Nu jar jag igen,
Du och jag,
Du var så sjukker,
Du hunkar miro flickvän,
Miro kamli, det pennade smack, som bara den.
Trodde tji något särskilt, bara en vaver dejtdag,
Men nu kammar du mig och jag dig, så sjukkra sjunnas dessa lav,
I min bikt fyste du jana en inblick,
Hur jibben mitt, brukat dikkats vri,
När drabb, tjuroar och kurrepan var min livsstil.
Diro kammat bechat saster an sii’at palla miros,
Pakkrepa, tusen tack, spatsiba, kitos!
Fär när du och jag blir ett, kammar själen sass fjäderlätt
Det hunkar korrekt, jag janar att du trots att du tji mander dömde, Förmodligen tänkt till, och såg jaggret i miros öger,
Mitt hjärta fylldes av tattopa av en blick, tjakkes du ragustade,
Genom att sjunna och sitta still.
Du är miro kamli,
Jag ster palla mina ord,
Mander ster palla diro, tills du får nog,
Kanske hunkar mitt högmod miros saster,
Men miro kan tji föreställa sig,
Att du vaver moch tager efter mig,
Du är horta i din tro, en låga som hos miro en gång dog,
Men från mulepat så avade fälsaren, och återuppstod,
Tillsammans med sass som miro brukade tro,
Du kammar så fina jacker då du ler,
När jag pennar att jag skulle vilja kunna spekkra fiol,
Du hunkar miro kamli, en juvlia så juvlig,
Miros sii’a dabbar för dig, karne du hunkar nära eller durit.
Jag pattjar att du är den för mandrom,
Som tji normal asjar, en bangro i sorg,
Tugalo eller lochano, du mo alltid ava kejj,
Keret mitt är litet, ninna med jekh drottning,
Så hunkar miro en Krajja, och keret akejj,
Är min trygga omsorgsfulla borg,
Det tycks att miro kammat bildat miros ett…. hem.
Dinglar-Stig
