktigt. Vi måste få slut på utanförskapet och få ett slut på det här offertänkandet För ibland kan det vara väldigt bekvämt för dem som är offer att behålla sig där, men det kan också vara bekvämt för makten att ha offer för då får man mindre motstånd.
Samtalet går in på de förföljelser som drabbade resande under 1900-talets Sverige. Förföljelser fullt jämförbara med folkmord enligt FN:s Folkmordskonvention. Jag frågar henne om hon tycker att det är viktig med en framtida sanningskommission.
– I min rapport här i parlamentet så har jag en rekommendation och har även bett parlamentets forskningsenhet att ta fram underlag för en europeisk sanningskommission i medlemsstaterna. När Vitboken kom i Sverige så var jag negativ, jag tror jag var den enda politikern som var kritisk. Men fine, jag kan köpa idén med en vitbok nu, men jag vill inte sluta med den och sen tro att allt är klart. För det är det inte. Vi behöver en sanningskommission som leder till olika åtaganden. Det är det jag är ute efter. Jag vill ha en sanningskommission som leder till en försoningsprocess och som även leder till politiska åtaganden. Jag är inte i behov av en ursäkt. Vad hjälper det mig om kungen kommer och säger förlåt för hur man har betett sig om man inte har mer i bagaget.
Hoppas det inte behövs skrivas en ny vitbok
– Jag sa det då när dom släppte Vitboken, jag hoppas det här blir sista kapitlet. En kort efteråt kom Skånepolisens register. Jag sa att jag hoppades på att det här ska ta slut så det inte behövs skrivas en ny vitbok.
Har du förtroende för polisen idag?
– Jag försöker se till individen. Jag var väldigt rädd ett tag och tänkte, tänk om jag blir utsatt för ett brott och måste ringa polisen och säga vem jag är. Tänk om dom inte kommer eftersom jag gick ut stort medialt med vad jag tyckte och tänkte om deras etniska register och ljugande. Första tiden hade jag rädsla men jag har nog förtroendet att polisen skulle komma om jag skulle behöva hjälp nu. Jag väljer att tänka så.
Kim Fredriksson
Kim@dikko.nu
